Minnan, stackars lilla Minnan... Dessa eviga astmakvällar och nätter. Detta eviga hosta-så-hon-kräks-om-och-om igen. Hon är minst lika trött på det som jag. Att hålla fast henne och med tvinga i henne mediciner, att höra henne gråta mellan hostandet och kräkandet av ren frustration över att inte får sova... Värdelöst, hjärtskärande och totalt hopplöst.
2 kommentarer:
Ja usch vad jobbigt det är. En klen liten tröst kan kanske vara att det ser ut som om man kan växa ifrån det en liten smula när man blir ca 6 år. Det kommer mer glest och inte lika svårt. Kram Anna
Tack för de orden, Anna! Kram!
Skicka en kommentar