Belgian blue

Jag har sprinterlår fick jag höra idag efter mitt pass. En motionär frågade om jag tävlar på något sätt och tyckte att jag borde göra det. Så långt är det en klar komplimang.

Några gamla hjärnspöken morrade en aning då hen pratade om att jag har sprinterlår och är "rätt stor" och muskulös. Jag väljer att tro att det var en komplimang det med. Jag gillar ju att vara stark, inser att jag inte är någon räka direkt, och att jag hävdat bestämt att det varit en komplimang om någon annan fått höra samma sak.

Strong is happy, och strong is the new skinny. Jo, jag är tusen gånger hellre skitstark än en räka, men ändå. Och sprinterlår... Då får jag väl börja leka med tanken på att tävla då. Och på att öva på sprint.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Strong is happy

Typ. Jag är åtminstone stark. Stark som fan, faktiskt. Mycket går att säga om mig, men jag är stark och jag gillar det. Idag gjorde jag bra ifrån mig på HITpasset. Det fanns en del frustration och ångest som behövde komma ut. And so it did.

I övrigt är jag idag lite extra tacksam över det faktum att jag har många fina människor runt mig som fångar upp mig med mjuka, starka, varsamma händer då jag är på väg att falla. 

Floskler

Jag försöker tänka på dessa fåniga ord.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Simsalabim igen, då

Efter ungefär åttahundra timmar med silverschampoo i håret (Note to self: blek inte håret då det fortfarande finns hennafärg i topparna) kan jag nu konstatera:


Håret är blont igen. Och ja, jag ska gå och lägga mig. Jag är oerhört medveten om vilken sliten, trött och sorglig uppenbarelse jag utgör.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Märka min kropp

Ärren på mina ben... Maxtest av burpees på klippor, skrapsår vid klättring, vurpor i skogen på grund av löpning i mörker utan pannlampa, boxhopp som gått åt helvete på grund av hjärnspöken... Blåmärken på nyckelbenen efter frivändningar, blodutgjutelser på armbågarna efter slagteknikträning.

Min kropp är liksom som en karta över min träning.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ensamförälder

Att ensam bära ansvaret. Att ensam orka. Att ensam ta hand om. Att ensam vara konsekvent. Att ensam vårda.

Nu skakar den mindre av feber. Han hostar så han inte får luft. Han snorar så han får panik.

Nu gråter den stora för att hon inte vill bli smittad. Nu får jag ångest över att ekonomin går än mer åt helvete av VAB. Nu blir jag stressad av att hamna efter med jobbet. Ångest av att inte ha råd. Ångest av att inte ha tid. Ångest av att inte räcka till.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Som en kyrkråtta

Orosklump i magen sedan dagar. KBT:ar mig själv att stå ut. Vägrar fastna i ångesten. Tänker att en bra sak med att vara pank är att det är ett konkret problem som blir mer påtagligt än andra, diffusa, relationsproblem. Det dumma med att vara pank är att då bilen, som en eventuellt verkligen måste ha för att komma till sitt jobb, alltmer går sönder (så där så ingen volym i världen kan dölja skramlandet) är det omöjligt att ha råd att låta den repareras.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Resignation

Trött, ledsen, ångestriden och totalt uppgiven går jag och lägger mig nu. Jag vill aldrig mer kliva upp. Nu orkar jag inte mer motgångar. Det måste bli bättre nu. Solhelvetet måste skina på den där jävla rishögen snart.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Att

Att inte våga ringa en person en älskar. Att tänka att från och med nu måste en försöka räkna bort den personen helt och på alla sätt, så gott det går. Att tänka att det är så onödigt, så dumt, så orättvist. Att kvävas av skuldkänslor och må illa av orättvisan. Att tänka att livet är så jävla kort att det snart är för sent för allt. Att inte våga göra någonting. Att gå under av smärtan men ändå försöka le. Att tänka på allt en vill säga men varken kan eller vågar. Att försöka stå ut med ångesten och tänka att all smärta går att vänja sig vid. Att tänka att all smärta kanske inte klingar av men åtminstone blir en del av vardagen till slut.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ensam

Så där. Inga far- eller morföräldrar kvar. Inga föräldrar kvar att räkna med. Ingen partner. Ingen hjälp. Ingen avlastning. Inget stöd. Ingen. Ensam.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jobbfail

Då layoutandet av årets festmenyer började spåra ur åkte jag hem för dagen.




