Tack 2010, välkommen 2011

Det har på det hela taget varit ett bra år, måste jag säga. Visserligen blev jag hundlös i början på året, men sedan har saker och ting ordnat till sig bättre och bättre. Skilsmässan är helt färdig, bostaden står på mig, jag har ett jobb jag trivs med, jag är färdig spinningledare och tillvaron känns synnerligen harmonisk på alla sätt.

Och dessutom tror jag stenhårt på 2011, det känns som en bra sifferkombination som säkert innebär ett väldigt bra år. Jag ska jobba aktivt för att det blir så för barnen och mig.

Tack 2010 och varmt välkommen 2011!
Gott nytt år!

Rörande rörelse

Idag har varit en bra dag, motionsmässigt. Fyra och en halv timmes intensivt flyttstädande och sedan en sju kilometers löprunda i hyggligt tempo (med tanke på att jag nu inte tränat på tre veckor så var det riktigt bra). Det var härligt att få springa igen, även om jag nu inte riktigt är så där finlemmad och lätt att jag löper som en gasell. Snarare lufsar jag väl fram, i bland snabbare, men ändå. Det gills. Oh ja, det gills, banne mig!

Gör om mig!

Ålderskris eller försenad revolt? Borde jag ha vuxit i från sånt? Neeeh! Jag ska nog banne mig ta och göra en cheekpiercing, jag. Kanske ska det vara ett nyårslöfte det med...? Fortsättning följer.

Mitt nyårslöfte 2011

Jag filar och funderar på mitt nyårslöfte. Egentligen är det alldeles för klyschigt med nyårslöften, men... Jag behöver lova mig själv några saker:

• jag lovar att fortsätta vara rädd om mig själv och mitt liv
• jag lovar att om jag råkar utsätta mig för destruktiva element/personer minimera skadan så gott det går
• jag lovar att stå upp för mig själv och det som är viktigt för mig, ännu mer än nu
• jag lovar att försöka att inte skämmas
• jag lovar att vara mig, den jag verkligen är, och känna att jag är bra just så
• jag lovar att fortsätta säga min mening och våga sticka ut hakan, även då det känns skrämmande

Hem, kära hem

Jag tycker om mitt hem, och att få bestämma själv hur jag vill ha det. Det känns fint, faktiskt. Och jag tycker om att ha en snäll, pysslig syster som ger mig fina julklappar.

Multipla personligheter

Det är banne mig inte helt lätt att hålla reda på vem man är i det här hemmet. Ena stunden ropar barnen på mig genom att ropa "mamma", nästa gång de gör det leker de och blir irriterade då jag svarar.

Plötsligt ropar de "Pettson" och då är det bara att falla in i rollen som 60+ virrig gubbe (en roll jag gör förvånansvärt väl). och i nästa stund ska jag vara Skalman.

Inte helt lätt att ha koll på läget alltså. Och för att förvirra mig ytterligare studsar jag ju till var gång jag ser mig i spegeln, tack vare min nya hårfärg. Ack ja...

Julfirandet

I stort sett var det just så här som Anna beskriver det, vårt julfirande. Så, och med en hel del promenader, hundbesök, skridskoåkning för Minnan och absurt mycket hostande och snorande från mig.

Ikväll är jag hemma och hostar lungorna ur mig istället för att vara på Dekadance och festa loss i min nya fina latexklänning. Känns som en rejäl felprioritering det, måste jag säga. Hoppas det är värt det så jag blir frisk någon gång. Det känns helt värdelöst att inte kunna träna nu. Jag börjar förvandlas till Jell-O!

Jul, jul, strålande jul

Ibland räcker orden inte till. Därför blir det bara så här nu: Jag har en underbar jul, och det är fantastiskt.

God jul!

Flocken är samlad, maten är färdig och här sitter jag, drickandes rom, medan jag slår in paket. Livet är underbart! God jul, vänner!

Finaste komplimangen

FinJohannan ringde och gav mig den bästa och finaste komplimangen ever. Den ska jag plocka fram och tänka extra på de gånger då tillvaron känns tung. Blev så själaglad och rörd så orden inte räcker till.

Annars är banne mig läget under oanligt god kontroll här. Julefriden närmar sig, tror jag. Den ekologiska julskinkan är kokt och ska griljeras ikväll, på verandan har jag julgodis i drivor, köttbullarna (på ekologisk färs så klart) gjorde jag för en vecka sedan och tja, allt annat är också färdigt. HA! Trodde ni verkligen att jag är så välorganiserad och flitig att allt är färdigt? Nej, nej...nu ska jag bege mig ner på stan och köpa julklappar tillsammans med alla andra dumskallar som också är ute i sista sekund. Som tur är både luktar jag illa av gårdagens vitlöksbombning och hostar lungorna ur mig typ hela tiden, så jag räknar kallt med att slippa köa...

Förlåt, medmänniskor, för att jag stinker

Jag fick ett tips på hur man effektivt tar kål på en förkylning och testade det.  I "receptet" skulle man blanda samman följande ingredienser, men jag gjorde en annorlunda variant. Ingredienserna:

• saften från 1 grapefrukt
• saften från 2 apelsiner
• saften från 1 citron
• en msk honung (som jag glömde ha i, inser jag nu, typiskt!)
• så mycket pressad vitlök som magen pallar med

Jag blandade det drickbara för sig, finhackade tre vitlöksklyftor (eftersom två meterhöga medborgare lekt bort mig vitlökspress) och bladade dem med lite olivolja. Två Rennie före gjorde tricket.

Väl på affären, där jag skulle kompletteringshandla (eftersom jag är smått dement och alltid glömmer inköpslistan hemma) noterar jag hur folk går omvägar runt mig. Efter att en man hostat till, sagt "Oj", vänt sig om och tittat på mig, sagt "Jaha" och sedan gått och ställt sig några meter bort insåg jag att jag verkligen luktade riktigt illa. Nu återstår att se om jag blir frisk... I så fall är det sååå värt det!

Imorgon tar jag en ny kur, bara så ni vet, kära familj... Men välkomna hit, för all del!

Ödets ironi

Det är minst sagt ironiskt att jag har en dotter som idag gått runt som en minipundare och gråtit efter godis. Hon har kvidit, tjatat, hotat, bett och förhandlat. Det bästa var nog när hon väste, verkligen väste: Mamma, har du något? Har du lite jag kan få? Bara en? Snälla?

Här poserar Minnan dock lite käckt med en varmkorv. Åh, mänskligheten.

Är det så här det blir när man är betong hård med lördagsgodis? Stackars barn. Själv har jag, fylld av dubbelmoral, så klart ätit lite choklad här i afton. Men jag lovar att borsta tänderna noga!

Tålamodstestet

Att åka på Ikea med två små barn i jultider, då det är kallt ute och man behöver mycket ytterkläder, ett av barnen är riktigt risig i magen, man själv hostar lungorna ur sig och planen är att köpa stora tunga möbler...det är ett spännande test av tålamodet, vill jag lova. I det här fallet mest ett test av andras tålamod...

Det är fint med unga vänner som själva inte har barn, och som gärna underhåller andras! Detär fint med vänner i allmänhet, och mina vänner i synnerhet.

Jag hoppas inte blondiner har roligare...

För om blondiner har roligare kommer den närmaste tiden vara lite småtrist...

Smittor, smittor

Nu är jag trott på att vara förkyld. Den här gången föranleddes det hela inte ens av något roligt fysiskt samkväm, vilket gör det än mer onödigt.

Och det där med vinterkräksjukan är jag inte helt hundra på att vi klarade oss ifrån, trots allt...

Jag tycker om vintern, kylan och snön, det gör jag verkligen. Vad jag inte gillar är alla jäkla basilusker och skit.

Grattis till er

Till er som inte råkat ut för mig i berusat tillständ säger jag bara: Grattis!

Och jag har absolut ingen aning om vad jag håller på med här. Faktiskt.

Det kan nämligen vara så att jag är världshistoriens jobbigaste och mest enerverande person med mycket alkohol i kroppen. Jag är ju ingen picknick annars heller, men med lite promille är jag liksom upphöjt till 10, och det innebär en hel del, det.

Inte okej, inte okej alls

Dumma fanskap. Hur kan man? Man får inte ta andras saker.

Man. Får. Inte.

Jag har en så ledsen liten dotter som undrar varför någon tagit hennes kälke, som är rädd och tycker det är otäckt att någon gjort det, och som på ett påtagligt sätt idag fått lära sig att det finns de som verkligen skiter i andra människor och tar vad de vill ha.

Man tar inte sådant som inte tillhör en.

Man. Får. Inte.

Minnan och Vikorven på kälken de brukade ha.

Guldkant på en grå dag

Jag hittade något som gjorde den här dagen så mycket bättre än den annars skulle ha varit. Jag finner inte ord för hur genial, hysteriskt rolig och helt underbar denna blogg är. Jag önskar jag kunde skriva bara en liten bråkdel så roligt som denna Jonas gör.

