Tidigare gjorde han mig besviken för min egen skull. Jag rannsakade ständigt mig själv och undrade vad jag gjorde fel. Nu gör han mig besviken för mina barns skull. Hans beteende påverkar förvisso mig personligen fortfarande, och gör fortfarande ont, men numera är det dock mer för mina barns skull jag sörjer. Varför bryr han sig inte om dem? Varför inser han inte att om han inte finns här för dem nu, kommer de inte finnas där för honom senare? Varför inser han inte vad han går miste om?
Jag tycker synd om honom, för allt han missar. Men mest synd tycker jag om mina barn, som försöker och försöker få hans uppmärksamhet.
Tänk att jag efter så många år fortfarande blir besviken. Jag vet ju egentligen att han i stort sett helt saknar känslor, men ändå verkar det alltid förvåna mig. Jag måste ha extremt dåligt minne, måste lära mig extremt långsamt.
4 kommentarer:
Man måste ju vara mer än lovligt galen för att ens vilja vara frånvarande sina barn. Ens egna kött och blod!
Men tyvärr verkar det vara mer regel än undantag, att pappor tappar intresset för barnen, så fort relationen går i kras. Men varför? Känslorna för barnen är ju något helt annat.
Jag får vara rädd om min engagerade och älskvärda fader, ty dessa verkar inte växa på träd.
Tröstekram till er alla <3
Jag hoppas att det inte är barnens far du skriver om, för jag vill inte känna en som är så känslokall som du beskriver!
nä hoppas verkligen inte att det är barnens far, för det känns absolut inte som han, ibland kan man bli besviken för små saker men kanske förstorar dom!!
Linda: Tack&kram
Fru Egeland: Jag är glad att säga att det inte är barnens pappa det är så här illa ställt med.
Anonym: Tro mig, det är INTE "småsaker" det handlar om, men heller inte barnens far.
Skicka en kommentar