Kattstackare

För övrigt kan jag berätta att Minna träffade en jättefin katt i Irony idag, då vi var på promenad. En röd. Kelig. Tillgiven. otroligt rar.

Som älskade Minna.

Sen slet sig Doris.




Minnas katt var borta.





Spårlöst försvunnen.

Stackars katt.

Om den överlevde är den nog inte så tillgiven längre. Snarare vaccinerad mot barn för evigt.

Sjukt är bara förnamnet

Ååååkej... Nu fattar jag varför alla skriver om den där otäcka ankan. Klarade av att se ungefär två minuter av det där innan jag var tvungen att göra något annat. Människan (eller vad man nu ska kalla det där) är ju fullständigt skrämmande, och det faktum att hon har barn gör det hela ännu värre.

Annars önskar jag att jag bara en endaste liten gång skulle kunna få sova igen lite. Så här mycket back på sömnkontot har jag aldrig legat, och jag hoppas det går över snart.

Helgbestyr

Helgen har varit riktigt bra, måste jag säga. Barnen har umgåtts med Manfred och jag har tränat (fast bara igår, för i natt hade jag ont i halsen IGEN), varit flyttgubbe, plockat blåbär och kantareller och haft det förhållandevis bra överhuvudtaget.

En tanke som slog mig är att jag faktiskt gillar att vara flyttgubbe. Så länge jag själv slipper flytta alltså, för det är verkligen så fruktansvärt drygt! Men annars, det är riktigt roligt. Man får arbeta med kroppen samtidigt som man umgås med vänner på ett helt prestigelöst sätt. Inte alls dumt.

Nu är jag leds på att vara förkyld. Längtar efter att komma igång med träningen igen. Ska inleda med konditionspass i en vecka och sedan köra på som vanligt, så fort min kropp behagar bli av med denna förkylning!

Tänk så det kan bli

Jag vill minnas jag en gång, då jag väntade Viktor, skrev att jag undrade hur vi egentligen planerat. Jag undrade om det verkligen var så genomtänkt att skaffa ett till barn, när det snarare var så att vi behövde en till vuxen för att hinna med allt. Hmm... Sedan dess har barnen som bekant blivit två, och antalet vuxna som bekant halverats till en person. Så det kan bli...

På något sätt är huset numera ändå renare och prydligare än någonsin, hela tiden, barnen sover tidigare på kvällarna och inget släpare egentligen efter. Ja, förutom min nattsömn då, men det finns ju kaffe! I afton var det visserligen rätt kaotiskt och jobbigt, men tio över åtta sov båda barnen och köket var snyggt. Heja mig!

Nu är jag nästan frisk efter en irriterande förkylning också, så nu kan jag köra igång med träningen igen efter en och en halv veckas uppehåll.

Livet hankar sig på något sätt framåt, och förutom lite korta (men ibland intensiva) deppsvackor då och då känns tillvaron ändå ganska okej. Med vänner som mina runt sig, och med barn som mina vid sin sida är det svårt att deppa någon längre stund.

Ohne Dich

Jag vill också sluta älska. Det gör så oändligt ont när kärlek är ensidig.

Livets små guldkorn del2

Jag fortsätter vara positiv, jag! Idag kan jag till exempel glädjas åt följande:

Att jag upptäckte vattenläckan och den dåligt isolerade sladden i badrummet i tid i går kväll och slapp stå somett fån och fundera varför huset plötsligt blev kolmörkt

Att jag var noga med att hålla i plasten på den dåligt isolerade, blöta kontakten då jag plockade upp den från golvet

Att jag, då det blivit kortslutning, fick hjälp av min nästan-exmake via telefon

Att jag har ficklampa på mobilen och kunde se proppskåpet

Att jag idag sprungit i tvättstugan, röjt i förrådet, sorterat kläder, plockat ihop kläder som ska till insamling, promenerat, snyggat upp och plockat undan i huset, nattat barn som typ aldrig ville somna och till slut, för fem minuter sedan, fått äta middag

Att jag gjort min röst hörd, utnyttjat min rösträtt, för att aktivt förhindra att avskum som SD får en massa mandat i kyrkovalet. Dessutom såg jag till att rösta på ett parti som är för samkönade vigslar. Heja mig!

Att jag visserligen är dyngförkyld och känner mig halvdöd, men trots det varit effektiv

Livets små guldkorn

Eftersom jag är rädd att ni ska tycka att jag är en sabla gnällspik tänkte jag bara tala om vad jag just nu gläds åt:

Att golven är nytorkade igen
Att Viktor inte vaknar av att Minna storgråter efter att ha vaknat av att ha hostat så hon kräkts ner hela sin säng
Att jag har ett badkar
Att jag trots fyra timmars sömn föregående natt ändå promenerat, letat svamp, klippt gräset, rensat ogräs, lagat och ätit en god middag (svampsås) ihop med barnen, gjort fint i köket, rastat Doris, snabbduschat (hann inte med mer eftersom Minna sen grät-se ovan)
Att jag inte har feber även om jag har hemskt ont i halsen
Att jag har bunkrat upp ett lager med astmamediciner till både mig och barnen
Att jag snart kan gå och lägga mig (måste bara hänga tvätten först)

Se där! En hel massa saker som jag gläds åt! Och ni som tyckte jag var gnällig och negativ!

Ja...vad säger man?

Det ska bli väldigt skönt då allt praktiskt är löst, känner jag. Om ungefär ett halvår borde väl tillvaron kännas ganska stabil?