Snott från bloggen, så ni ska förstå hur bra det är (om en fantastisk röd pyjamas/dress): "Håller sig lika fin i många, många, många sköna år". Riktat till en målgrupp som kanske har en 5-6 år kvar att leva, majoriteten av dem osköna på nivåer av typen ramla ur sängen under ensamjulen på en underbemannad geriatrikavdelning och sedan i timmar ligga på ett ledsamt linolueumgolv och skrika ut en hel livstid av ackumulerade besvikelser innan någon slutligen hör en. Under allt det håller sig denna dress från Damella elegant och skön.

Men...NEJ!

Inte han! Nej, nej, nej, nej! Ibland gör sanningen så fruktansvärt ont,  och besvikelsen skär som en kniv i hjärtat. Hur kunde han? Varför gjorde han det? Vad händer nu? Hur mår han? Hur mår hans barn? Fan också! Fan, fan, fan, fan!

Jullovandes

Barnen fick, lite abrupt så där, jullov från och med idag. På förskolan härjar, verkligen härjar, vinterkräksjukan.

Visserligen kommer vi bli galna på varandra här hemma, eftersom barnen blir så rastlösa av att inte träffa kompisar dagligen, men så länge de inte kräks är jag glad.

Imorgon är det julfest på jobbet. Även där gäller antikräkpolicyn, känner jag. Så länge ingen kräks är jag glad.

Alla vet ju hur det brukar bli på firmafester, så det här känns spännande. Faktum är att det är min första, riktiga. De middagar vi var ute och på då jag jobbade kommunalt gills liksom inte. Fattiga kommunalhjon dricker inte mycket då de själva måste pröjsa.

Grattis Vikorv!

Min fina lilla Vikorv fyller två år idag. Orden räcker inte till att beskriva den kärlek jag känner för honom. Men en bild säger ju mer än tusen ord, så...

Hur man bygger bebisar

Förresten så kan det börja bli dags att börja berätta så smått hur saker och ting funkar. För ett år sedan frågade Minnan vem som byggt henne, och nöjde sig med att det var jag och hennes pappa som gjort det, och som byggt Viktor (visserligen följde några ytterligare frågor om vem som byggt mig och vem som byggt pappan och så vidare). Nu frågar hon alltså hur man bygger bebisar...

Hur jag löser det hela? Jag läser (men ännu så länge bara valda delar och väääldigt basic)!

Saker hon säger

Det var egentligen en kort nattning igår, men innan Minnan kom till ro pratade hon febrilt:

-Vad fin du är!
-Åh, jag tycker så mycket om dig!
-Varför blev du inte brandman eller polis?
-Vad Viktor är hostig. Stackars honom. Vi får se om han är det imorgon också.
-Alla som känner mig tycker att du är jättefin.
-Mamma, hur bygger man bebisar?
-Har vi den boken?
-Hämtar du mig på förskolan imorgon?
-Ska vi läsa boken efter maten?
-Tänk att Viktor sover med traktorn.
-Jag är faktiskt jättetörstig.
-Det var gott, tack.
-Blundar du också, mamma?
-Håll min hand.
Zzzzz

Och det på en nattning som tog tio minuter...

What a wicked world

Mitt inlägg i kväll blir ett helt annat än jag från början tänkt. Jag är nämligen en smula förstummad och väldigt tagen efter att ha sett både på Aktuellt och Dokument inifrån om WikiLeaks. Dokumentären visade bilder som kommer ge mig mardrömmar en lång tid framöver. Hur är det möjligt för en människa att döda (det skulle kunna räcka så, bara det att någon kan döda en annan människa är för mig obegripligt) civila, och dessutom barn bara för skojs skull? Hur kan man göra något sådan och sedan se sig i spegeln? Hur är det möjligt?

Aktuellt tog upp självmordsbombaren och hela grejen känns så otäck. Nu har det krupit så här nära inpå oss, terrordåden. Inte bara att det skrämmer skiten ur mig i största allmänhet, dessutom får nu alla islamofober ytterligare vatten på sina kvarnar.

Lustiga livet

Vad konstigt det är. Plötsligt en dag upptäcker jag att jag mår så bra, att jag trivs så bra med min tillvaro och mitt liv och att det blev just så som jag hoppades för lite mer än ett år sedan; förhållandevis stabilt och harmoniskt. Det är fantastiskt skönt att få känna sig så full av kraft och glädje som jag gör nu. Ja, livet är väldigt tufft nu också, emellanåt, men jösses...vad jag klarat den här skilsmässan bra! Heja mig!

Jag var under botten, lämnad, oälskad, föräldraledig, arbetslös och pank. Saker och ting har fixat till sig, och jag trivs. Tja, det räcker väl bra så?

Jag kan minsann ta en pik, jag

Då min älskade bästa gullfinmamma är här sover hon i vardagsrummet, eller som barnen då säger; Mummis rum.

Och faktum är att det verkligen är hennes rum då hon är här. Inte bara på grund av det faktum att det är som hennes väska liksom exploderar, och hennes saker hamnar överallt i hela rummet, så fort hon kommer in där, utan även för att hon på ett snyggt sätt gör klart för mig när det är dags för mig att gå...

Just nu bäddar hon fram sin säng, drar ned persiennerna och börjar släcka lamporna. Okej mamma, jag fattar piken, trots att den var så subtil... God natt!

All work and lots of play Part 2

Åh, åh ida´rå, ida´vet ni, då då släpade jag en maaassa, massa julgranar i djupsnön. Å sen, sen då då körde jag jättejättemycket traktor jättelänge! Å sen på kvällen, då då ledde jag spinpass med en massa bra folk som jag fick skrika åt, medan jag jobbade jättejättemycket.

Nu, nu har jag druckit te med rom i... Det var jättejättegott!

All work and lots of play

Ah, mitt jobb är så cooooolt! Och då menar jag inte bokstavligen, även om det just idag innebar pulsande i djupsnö, i -8 grader, med snölås på benen och efter en stund stelfrusna fingrar. Jag menar att det är coolt eftersom jag får göra så roliga saker! Istället för att behöva sitta och ruttna på kontor har jag idag fått avnjuta en massa vacker natur, fått andas ren frisk luft, gå på en frusen sjö, köra traktor, köra vedklyv och äta god, god restaurangmat, för att bara nämna några saker. Lyckliga jag som har sådan tur! 

Konstigt, konstigt

Undrar hur det kommer sig att det ikväll på jobbet hoppade in fera handgjorda chokladpraliner, några hembakta kakor och lite finfin restaurangmat i min mun, trots att jag hela förmiddagen tänkt på vilken god disciplin jag skulle hålla? Tänk så det kan bli.

God jul, hörru

Jag är trött och arg på dig. Jag tycker du är rätt dum i huvudet. Bete dig som den vuxna människa du är, och sluta vara en fjant.

Shiny, shiny

Snart är det dags för julfest på Dekadance. Då måste den här mamman kosta på sig en ny klänning.
Ack så svårt att bestämma sig för färger! Jag har nog nästan helt bestämt mig för en klänning i svartmetallic med platinametallicfärgade detaljer. Tror jag. Eller aaaah, så svårt att bestämma!

Jag ska bara

Idag är en Jag Ska Bara-dag.

Jag ska äta frukost, jag ska bara storhandla först.

Jag ska gå en långpromenad. Jag ska bara röja ur garderoberna, kasta en massa gamla papper, hänga tvätt, städa barnens lekrum och läsa färdigt SvD först.

Jag ska baka en massa kakor. Jag ska bara städa i skafferiet och handla en gång till (eftersom jag tydligen bara har huvudet till prydnad, inte för att förvara en hjärna) först.

Jag ska ta en promenad till. Jag ska bara byta gardiner, städa köket, dammsuga och förbereda middagen först.

Nu har jag i varje fall lyckats pricka av allt jag hade tänkt hinna med idag, så trots allt blev det inte helt pannkaka. Undrar bara varför jag har så jäkla kass självdisciplin ibland.

FYI

Det är inte ett vinnande koncept att ta hand om ett barn som kräks var tjugonde minut en hel natt och sedan jobba tio timmar i sträck. Bara så ni vet.

Minnan mår i varje fall ganska bra nu, och har tillbringat dagen med sin pappa och sin Vikorv. Jag är galet trött och jobbar på att somna på soffan efter att ha fått i mig lite vin. Det är så singelmammor gör då de är barnlediga och kopplar av efter en hård jobbvecka: Vi dricker rödtjut framför På Spåret och Skavlan och sedan somnar vi.

Så dumt, så dumt

Men vad tänker då människan? Vill hon har titeln underhållningsminister?!
Numera heter hon fan Blubby. På riktigt.

Egopyssel

Den här dagen måste sammanfattas som bra, kort och gott. Det är väldigt bra för själen att arbeta på ett ställe där man får njuta av naturens skönhet på nära håll. Ibland känns det som om saker och ting håller på att rätta till sig riktigt hyggligt, på typ alla plan. Det är också bra för själen.

Nu ska jag ta ett hett bad i sällskap av en bok (Joyce Carol Oates Dödgrävarens dotter, om någon undrar), ett stort glas te (ekologiskt äppelrooibos, om någon undrar) och med en massa olja i badvattnet (pepparmintsolja för luftvägarna och olivolja för huden, om någon undrar).