Nu sover barnen för kvällen, och jag ska ägna mig åt lite läsande, inför möte nästa vecka. Spännande liv, det här.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hjälp som hjälper

De här bilderna jag fick skickade till mig i uppiggande syfte... De är en del i sådant som hjälper mig just nu.  Jag hade bra samtal på jobbet idag, och kuggarna börjar hamna rätt. Det blir tufft, men det ordnar sig. Jag har bra backup runt mig, och många som sträcker ut hjälpande händer. Den känslan... Insikten om att jag är en människa med många omtänksamma personer runt  mig, sådana som vill finnas till hands och stötta...Den insikten är så stor, så obeskrivligt härlig. Det känns så skönt att inte behöva stå ensam. De vänner jag har, hur kan jag ha sådan tur att få ha sådana vänner? Det kommer ordna sig, tids nog.

100%

Det här att göra allt på heltid har sitt pris. Jag älskar visserligen att få vara med mina barn utan att behöva skiljas från dem som tidigare, men att samtidigt jobba heltid... Och det dessutom med sådana arbetstider som jag har... Det tär. Det tär så mycket. Ska jag orka? Ska jag stå ut? Ska jag lägga mig ner och gråta? Ska jag ge upp? Ska jag krascha? Ska jag försöka börja göra något helt annat?

Snart blir det ännu värre med tiderna, och jag fasar.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Krafterna tryter

Ungefär så här känns mitt liv just nu. Nu behöver jag en ljusning. En utsträckt hand. En jävla vinstlott. Ett löfte om att det snart lättar och blir bättre. Snälla?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Manisk måndag

En sömnlös natt, en stressig morgon, en ångestklump i magen.

Jobb.

Någonstans ändå skönt att komma igång. Bra möten med engagerade människor.

Stress. Skynda att hinna. Möten med kära träningsvänner. Spännande pass med erfaren, kunnig och mycket inspirerande människa. Ett pass som satt som en käftsmäll, men på ett bra sätt. Känslan av att bli peppad och därmed klara att spränga sina inbillade gränser. Kärleken som exploderar inuti, riktad både till träningsvännen och faktiskt även till mig själv. Känslan av gemenskap och närhet i att driva varandra till att orka.

Tröttheten. I kropp. I själ. Tillfredsställelsen.

God natt.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Ångesthantering

Så hur hanterar jag ångest? Förutom att må illa, flippa ur, hyperventilera, tänka katastroftankar, alltså?

Jag kapar. Jag klipper. Ibland känslor, men det syns ju inte. Ibland hår, och det syns.












Instagramkameran är inte den bästa, men originalbilderna har jag redan raderat.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag tränar och har mig

Måndag: HIT
Tisdag: Skivstång och "Mysgym"
Onsdag: Vila
Torsdag: Marklyft. Från 40kg upp till 90kg (vilket var lite av en besvikelse eftersom jag kan tyngre än så)
Fredag: Knäböj 60kg 12x3, utfall 40kg 12x6, frivändningar 30kg 8x8 och avslutningsvis bear complex 30kg 4set.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fredagsångest

Paradoxal rubrik. Ångesten har dock egentligen inget med fredagen att göra utan handlar om människor. Människor jag vill skrika åt, slå på (och då är jag ändå förespråkare av icke-våld), få att gråta, tala till rätta, hämnas på (trots att jag tror på att vända andra kinden till), kyssa, älska, blotta mitt innersta för, ignorera och bara glömma. Kanske handlar allt om samma människa, kanske är de flera.

Snart är det måndag och slut på en lång, härlig ledighet. Det späder på min ångest så mycket, just nu. Snart bara vardag igen. Snart dags att koppla på robotjaget igen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Betty, kära Betty

Välkommen till min arm, Betty Boop!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nytt år, nya möjligheter

Efter en härlig kväll och natt, aningens för lite sömn, lång, sen och stojig frukost, stökig promenad med övertrötta barn åkte jag till Friskis för att leda Skivstångspass. Prestationsångesten lyckades jag hålla stången relativt bra, och trots att jag verkligen inte hade ett pass jag var säker på blev det riktigt, riktigt bra. Vilken boost sådant ger!

Efter mitt pass var vi några som körde en ordentlig genomkörare i gymmet med kettlebells, armhävningar, plankan, "köttbullen" med medicinboll, "släddrag" och en hel del andra godbitar. Jag var skönt färdig då jag åkte hem. Löprunda i förrgår, HIT igår och detta idag. Fint. Så skönt! Imorgon har jag vilodag.

Bilden? Bara ett fotobevis på att någon i hemmahuset fick ragg igår.

- Posted using BlogPress from my iPhone