Ibland tycker jag att det vore en bra idé med en anonym blogg någon annanstans. Vore skönt att slippa censurera sig, vilket jag faktiskt är tvungen att göra emellanåt. Är inte säker på att jag har energin, bara.

All good things come in three

Åkte norröver (läs Uppsala) med barnen i fredags, och på vägen dit passade bilen på att lägga av. Kul! Bra timing! Efter en lite lagom ångestfylld helg (beroende på bil, inte på sällskapet) åkte jag tåg hem med barn, vandrarryggsäck och hund. Intressant upplevelse... Men de skötte sig exemplariskt, inte minst vid tågbytet då Doris fick sitta i Minnas knä i vagnen eftersom det var så förbannat mycket folk på Centralen och vi hade ont om tid. Då vi väl var hemma kändes det väldigt skönt att ha klarat av det med...

Mår egentligen ganska okej, just nu. Kämpar emot min känsla av misslyckande och värdelöshet, men det hör väl till. Det gör ont att inte längre vara älskad av den person som var den som en gång i tiden fick mig att tro på kärleken på riktigt.

En bra sak i sammanhanget är att jag närmar mig målvikt, vad nu det är, med stormsteg. Sedan allt brakade loss för snart fyra veckor sedan har jag gått ner fem kilo. Så kan det ju få fortsätta ett tag till.

Säng, säng, säng, sova, sova, sova

Det är helt galet vad man blir trött av att vara ensamstående småbarnsmamma. Aldrig någon att dumpa barnen på så man får sova lite extra, ta hela nattpasset ensam med barn som turas om att sova oroligt och ha mardrömmar alternativt amma, amma, amma, varje morgon konstatera att nej, det blev inte tillräckligt med sömn i natt heller, varje kväll utföra alla sysslor som i koma och sedan stupa i säng och så nästan hinna somna innan nattcirkusen börjar om igen.


Huvudvärkstabletter och kaffe är mina bästa vänner just nu. Fyra-fem timmars sömn per natt är inte tillräckligt.



Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Gud är man

Jodå, Gud är en man. Han vilade ju på den sjunde dagen! Inte tusan hade det hänt om Gud var kvinna. Nej, då hade Hon hittat ytterligare saker att göra, för så funkar vi.

Själv har jag haft "vilodag" idag, vilket innebär att jag inte tränat. Istället har jag gått typ 14 km, varit på BVC, hängt i lekparken, städat, tvättat och hängt tvätt, fixat bilförsäkring, lagat och ätit mat, utfodrat barnen, klippt gräsmattan med Viktor i sele på ryggen, lekt med barnen och nattat dem, sorterat kläder, klippt och färgat mitt hår (som singelmamma gäller det ju att spara pengar, så CHECK! Jag har sparat 900 spänn ikväll!) och nu ska jag besvara mail, plocka undan det sista, packa inför helgen och sedan kissa Doris.

Det är svårt att vara deprimerad då man får en blöt slabbig puss av en dreglig, knubbig bebis som luktar lite fisk från lunchen, och en tvåochetthalvtåring lägger armarna om ens hals, kramar hårt, gnuggar sin näsa mot ens och säger att hon älskar en. Då blir man till och med riktigt lycklig, mitt i all kletig sörja. Lyckost mig som har så ljuvliga barn!

Ja, då har vi skrivit under ansökan om skilsmässa då.

Lämna lämnad

Jobbigt. Jättejobbigt.

Då man blir lämnad är det väldigt mycket tankar, känslor och en hel del kaos som bubblar i en. Om den som lämnar inte visar förståelse eller tålamod för det känns det ganska orättvist, minst sagt. Den som lämnar har hunnit fundera och känna efter före, vilket är en viktig del av sorgeprocessen. Den som blir lämnad vet ingenting före och börjar liksom på noll, medan den andra ligger långt före i det hela. Rörigt skrivet? Ja, då skulle ni bara veta hur det är i mig just nu...

Mental berg-och dalbana

Större delen av dagen kände jag mig helt galet stark. Både psykiskt och fysiskt. Just nu inte så stark alls. Just nu känner jag mig ganska ensam och ledsen. Men visst, ingen påstod att det här skulle vara enkelt och roligt, direkt,

Att avsluta ett äktenskap

Igår pratade jag och min blivande exman. Det är jättesorgligt att vi inte ska fortsätta vara gifta med varandra, men det känns skönt att vi är eniga om att det är det bästa. Jag är ledsen att vi inte klarade av att rädda det sjunkande skeppet som var vårt äktenskap i tid, men nu när förlisningen är ett faktum känns det ändå...bra. Bra så till vida att vi inte är osams, att vi har ett gemensamt intresse i att göra allt så smidigt och enkelt för alla inblandade, och att barnen inte ska lida i onödan.

Den som trodde att jag skulle skriva elaka saker om Manfred känner mig nog inte tillräckligt. Manfred är, och kommer alltid vara den man jag valde att gifta mig och skaffa barn med, den man jag litade på och drömde om att åldras med. Han var den som gav mig kärlek och trygghet då jag behövde det, och som jag trivdes med att ha vid min sida. Nu är en epok över, vi är inte längre rätt för varandra, men han är fortfarande mina barns far och jag kommer alltid ha många fina minnen av vårt gemensamma liv. (Tja, om jag inte går och blir tokdement förstås. Då kanske jag undrar vem den där gubben på bilderna egentligen är)

Jag är fylld av tillförsikt om att allt kommer ordna sig till det bästa, och att livet kommer att bli bra även framöver. Vägen dit kommer garanterat vara jobbig emellanåt, men något annat vore ju knappast att vänta.