Klart, färdigt och finito

Nu är räkningarna betalda för denna gång, och pengarna nästan slut. Eftersom jag får lite ångest av det så tänker jag att alla räkningarna faktiskt är betalda, att jag har tak över huvudet, bensin i bilen och mat i frysen.

Det är bara pengar, det är bara pengar, det är bara pengar.

Okej, det dämpade ångesten lite, Jag tar ett varv till: Det är bara pengar, det är bara pengar, det är bara pengar.

Betongfyllt huvud

Det känns som om någon hällt betong i näsan, öronen och halsen på mig. Jag knarkar Bafucin, Otrivin Comp, apelsiner och hoppas det blir kortvarigt (vilket det inte visar några som helst tecken på att vara).

Nej, jag har inte tid att sitta här. Jag ska bada i pepparmintsolja nu, och försöka rensa rören en smula. och tycka lite synd om mig själv.

Att ständigt bli besviken

Tidigare gjorde han mig besviken för min egen skull. Jag rannsakade ständigt mig själv och undrade vad jag gjorde fel. Nu gör han mig besviken för mina barns skull. Hans beteende påverkar förvisso mig personligen fortfarande, och gör fortfarande ont, men numera är det dock mer för mina barns skull jag sörjer. Varför bryr han sig inte om dem? Varför inser han inte att om han inte finns här för dem nu, kommer de inte finnas där för honom senare? Varför inser han inte vad han går miste om?

Jag tycker synd om honom, för allt han missar. Men mest synd tycker jag om mina barn, som försöker och försöker få hans uppmärksamhet.

Tänk att jag efter så många år fortfarande blir besviken. Jag vet ju egentligen att han i stort sett helt saknar känslor, men ändå verkar det alltid förvåna mig. Jag måste ha extremt dåligt minne, måste lära mig extremt långsamt.

Andnödshelg

Minnan, stackars lilla Minnan... Dessa eviga astmakvällar och nätter. Detta eviga hosta-så-hon-kräks-om-och-om igen. Hon är minst lika trött på det som jag. Att hålla fast henne och med tvinga i henne mediciner, att höra henne gråta mellan hostandet och kräkandet av ren frustration över att inte får sova... Värdelöst, hjärtskärande och totalt hopplöst.

der März Katze

Jag blir galen. Står snart inte ut längre. Herregud.

AA thinking XXX

Ja, jag känner mig explicit, och det är bara att acceptera. Faktum är att jag gillart. Känner mig just nu mer som mig själv än jag gjort på väldigt länge.

Jag gillar att bejaka mig själv och njuta av livet, så kan vi väl sammanfatta det hela just nu.

Yummy, yummy

Ibland känner man det så, helt enkelt. Det är bara att njuta så länge det varar.

Handjobs

Jag vill, vill, vill ha väggbonader eller broderade kuddar i stil med dessa!

Jag måste kanske lära mig brodera? Då kan jag göra mig något där det står "Det är inte jag, det är du" eller "Var tyst och klä av dig" eller något annat poetiskt. Hmmm snart är det jul, kanske någon som vill brodera åt mig?

Dig that GROOVE

Ah, underbara helg! Svettisdagarna blev helt över förväntan, på alla sätt. Ibland känns det som det finns en mening med allt. I korta drag sammanfattas helgen med följande ord: GROOVE i massor, dans fuego i massor, svett, glädje, fest, dans, hotell, samtal, aha-upplevelse, närhet, GROOVE, HIT (HögIntensivTräning) och mer svett.



Sammanfattningsvis: En mycket, mycket bra helg.

Älskade toalett

Glad Världstoalettdag! Idag kan vi tänka lite extra på hur lyckligt lottade vi är som har toaletter. Läs mer om det här. Känn dig sedan privilegierad som slipper riskera din hälsa ,och faktiskt ditt liv, eftersom du de facto inte behöver utsättas för de otäcka bakterier, parasiter och virus människor i tredje världen drabbas av...

Skynda! Tiden är knapp!

Tiden är knapp, och jag kan inte vänta medan livet rinner iväg. Livet är för kort för det, och min tid för dyrbar.

Kraftlös

Jag är helt kraftlös just nu, och känner det som om min kropp motarbetar mig. Det gick så långt att jag till och med var hemma från jobbet idag. Ville liksom bara rulla ihop mig till en boll, lägga mig under ett bord och dö litelitegrann. Efter några timmars sömn kändes det fortfarande inte bättre, men efter några värktabletter tog det sig.

Två telefonsamtal senare känner jag mig faktiskt nästan som en människa, trots allt. Första samtalet handlade om att efter ett möte på måndag så är allt, precis allt, som har med skilsmässan att göra helt färdigt och klart. Jag kan inte nog påpeka hur skönt det ska bli, och vilken lättnad det innebär. Samtal nummer två var från en väldigt fin och empatisk människa som värmde mitt hjärta genom att vara en medmänniska då jag behövde det som bäst. Sånt ger kraft.

Nu orkar jag nog bita ihop lite.

De hamrar och spikar

Det är fascinerande att lyssna då en person 50+ skriver på en dator. Tangenterna hamras ner, som vore det en skrivmaskin. Jag lyssnar och försöker låta bli att emellanåt skoja till det med ett "pling!" ...

Rött, rött, rött

Har du någonsin spelat Sims? I så fall förstår du vad det betyder att min humörmätare börjar bli illröd. Den har gått från svagt röd till illröd under dagen. Det enda som kan hjälpa nu är barngos, eller om jag på något mirakulöst sätt plötsligt skulle bli smärtfri.

Kärlek

Istället för att gnälla på allt som just nu gör mig på dåligt humör och får mig att må sopigt så slänger jag in en bild på lilla Minnan som lagar mat. Är det inte konstruktivt av mig, så säg?

Minnan är för övrigt en väldigt hängiven kock.

BajsFredag

Inte riktigt lika positivt som för en vecka sedan... Men å andra sidan inleddes dagen med att jag åkte hela vägen till jobbet utan mina nycklar, vilket gjorde att jag inte kom in alls. Alltså åkte jag hem och hämtade nycklarna och tillbaka igen. Lite migrän på det, mycket ibs och BajsFredag var ett faktum.

Nåja, nu är Anna här och migränen borta. Låt helgen börja!

IBS in absurdum

Ska det verkligen vara så här, på riktigt? Ska det vara så att jag inte kan äta grönsaker eller kolhydrater utan att få världens magsjukesymptom? Och med magsjukesymptom menar jag typ allt det innebär, fast utan att det smittar, eftersom det de facto inte är magsjuka utan IBS.

Jag är så leds!

Så.
Leds.

Ska det verkligen vara så här? Ska det?

Ljus i tunneln, kanske?

Vågar jag hoppas på en ljusning? Ska jag gå mot ljuset i tunneln? Har VDn faktiskt planer för mig på riktigt, som hon antyder, eller har hon bara ett grymt bisarrt sinne för humor? Det verkar hur som helst som om vissa saker i mitt liv kan vara på väg att lösa sig, och herrejösses vad jag hoppas att det är så! Det verkar dessutom som om jag inte alls involveras i den turbulens som i övrigt tycks råda, och det bevisar i så fall att snällhet (dock inte dumsnällhet) lönar sig.

Kärlek och respekt ÄR alltså så jävla svårt

Det är för lite kärlek i världen. Det är för mycket baktalande och intrigerande, även på sådana ställen där man tycker att sånt inte borde förekomma.

Jag ledsnar lite på alltihop och kan inte låta bli att undra om det är någon grundläggande drift vi människor har. Måste folk prata skit om andra för att själva må bra? Så illa kan det väl inte vara? Kan en människa som pratar skit om andra verkligen må bra?

Mer kärlek åt alla!

Kärlek och respekt, ska det vara så jävla svårt?

Nej då, inget har hänt, bli inte oroliga, mina vänner. Det bara känns ibland som om saker är krångligare än de borde behöva vara.

Jag försöker njuta av livet och passa på att ha roligt så snart tillfälle ges, eftersom man aldrig vet när det blir dags nästa gång. Livet är för kort för att man inte ska ta tillvara på allt som är bra och vårda det ömt.

Njut, älska, lev!

Jag, en fredsmäklare

Faktum är att jag borde sikta in mig på ett arbete som fredsmäklare i FN, det borde ju vara en kakbit att arbeta på så sätt efter att ha varit ensamstående med två småbarn ett tag. Alla dessa konflikter barnen emellan, allt detta medlande, kompromissande och förhandlande... Värsta preppandet inför ett jobb som fredsmäklare, I tell you!

Intensiva helg

Efter en NakenFredag var det igår dags för en aktiv och spännande dag. Inledningsvis ledde jag mitt spinpass, och var så galet glad åt att ha en nästan fullsatt sal, trots att det var lördagmorgon. Efter det blev det en snabb vända i gymmet, och sedan hem för dusch och grötlunch.

En biltur senare var det dags för en långritt i den sörmländska naturen, i strålande höstsol. Bra sällskap, snabba hästar, frisk luft, vacker natur... Bra, helt enkelt.

Efter ridturen bar det av vidare mot mitt jobb, där det var helt folktomt och stängt. Ett snabbt däckskifte i garaget senare och det var så dags att bada bastu. En varm bastu, mörk rom, fint sällskap, en isande kall mörk sjö... En upplevelse som gjorde gott både för kropp och själ.

Kvällen ägnades sedan åt vin, prat, mat, glass, musik och mer prat.

Och det mina vänner, det är vad vi kallar en SuperLördag.

Söndagen har inte varit speciellt aktiv, men bra den också. Speciellt sedan jag fick hem finbarna ikväll.
Men nu är den här mamman trött och säger god natt!

Glad NakenFredag!

Okej, om jag ska vara riktigt ärlig har jag inte börjat firandet ännu, men snart så. Jag har i alla fall gått ett steg i rätt riktning, så snart börjar firandet.

Imorgon väntar sedan spinning, ridning, däckbyte, bastu och dopp i Yngern tätt följt av middag och vin. Det måste betyda Superlördag, det.

Ha en härlig helg nu, vänner!

NakenFredag

Imorgon är det NakenFredag, bara så ni vet. Glöm inte att fira det! Själv ska jag fira så mycket jag bara kan.

Kul på jobbet

Då man arbetar kväll som handyperson på mitt jobb, och alla poliser som huserar i stora konferenslokalen gått iväg för att äta middag, då skulle man kunna roa sig en liten stund. Man skulle, rent hypotetiskt kunna gå in i konferenslokalen, slå på miken och sedan i mörkret sjunga för allt vad rösten och ljudanläggningen håller. man skulle kunna göra det alltså. Om man är lite skruvadoch ganska barnslig. Jag skulle givetvis aldrig göra något dylikt, inte...

Tisdagstankar

Titta vad jag fått av Rouva! Tack och kram! Jag är dock kass på att göra det som man "ska" göra sen, så det hoppar jag över.

En rolig sak vi bestämde på jobbet idag: Den första varje månad ska vi doppa oss i sjön framöver. Novembers dopp klarades av igår. Det var...friskt. Tio minuter efteråt började jag återfå känseln i benen, typ.

Olagom

Ibland slår det mig att jag är så jäkla olagom som man bara kan bli. Extremt olagom, faktiskt. Och vet ni vad? Jag trivs! Det är så skönt att få kasta huvudet bakåt och skratta ohämmat, att få dra just det sjuka skämtet som dyker upp i mitt huvud just där och då, så skönt att ha kommit till den punkt där jag faktiskt känner att jag får vara den jag är, och att jag är bra som jag är.

Jag vill ha Klamydia

HIV är också söt. Kanske lite Röda Hund?

Här kan du shoppa åt mig!

Heja helgen

Lördagen var så himla bra, och innehåll sådant som ett välbesökt spinpass med taggade deltagare, ett tungt gympass som genererade bra träningsvärk, promenader, familjehäng, matlagning med Minnan (hon är en fena med kniven), en mysig middag och sedan en hel del vin.

Söndagen ägnas åt medicinering av barnen och sedan lite tågåkande, innan vi så går på teater. Barnen och deras Mummi är väldigt pepp över detta, jag...inte fullt så mycket, men, för tusan, kultur som kultur... Och kultur är ju kul, tur va?

Tillbaka i sadeln

Igår var jag äntligen åter på ledarcykeln i spinningsalen. Damn, it was good! Efter nästan två veckor utan träning (jag har inte vait sjuk, men ordentligt förkyld...) var det nästan en smula nervöst innan passet. Mot slutet var jag sjöblöt av svett, log så mungiporna möttes i nacken och kände att jag skulle kunnat fortsätta i evigheter.

Imorgon är det dags igen. Hurra! It´s good to be back, i tell you.

Brevfilmen

Hej Bullen
Jag är en kvinna på 32 år som undrar över en grej. För ett tag sedan (några år sedan) hade jag inga problem med att läsa "chicklitt", och kunde fördriva en kväll med att se på dokusåpor/amerikanska komediserier. Jag kunde vara vaken hur mycket som helst utan att se trött ut, och jag fick inte ångest då jag funderade över pensionssparande.

Numera dricker jag kaffe ur små blommiga koppar med fat, jag har klockor som tickar och plingar här hemma, ögonen har fått några konstiga diken under sig, och de tidigare så klara ögonvitorna har antagit en märklig rosa-röd-randig nyans. Dessutom kan jag inte alls titta på nästan något annat än typ Babel och Aktuellt på TV längre, och i litteraturväg är det Joyce Carol Oates och Herta Müller istället för Marian Keyes. Jag lyssnar enbart på P1, och tycker det är jättetoppen med Kulturradion, Kropp och Själ och direktsändningar av riksdagsdebatter.

Kära Bullen, är detta medelåldern? Eller kan det, ve och fasa, vara så att jag blev en riktig tant direkt? Är det ålderdomen, det här?

Säg inte att jag ska prata med mina föräldrar eller någon annan, de skulle aldrig förstå!

/Töntig tant

PS Inte bara lyssnar jag på Kulturradion, jag tycker dessutom att det är uppriktigt spännande att lyssna på mannen som beskriver Hieronymus Boschs tavlor (i radion, man kan alltså inte ens se dem!)! Jag är liksom riktigt illa ute!

Vem är du, vem är jag?

Okej, jag är en sucker för statistik, det är bara att erkänna. Senaste dagarna har jag roat mig med att se på min bloggstatistik, vilket är så himla spännande! Jag har lärt mig följande:

• Ni är omkring hundra personer per dygn som kommer hit
• Senaste månaden är ni drygt åttatusen som varit här
• Ni finns mest i Sverige, men några av er bor i andra länder
• Ni hittar mest hit från andra bloggar och Facebook, men några av er googlar er hit
• De av er som googlar sig hit gör det främst genom att söka på mitt namn och liknande logiska saker, men några av er hittar hit genom att söka på "Skinnflöjt", "Rosa gips" och "ständigt kåt"...

Det är hur roligt som helst, och jag är så nyfiken på vilka ni är som läser detta! Fast du som hittat hit genom att söka på "ständigt kåt" behöver inte svara (där är jag nog mest nyfiken på hur min blogg i så fall dök upp...), det går bra ändå!

Påpekande av det uppenbara

Sverigedemokraterna... Herregud. De skriver i sitt principprogram att inga offentliga anslag ska ges till "de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera". Vad blir då kvar av konsten?

Är det inte meningen att konst ska få betraktaren att tänka till och reagera? Vad blir kvar om man tar bort det? Vad för slags konst är då tillåten, enligt SD? Allvarligt talat, vilken konst/vilka konstverk känner vi till som aldrig chockerat, upprörd, provocerat omvärlden? Känns det inte som om konsten skulle bli extremt dimensionslös, innehållsfattig, platt, tråkig och onödig om den bara är till för att vara vacker?

Fast å andra sidan...det är väl med konsten som med kvinnorna, enligt SD; Den ska finnas där, inte göra något väsen av sig och vara allmänt harmlös. SDs kvinnor ska vara hemma med barnen, inte göra så mycket väsen av sig, och absolut inte vara något så hemskt som feminister...

Jag hoppas så att folk börjar genomskåda Sverigedemokraterna snart! Måtte SD fortsätta tappa masken allt oftare och visa sitt rätta jag, så de dömer ut sig själva än mer.

Kärlek som överskuggar allt annat

Barnen är hemma, mamman är harmonisk igen. Herregud, så jobbigt det är att vara ifrån dem ibland! Nu är de hemma och jag mår bra. Då jag får ligga jämte dem försvinner allt annat, och sådant som annars kan oroa mig blir så futtigt och oviktigt. Finbarna klår alla antidepressiva med hästlängder, jag lovar!

Kom ihåglista:

• Plocka av däcken på bilen mellan varven, även om det är allrounddäck
• Då muskelkraft inte räcker för att få bort hjulet är en skitstor kofot en god idé
• Att köra med blanknötta däck vid blixthalka och snö är en dålig idé
• Kolla upp det där som liksom dunkar framtill under bilen ibland, vid tillfälle
• Klappa dig själv på axeln då du, trots att det krävdes galet mycket våld och muskelstyrka, bytt klart däcken

Så hur gör man, då?

Åh, jag kan inte ens skriva ett vettigt inlägg ikväll! Så mycket jag vill skriva, så mycket jag skulle vilja få ur mig, så mycket i mitt huvud. Men. Jag kan inte sätta ord på det. Förlåt. Det var inte sant. Jag ljög. Visst kan jag sätta ord på det. Men jag ska inte. För kanske läser du och missförstår. Kanske läser du och... nej, jag kan inte skriva mer nu.

Hur gör man? Hur samlar man mod till att ta reda på saker man kanske inte ens vill veta?

Uppdatering 23.10 kl 06:09: Man gör det bara ändå. Sedan väntar man.

Smek min själ

Jag känner mig trött och sliten ikväll. Tankarna går på högvarv och det är återigen en sådan kväll då jag känner mig allmänt skör. Är det för mycket begärt att tillvaron ska kännas lite trygg och stabil? Jag låter Ellas röst smeka min själ, och drömmer återigen om den där scenen jag vill stå på, på den där nattklubben någonstans långt borta för länge sedan.

En liten båt

Jag tror att jag möjligen kan ha lagt upp denna tidigare, men det kan inte hjälpas. Låten är för bra för att inte läggas upp igen.

Och apropå att lägga så har jag på jobbet idag idag reparerat och lagt tak. Hur coolt är inte det? Galet coolt om du frågar mig.

Bajskaka

Jag är i kiss- och bajsåldern, det är bara att inse att det inte går över i mitt fall. Just nu har jag svårt att sluta skratta åt min älskade systers senaste bakverk (sic!), som för ovanlighetens skull inte ser helt aptitligt ut.

Feber

Jag vill stå på en scen på en rökig klubb i NY, iförd en åtsmitande klänning och sjunga! Jag borde faktiskt få göra det, borde jag inte?

Just do it

Klicka här och skapa en egen länk som stödjer Rosa Bandet. Tack Tora för påminnelsen om att man även ska klicka på sin egen länk...

Gemenskap

I natt är vi fyra personer i sängen. Jag ska njuta av trängseln varje sekund!

Tankar för dagen

Splittrad, mångsidig, omväxlande eller bara skruvad, det är frågan. Kanske bäst att inte fundera på det.

Förutfattade meningar

Hur vore det om undertecknad försökte vara lite, lite mera sansad emellanåt? Om undertecknad inte per automatik trodde att saker hon hoppas på ska gå åt skogen? Om undertecknad kanske till och med skulle våga lita lite mer på sin förmåga och sig själv, så där ibland? Det vore annorlunda och rebelliskt, minsann.

Note to self: Mindre oro, mer softness.

Hit med antirynkkrämen!

För många år sedan (ungefär hundra) var det en rolig sak att folk tyckte jag såg mycket äldre ut än jag var. Några år senare började jag tänka att det snart skulle sluta vara roligt, och hoppades på att så småningom få se lika gammal ut som jag faktiskt var.

Länge har det retat mig lite att ingen ser chockad ut då jag säger att jag har två barn, att ingen utbrister: "Va? Du måste ha fått barn tidigt!", men jag har stoiskt funnit mig i mitt öde, minsann.

Idag blev jag dock en smula knäckt då en tjej sade till mig: "Jaha, är vi lika gamla? Jag som trodde du var 35-36!" Då jag råkade skrika lite hysteriskt som svar förklarade hon det hela med att jag ju är så lång... Jamen dåså.

Möjligen, möjligen pratade jag två oktaver högre än normalt resten av det samtalet...

Så, hit med antirynkkrämerna, för bövelen! Jag vill någon gång se ut att vara så gammal som jag är!

Skottsäker

Nej, jag är inte det minsta skottsäker.

Läskiga lördag

Under devisen Face Your Fears ger jag mig in i denna lördagskväll... Med skräckblandad förtjusning, liksom.

Empati, kärlek, medmänsklighet

För mig handlar det om empati och medmänsklighet. Varje gång jag tar del av debatten om invandring, flyktingpolitik, anhöriginvandring och allt som hör därtill tänker jag på empati och att försöka sätta sig in i en annan människas situation.

Om jag levde i ett land där jag riskerade att bli dödad för mina åsikters skull, där jag riskerade att min son skulle torteras till döds och min dotter våldtas, där min mamma och min syster riskerade att lemlästas eller bara helt enkelt försvinna, skulle jag då tveka att försöka fly med dem till ett tryggare land? Knappast. I vissa fall finns inget val, det handlar om att ha ett ansvar.

Om jag blev "insläppt" i det nya landet och inte min familj, skulle jag då kämpa för att få hit dem? Garanterat. Jag skulle inte kunna se mig i spegeln, inte kunna gå rakryggad mer, om jag lyckats fly men inte fått med mig dem jag älskar och lever för.

Skulle jag umgås med mina vänner och släktingar i det nya landet, och vilja bo nära dem? Självklart! Alla människor behöver känna gemenskap och trygghet.

Jag är inte fullständigt dum i huvudet, jag inser att det finns en mängd praktiska och ekonomiska skäl till att vi inte kan ta emot alla som vill komma hit, men om det bara fanns en liten gnutta mer medmänsklighet , förståelse och kärlek i stelbenta myndigheters och inskränkta svenssons resonemang skulle världen kanske bli en lite bättre plats.

Det är för lite kärlek i världen.

Det är sådant jag funderar på ikväll.

Den sjunde oktober

Lilla älskade Minnan ljög på förskolan idag. Vid matbordet berättade hon för sin favoritfröken att: "Vet du, nu bor mamma och pappa tillsammans igen." Hon fick då frågan om hon var glad för det och svarade med salig röst att "Jaaaa, det är jag."

Älskade stackars barn.

Hur bra vi än försöker göra allt, så önskar hon ändå att vi ska leva tillsammans som en familj. Lilla livet, mitt hjärta blöder för hennes skull. Hur det än är tvingas hon alltid vara utan en av sina föräldrar, alltid sakna någon av oss. Hon tvingas känna saknad varje dag.

Jag undrar hur Viktor kommer känna då han blir lite äldre.

Älskade finaste små barnen.

Idag är det fyra år sedan jag gifte mig med deras pappa. Tänk så jag trodde på oss då. Tänk så det kan bli.

Skitmamma

Förlåt barnen. Idag känner jag mig som en kass mamma. Förlåt att jag tappar humöret då ni skriker, förlåt att jag fått nervsammanbrott några gånger idag. Jag älskar er över allt annat på jorden, och önskar mig stora feta hörselkåpor och extra tålamod i julklapp.

Mystiska Minnan

Hur kan hon veta de saker hon vet? Ibland är det som hon läser mina tankar. Ganska ofta faktiskt.

De två senaste exemplen: Jag läser i tidningen om en sång och strax därefter går Minnan runt och sjunger på samma sång. Jag läste alltså inte högt. Nu på morgonen skulle Minnan ta på sig sina nya strumpor och utbrister: -Mäh! Är det torsdag idag?! På strumporna står det "Thursday", vilket jag inte upplyst henne om.

Mystiska, lilla, kloka Minnan.

Middagsstök

I min lilla familj har vi en speciell rutin, minsann. Varje måltid avslutas med att jag kryper runt på alla fyra under bordet med en våtservett och plockar upp matrester. Jag älskar mina barn över allt annat på jorden, men just den lilla rutinen skulle jag faktiskt kunna vara utan.

Jag har lekt med tanken att vi ska äta i badkaret (det är ju stort nog), på verandan året om eller att jag helt enkelt ska ta en högtrycksslang och spola av köket med efter varje måltid, men inget känns som en riktig universallösning.

Får väl fundera vidare, helt enkelt.

Good evening, winelovers

"Nu ére boxtajm!"

Sunksöndag

Herregud, hur resonerade jag då jag drack min egen vikt i sprit igår? Någonstans blev det väldigt galet med proportionerna, vilket resulterade i The Hangover From Hell. Men det var värt det.

Jag har ett uppdämt nöjesbehov, men efter igår är det stillat för en period igen.

Summering av lördagkvällen: drinkar, vin, prat, skratt, M/S Vindhem, vin, drinkar, dans, skratt, Underbara bar, dans, drinkar och dans, dans, dans.

Jo, det var klart värt det, även om jag skäms något över att ha festat som en annan 19-åring.

Superlördag

Japp, det är superlördag, förstår ni! Jag har lett spinpass, gymmat, fått sällskap i efterföljande bad av två fina nakna barn. Snart ska vi åka upp i den där jäkla heliumballongen igen (trots att jag är så förbannat höjdädd)och sedan bär det av på festligheter med friskisvänmnerna. Superlördag, således!

Finbarna

Mina barn och jag är ganska lika på många sätt. Vikorven gillar mat, och att äta. Precis som sin mor. Minnan planerar saker in i minsta detalj då andan faller på:
-Okej mamma, vi gör så här: Du får natta Viktor och Mummi nattar mig. Okej? Och jag har de här pyjamasbyxorna på mig, men de här pyjamasbyxorna med mig också om jag tappar bort de jag har på mig, då jag sover.

Better safe than sorry, liksom.

I det fallet är Vikorven av något enklare natur. Han lägger sig tillrätta i sängen och säger:
-Kappa umpan, mamma!
Jag klappar rumpan. Han somnar. Ingen planeringsmani, direkt. Med andra ord är han mer som sin far på det planet. Vilket jag lämnar helt öppet för fria tolkningar

Ett öga rött

Minnan och jag pratade om ögonfärg. Vi pratade om att hon har bruna ögon precis som morfar, Anna, Kajsa och Kalle. Vi pratade om att Viktor har blå ögon precis som pappa, farfar, farmor och Mummi.

-Mamma, vad har du för färg då? (här ser minna djupt in i mina ögon) Jaha, röda, konstaterar hon sedan hjärtlöst.

Jaja... Det är inte lätt att vara mamma, alla gånger.

I want more

Gym och spinning för kroppen, Zumba för själen. Sånt gör den här mamman till en glad mamma.

Imorgon får jag leda mitt pass igen för en massa fina motionärer, och jag blir så glad, så glad av det!

Att min "dansfröken" berömde mig idag och undrade om jag dansat magdans tidigare var helt surrealistiskt. Hon frågade mig! Jag som alltid haft koordinationsförmåga och grace som en full isbjörn! Zumba kanske verkligen är för mig.


Om den som läser detta råkar vara lite obildad kan jag tala om att rubriken syftar till en utmärkt bra låt med Sisters of Mercy

Bye bye liksaftsfrys!

Jag blir av med liksaftsfrysen, förresten! Jejj! Jag måste fortfarande baxa ut den från förrådet, upp på ett flak på en bil/släpvagn och sedan hacka loss liksaftsisen med spett, spola ur med högtrycksslang och så, men jag blir av med den efter det i varje fall. Får se när jag ska lyckas göra klart det lilla projektet...

Bästa jobbet!

Jag tycker så mycket, så mycket om mitt jobb! Mina kollegor är underbart fina, och jobbet så bra! Jag önskar så mycket, så mycket, så mycket att jag ska få vara kvar där även efter nyår.

Efter allt som varit tycker jag att det inte är mer än rättvist att jag får en fast anställning på ett ställe jag tycker om, eller är jag helt galet ute då?

Cold turkey

Jag fryser, fryser, fryser just nu, och känner mig en liten smula ämlig (ordet bör uttalas på valfritt hälsingemål för bästa effekt). Det har varit en sådan där bra dag där jag både fått vara med barnen och pricka av en hel del saker på min Att Göra-lista, men jag känner mig sliten och djupfryst nu.

En himla fiffig sak är dock att jag nog måste lägga mig till med mellannamnet Särimner framöver. Min fot läker så snällt och galet effektivt (ja, det är ju min fot, så den bör vara effektiv!)att jag borde kunna leda mina pass både på torsdag och lördag. Hurra!

Kvällen dagen efter

Phu! Jag har överlevt dagen! Visserligen var det nätt och jämnt, och då jag bloggade i morse kan jag möjligen ha varit lite berusad fortfarande. Vi kan väl i varje fall konstatera att det var rätt beslut att inte själv köra till jobbet idag...

Foten håller att gå på, men så rätt var det är smäller senan (? eller vad som nu skadats) till och jag måste skrika lite. Nåja, tisdagens spinpass i Trosa är tyvärr avbokat, och zumban på onsdag är nog bara att glömma. Får se om torsdagens och lördagens spinpass kan genomföras.

Just nu är jag visserligen sjukt trött, men å andra sidan väldigt glad efter ett trevligt tretimmars telefonsamtal. Tiden går fort ibland.

Men nu ska jag krypa ner bredvid världens sötaste gryn. God natt.

Stupid, stupid, stupid!

Jag är så osams med mig själv så det är inte klokt! Vi tar det från början: Gårdagen var så rolig på Friskis. Jag ledde två spinpass, gymmade, socialiserade med bra människor och så. Efter en snabb mellanlandning hemma var jag på underbart After Spinhäng hemma hos finaste familjen Bergman/Svensson. Vi gick så småningom till Friskis där jag drack för mycket vin i trevligt sällskap och nu, nu kommer vi till varför jag är så arg och frustrerad så jag bara vill gråta:

Jag blev uppbjuden och dansade bugg, trots att jag absolut inte kan dansa. Jag skuttade runt i alldeles för snabbt tempo, i strumplästen på halt jympagolv och så... Jag trampar snett och stukar foten. Ordentligt. Glatt konstaterar jag att det här kommer göra ont i morgon (läs idag), vilket jag hade förbannat rätt i, och bryr mig inte så mycket mer.

Promenerar hem på natten, lindar foten och ligger sedan resterande tid av natten och kan inte sova eftersom det gör så ont.

Jag kan ju knappt gå alls! Jag som ska leda spinpass i Trosa på tisdag, dansa zumba på onsdag och leda mitt ordinarie pass på torsdag. Troligt att det går? Nej, inte speciellt. Besvikelse, ilska, frustration är några ord som nästan räcker till för att beskriva vad jag känner just nu.

Idag är jag väldigt osams med mig själv.

Up and at them*

Efter att ha varit nära att få upp tarmarna genom munnen då jag påbörjade Operation Fryssanering, plockat galet mycket svamp och tagit med barnen ner på stan passade vi på att göra en snabbvisit på Tom Tits Experiment för att flyga upp med heliumballongen. 100 meter rakt upp i luften. I blåsten.

Behöver jag säga att barnen var mindre rädda än jag? Jag är en smula höjdrädd, jag. Det kom jag ju på då vi var på väg upp, ja. Men inte flippade jag ur, nope. Fake it ´til you make it, vet ni!


*googla på Simpsons och den frasen så förstår ni

Snuskpyssel

Det är så frustrerande så jag finner inte ord! Jag som verkligen försöker att inte kasta mat i onödan ska nu kasta typ trettio kilo på en gång! Vi pratar massor av småkakor jag pysslat med inför kommande kalas, köttbullar till barnen som jag rullat till förbannelse, bröd, grönsaker, bär och så mycket mer. Allt, allt, allt måste jag kasta.

Någon (läs jag) hade nämligen för typ två veckor sedan på något mystiskt sätt råkat dra ut kontakten till frysen i förrådet. Sedan har det legat där, alltihopa, och mojat till sig.

Lukten är inte av denna värld.

Höftrullningar och rumpskakande

Onsdagkvällarna har blivit så underbart roliga sedan jag började på Zumba! Mina synthhöfter börjar äntligen mjukas upp, och det känns snudd på naturligt att skaka på rumpan och brösten.

Idag var det tredje gången i mitt liv som jag var på zumba, och banne mig... Jag tror jag fattade det där med rumptekniken till slut. Jag kan snurra på rumpan, hurra!

Det är verkligen bra för själen att dansa!

Vänner

Okej då, jag må sakna en stark famn att krypa in i, men jag har banne mig de finaste vännerna! Ofta, ofta, inte minst i dag, förvånas jag över, och gläds åt, att jag har så bra människor runt mig. Idag är verkligen en sådan dag, och jag känner mig återigen så där vansinnigt lyckligt lottad, sprängfylld av kärlek, rörd och superstark.

Tack till mina fina vänner för att ni finns. Allihopa. Ni är bäst och jag skulle aldrig klara mig utan er.

Energiboosting

Vilken fantastisk känsla det är att känna att man duger! Att kunna ge sig själv en klapp på axeln och känna att det där, det där gjorde jag bra, är helt underbart. Känslan då man själv känner sig tillfreds, harmonisk och nöjd och samtidigt märker att andra tycker att det man gör är bra och viktigt...det är magiskt!

Idag har jag haft ett positivt jobbmöte och efter det fått göra av med lite överskottsenergi i spinsalen tillsammans med finJohannan. Jag är glad!

Men mest av allt vill jag ju få hångla lite

Jag längtar efter vuxengos. Ja, gos. Jag är ofantligt tacksam att jag har två barn som älskar att gosa, de ger mig kroppskontakt och kärlek så jag klarar mig långt.

Men ändå, att få krypa in i en varm famn, bli omfamnad, känna en annan människas hjärtslag, höra lugna andetag, känna en hård bröstkorg mot kinden, starka armar runt kroppen...

Det är svårt att inte sucka lite vemodigt ibland.

Låter jag desperat? Det är jag inte. Man kan längta och sakna utan att vara desperat. Jag skulle inte drömma om att byta bort min tillvaro mot vad som helst, och är antagligen överdrivet försiktig av mig, men å andra sidan vet jag ju vad jag har att riskera.

Angående främlingsfientlighet och islamofobin

Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom.
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall
älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är
Herren, er Gud. 3 Mos 19:33f

Tänk på det ett ögonblick.

Och roa er sedan med att läsa det här.

En viktig dag

Jag har haft en så bra dag! Efter en härlig morgongosstund med barnen och en lagom stökig förmiddag lämnade jag dem till deras pappa, och fortsatte sedan till Friskis. Körde ett spinpass för mig själv, mellanlandade hemma för en dusch, åkte sedan och gjorde min medborgerliga skyldighet. Jag röstade med hjärtat och hjärnan, för min och mina barns framtid, för allas framtid.

Under min synnerligen lyckade svamptur i skogen (jag kröp runt på alla fyra, euforiskt skrattande, och fyllde korgen med trattkantareller och taggsvamp)gratulerade jag mig till att jag valt klokt. Väl hemma fick jag ett kort finbesök iform av familjen Egeland och sedan lyckades jag och Tessan äntligen få till en skön långpromenad.

Middagen bestod av quornfiléer tillsammans med en fantastiskt god kantarellsås.

Ungefär där slutar det roliga.

Sverigedemokraterna i riksdagen? Seriöst! Vad ska vi ha ett populistiskt, människofientligt kvasiparti där för? Hur fan tänker man om man röstar på sånt pack?

Det är en dyster framtid vi går till mötes.

Välj rätt

Imorgon är en viktig dag, och allra viktigast är att Du inte lägger din röst på något främlingsfientligt, bakåtsträvande parti som vill kedja fast kvinnan vid spisen. Allt annat är mindre viktigt i sammanhanget.

Barnförbjudna drömmar

Hur sjuk kan man egentligen vara? Imorse, då jag satt där i godan ro med morgontidningen och min espresso, slog det mig plötsligt vad jag drömt om i natt. Vilken chock! Vilken galen människa jag måste vara! Hur kan man drömma om att jaga Nalle Puh med hagelbössa?

Japp. Jag. Drömde. Att. Jag. Jagade. Nalle. Puh. Med. Hagelbössa. Det är vrickat. Jag minns dessutom att jag i drömmen sade någon kvasiamerikanskactionhjälteliknande som: -Nu ska du dö, Nalle Puh. Dö.

Vad? Herregud! Var kom det ifrån? Och jag minns att jag var frustrerad över att den lilla gula fånen skuttade runt på alla fyra, med sin stora rumpa i vädret, så snabbt att jag inte hann med att sikta ordentligt.

Förlåt A.A. Milne, förlåt Nalle Puh, förlåt alla världens barn. Jag skulle aldrig skjuta någon. Definitivt inte Nalle Puh, åtminstone inte originalvarianten. DisneyfjantNasse däremot...

Ole dole doff

Men herregud, nu har jag bara några dagar på mig att bestämma mig! Vad ska jag välja? De två gånger jag testat mig har resultatet varit entydigt, men ändå... Jag kan ändå inte bestämma mig! Och det börjar bli dags. Hög tid, till och med.

Att bli behandlad som en herrelös hund

Jag är lite arg idag, faktiskt. Bara för att du är inlagd på sjukhus och mår skit innebär det inte att det är okej att ägna dig åt mindfucking och strula till min tillvaro! Jag är inte din att använda dig av bara för att du känner dig ensam. det är inte okej att utnyttja en annan människas känslor/svagheter för att själv må bättre.

Gör inte så här emot mig igen om du inte tänker följa upp det, och följ inte upp det om du inte menar allvar. Jag vill inte återgå till det som en gång var, tro inte det, men bara för att hjärnan vet det innebär det inte att hjärtat fattat det.

Jag är stark nu igen och står åter stadigt. Min förtjänst, inte din. Respektera det och respektera mig.

Kul med kultur

Jag funderar på att köpa en ny tavla. Den har så dramatiska färger, sådana djärva penseldrag och modellen ett så gåtfullt leende, nästan i klass med Mona Lisa, faktiskt.

Ska jag slå till?

Dansa din djävul

*fortsätter på det där med låttitlar i rubriken lite till*
Min själ behöver dans! Min stela gymkropp behöver få mjukas upp och röra sig på lite roligare sätt än den brukar. Därför ska några onsdagar framöver ägnas åt höftrullningar, rumpskakningar och såna trevligheter.

Och det är alltså dans jag ska börja med nu, zumba fitness närmare bestämt. Inget annat.

All you need is love

Jag har haft en fin dag som innehållit bra umgänge både via telefonen och i min fysiska närhet. Att Viktor för första gången gått på pottan (och dessutom gjort det med framgång) är inte fy skam det heller...

Nu sitter jag dock här i soffan och inser att jo, jag vill ha lite romantik i mitt liv! Hur bär man sig åt? På riktigt, hur gör man? Rent spontant känns rädslan att få ett nej och risken att bli sårad så otäck att jag kanske hellre bara ska ignorera det hela fullständigt.

Nästansuperkvinnan

Jag är långt ifrån en superkvinna på något sätt, men just idag känner jag mig lite som en nästansuperkvinna, åtminstone.

Jag har varit ledig med barnen eftersom förskolan är stängd. Och hur tillbringar man bäst en ledig dag? Tre timmar på gymmet, innehållandes ett bra benpass, häng med friskisvänner (inklusive finaste FinskaAnna!) och lek med barnen följdes av en promenad till mataffären. Väl hemma efter det har jag hunnit med sagoläsning, att göra en god höstig quorngryta, leka elektriker (med framgång!), klippa håret, städa, hänga upp tavlor, gosa med barnen och natta dem.


Och nu, NU! Nu kommer dagens höjdpunkt: Mina pojkvänner Ben&Jerry är här! Hurra!

Trots allt, trotsa allt

Min älskade lille Vikorv är sannerligen i trotsåldern. Trotsåldern in absurdum, till och med.
Lite olika koversationer de senaste dagarna:

-Viktor, jag älskar dig.
-Nej!

-Kom, vi ska äta mat nu.
-Nej! Låt bli!

-Sov gott, Viktor.
-Nej! Sluta! Tyst!

-Får jag en puss?
*pussar* Sedan:
-Nej! Sluta! Inte pussa, mamma!

-Vil du ha en smörgås?
-Nej! Mamma, smörgås!

Lite dubbla budskap ibland, och oerhört mycket negationer... Mina barn är så märkligt bestämda av sig. Konstigt, det där.

Berg- och dalbana

Idag känns det bättre. Tvärtemot konstens alla regler försöker jag fokusera på dåliga saker... Eller dåliga saker.. Jo, men sånt som jag stör mig på med en person, sånt som jag länge ogillat men nästan glömt, tänker jag på, för då känns det lättare. Man får liksom göra vad man kan, bara det fungerar.

Att dagen dessutom varit väldigt bra gör inte saken sämre. En dag som innehåller umgänge med barnen, ett tungt pass på gymmet, solsken, promenader, Tom Titslek och en massa häng med FinskaAnna är bara så rätt! Dagen var som en lång energiinjektion, helt enkelt. Tur det, för imorgon blir det desto tuffare...

Here you come again

Så varför lär jag mig då faktiskt inte? Varför känns det som det gör? Varför alla dessa tankar och förvirrade känslor? Varför vägrar hoppet dö? Varför så många intensiva, kluvna, motsägelsefulla känslor?

Suck.

Virrpanna

Jag vaknade imorse och insåg att jag inte sett min plånbok sedan i torsdags, och att jag sovit med nycklarna i ytterdörren hela natten (själv instängd i sovrummet med öronpropparna i öronen)och att jag dessutom inte sett min plånbok sedan i torsdags.

Illa.

Eftersom jag letat typ överallt, och sedan såg att det varit "aktivitet" på kontot i helgen skyndade jag mig, som en ansvarsfull människa, att spärra alla kort och polisanmäla plånboken som saknad.

Efter jobbet, då vi kommit hem, hittade Minna plötsligt plånboken. Om jag ändå kunde skylla på henne och säga att det var hon so "lekt bort" den, men icke.

Nu får jag skämmas över att vara så förvirrad och dessutom snällt vänta på nya kort. Bra där, mamman.

Och om någon undrar över helgens "aktivitet" på kontot så kan jag ju berätta att den här extremt förvirrade kvinnan minsann köpte lite musik från iTunes i helgen (utan Visakort) och således själv var det aktiva.

Ba-dam-dam bousch!

Svart guld

Mitt kök är fullt av skogens svarta guld. Barnen, Sanne och jag var idag ute i skogen och hittade svamp. Underbart att vara ute i naturen, och fantastiskt härligt att hitta så mycket svart trumpetsvamp.

Mindre härligt med alla myggbett... Jag ser ut som om jag sovit naken i skogen i Tärnsjö, ungefär. Det har jag inte gjort. Så här uppäten har jag aldrig varit tidigare, frågan är om jag haft så många myggbett sammanlagt i mitt liv som nu. Nåja, det var värt det, helt klart.

Bästa helgen

Mammset är här, vilket ju är helt underbart i sig. Att helgen dessutom innehåller en massa andra härliga inslag gör ju inte saken sämre. I går avnjöt vi mängder av Yngernkräftor jag fått från jobbet, till det delade vi på en hel 50cl flaska OP. Partydjuren...

Idag ledde jag spinpass på morgonen, och efter det laddade jag batterierna med en härlig funkissammankomst. På eftermiddagen fick jag mig en skön och jobbig löprunda i fint sällskap, och sedan avslutades endorfinkalaset med ett fantastiskt roligt Zumbapass. Jag är frälst! Mer dans, min själ kräver det!

Häng med barnen, ost och mammahäng gör det hela ännu finare. Hurra, helgen!

Hemmet

Jag tycker så mycket om mitt vardagsrum numera. Det är trivsamt att bo i ett wannabeservicehus.

Bajsstjärna

Viktor spelar och Minna låter sig inspireras till en sång.

Note to self

Låt det inte gå tre veckor mellan gräsklippningarna. Speciellt inte då det regnar massor hela tiden. Speciellt inte då allt du har är en handdriven gräsklippare. Att behöva machete för att gå igenom trädgården är inte okej.

Det var som stuvad spenat efter klippningen, på riktigt. En grön kladdig sörja över hela mig och hela trädgården. Inte okej, alltså. Inte okej.




Idag orkar jag inte vara djup. Idag är jag inte en ledsen tönt, idag är jag stark igen.

Tankar, så där ett år senare

Den som inte orkar med känslor och personligt dravel slutar läsa NU.

Till slut kom jag ut ur köttkvarnen. Rejält naggad i kanterna och med en helt annorlunda tillvaro än tidigare. Inget är sig likt, om man jämför med hur det var för ett år sedan.

Jag har fått vänja mig vid att vara ifrån mina barn alldeles för mycket, något som ör en föutsättning för att jag ska kunna arbeta och försörja oss. Jag arbetar mycket. Jag är väldigt sällan arg eller frustrerad numera, men å andra sidan ledsen eellanåt och ibland väldigt ensam. Från att ha levt under samma tak som fyra andra (inklusive Doris) är jag nu helt ensam väldigt ofta. Det är väldigt tyst här då. Med tysnaden kommer tankarna.

Jag har lärt mig, och accepterat, att som ensamstående är man helt exkluderad från middagsbjudningar med vänner. Luncher och shopping kan fungera, men kvällarna är för familjer och par. Inte för ensamstående. Sådant hade jag hört talas om, men nu vet jag att det är så. För all del, lika barn leka bäst, antar jag.

Hela tiden lär jag mig och försöker anpassa mig till mitt nya liv. Jag saknar att ha någon att dela vardagen med, men jag är så rädd och så bränd och så långt ifrån redo som man bara kan vara. Min psykiska hälsa känns så bräcklig och jag vågar inte riskera den på något sätt.

Det tar tid att lära sig att stå ensam, att tvingas fatta alla beslut ensam och att inte ha en vuxen att dela allt med. Det går bättre och bättre, men smärtan finns där. Som en isklump i hjärtat, en ensamklump i hjärtat.

Barnen mår bra, och det är det viktigaste. Vi föräldrar har lyckats med att vara så pass sams och eniga att de har en stabil grund att stå på, och det är vad som betyder mest. De saknar alltid den ena av oss, den förälder de inte är hos, men de anpassar sig de också. Vikorven vet liksom inte annat, så för honom är det enklare. Minnan pratar ibland om hur det var förut då vi alla bodde ihop. Hon frågade i vintras vem som byggt henne, och blev så själaglad över svaret att jag och hennes pappa gjort det. Älskade barnen.

Att vara oälskad, bortvald, lämnad är fortfarande något som smärtar och känns jobbigt. Jag brottas med känslan att inte duga, att inte vara god nog. Han slutade ju älska mig, alltså var jag inte tillräckligt bra, eller hur? Det är smärtsamt att tänka så, så jag undviker det så gott det går.

Jag känner mig ibland avundsjuk och ledsen, men inte missunnsam, då jag ser andra, hela och någorlunda harmoniska, familjer. Varför får inte jag ha det så? Jag vill också!

Vi skulle ju alltid leva ihop, det var ju därför vi gifte oss! Varför lyckades vi inte? Varför blev det så fel?

Tänk att ett personbevis kan vara så svårt att läsa och kan väcka så mycket tankar och känslor. "Civilstånd: Skild 2010.08.18"

Det känns som jag står utanför och betraktar Världen och Livet, där allt pågår men jag inte deltar. Ibland får jag göra gästspel, men sedan kastas jag ut igen. Där inne Lever, Älskar Finns alla. Här ute är jag. Jag är. Varken mer eller mindre, just nu.

Jobb, jobb och jobb

Det är tur att jag trivs på jobbet, för i dessa dagar är jag bara hemma och vänder, tycks det som. I natt inte ens det. Efter ett tolvtimmarspass, och med ett tiotimmarspass framför mig imorgon tyckte jag att det var lika bra att stanna kvar här över natten.

Hemma är ett rörigt ställe, med meterhöga tistlar på framsidan och rena djungeln på baksidan. Jag som brukade ha det ganska snyggt i mina rabatter... Tur att det snart är vinter!

Min mamma

Min mamma är världens bästa, hon. Nu har jag haft förmånen att hänga med henne några dagar igen, och kan bara tala om för er som inte har turen att känna henne att hon är bäst.

Min mamma är en vardagshjälte som besegrat en massa demoner och hinder. Min mamma är en omtänksam, kärleksfull och pålitlig människa som lär mig skilja mellan rätt och fel. Hon är en människa jag utan vidare anförtror det allra käraste jag har till, och det medan jag är helt trygg i förvissningen om att hon klarar av det utmärkt.

Min mamma driver mig ibland till vansinne, men jag saknar henne alltid då hon inte är i närheten.

Mina barn har den bästa mummin, och jag den bästa mamman. Mummimamman, vi älskar dig! Tack för att du finns!

On the road

Jag tar med min lilla mamma i en lastbil och åker på en roadtrip österut. Ses om några dagar.

En stilla undran

När ska jag lära mig att först leta fram glasögonen och sedan ta ur linserna? Det är helt galet jobbigt att leta runt i hela huset med synskärpa som en mullvad.

Det vore ju överkurs att lägga glasögonen på samma ställe varje gång då jag ska sätta i linserna. Känns liksom som mer hardcore äventyr att få leta på måfå.

Nörderi

Jag är ganska stolt över att jag på många sätt är en nörd. En nördig tant, till och med. Jag njuter av att dricka mitt morgonkaffe ur fina koppar med fat, jag tycker folk överlag är ohyfsade nuförtiden, att vanlig hederlig snällhet är sorgligt ocreddigt, att köpekakor borde bannlysas och att det mesta blir godare med riktigt smör.

Jag är dock en ganska modern tant, vill jag påstå. Därför är jag glad att kunna tipsa om att man på Sveriges Radio kan ladda ner programmet Sommar till ipoden och lyssna igen och igen och igen! Jag har nu nördat ordentligt och laddat hem program från förra sommaren och denna. Om någon som läser detta också vill nörda lite och behöver lyssningstips, så säg till för all del!

Smustig och arg...

...och besudlad och antastad och banne mig kränkt, känner jag mig! Förbannade mentala kalhyggen till Nationaldemokrater (Bah! "Demokrater"! Vilket hån!) som kommer och sprider sin dynga till propaganda i min brevlåda!Lämna mig ifred, jag vill inte ens ta i era smutsiga papper som ni vidrört med era äckliga händer och knåpat ihop med era förvridna sinnen!

Detsamma gäller er, förbannade Sverigedemokraterna!

Ledsen att jag svär, men sånt här gör mig en smula upprörd...

Förresten ska jag reclaima den orange färgen, den tillhör inte fucking ND!

Lilla rappa unge

Min lilla speta satte på sig sin gamla klänning idag. En klänning i storlek 62, det vill säga en klänning lagom för en sexmånadersbebis. Numera äter hon riktigt bra, men det är tydligen helt ömöjligt att lyckas få henne att lägga på sig alls. Var hennes smalgener kommer ifrån är ett mysterium.

Morgondagens projekt blir att övertyga henne om att inte ha på sig denna klänning på förskolan. Min kommentar att man såg hennes snippa eftersom klänningen var så kort föll platt till marken då hon svarade: -Men det är faktiskt trevligt att visa snippan, mamma. Vet du inte det?

Vad svarar man, liksom?

Hur tänkte jag

Jag gör ofta små anteckningar i mobilen, då jag behöver komma ihåg saker. Speciellt på kvällarna då jag ska sova kommer en massa kreativa, kloka, insiktsfulla tankar (tro det eller ej) och då kan det ju vara roligt att minnas dem även dagen efter,

Som regel räcker det med korta stödord för att minnas.

Inte alltid.

Undrar vad jag tänkte då jag skrev "bebis som sparkapital"?

Svamphjärna

På morgonen är min hjärna som en tvättsvamp som suger åt sig saker. Inte helt behändigt alla gånger. I morse vaknade jag och kom att tänka på en riktigt dålig låt. Naturligtvis sög svamphjärnan fast i låteländet och spelade upp den i mitt huvud gång på gång. Typiskt!

Som tur är har jag dock även oerhört dåligt minne på morgonen, så gissa vad? Jag glömde låten efter en stund! Hurra! Dålgt minne kan verkligen vara en välsignelse ibland.

Endorfinhög

Jag är nu diplomerad spinledare. Det gick alldeles utmärkt, och det känns fantastiskt.

Nästa mål är att gå från Medel 75 till Intensiv. Flytta fram gränserna...

Uppfuckade människa

Skit, skit, skit.

Fan.

Men okej, bit ihop. Bit ihop! Idag finns inte utrymme för att vara ledsen och må dåligt. Idag är det full fokus som gäller. Skärp mig nu.

Lite medicin för en trasig mage, lite medicin för en trasig själ och så bit ihop!

Ikväll är det diplomering. Fokusera!

Stackars barn

I kväll pratade jag länge, länge med en kär vän efter ett underbart jympapass med en annan kär vän. Vi pratade om då vi växte upp och hur dte var. Herregud. Stackars barn. Jag blir så ledsen, så ledsen för den lilla flickan som jag en gång var. Vilken helvete hon gick igenom. Så fruktansvärt hon hade det. Kära Gode Gud, måtte mina barn aldrig någonsin behöva ha det så som jag hade det under så många år!

Allt jag gått igenom som barn har förvisso gjort mig ganska stark, men samtidigt inser jag varför jag är så fruktansvärt skadad och på många sätt så förstörd.

Måtte jag kunna skydda mina barn från de helveten jag en gång gick igenom.