lördag 27 november 2010

Andnödshelg

Minnan, stackars lilla Minnan... Dessa eviga astmakvällar och nätter. Detta eviga hosta-så-hon-kräks-om-och-om igen. Hon är minst lika trött på det som jag. Att hålla fast henne och med tvinga i henne mediciner, att höra henne gråta mellan hostandet och kräkandet av ren frustration över att inte får sova... Värdelöst, hjärtskärande och totalt hopplöst.

2 kommentarer:

mammagumman sa...

Ja usch vad jobbigt det är. En klen liten tröst kan kanske vara att det ser ut som om man kan växa ifrån det en liten smula när man blir ca 6 år. Det kommer mer glest och inte lika svårt. Kram Anna

Mian sa...

Tack för de orden, Anna! Kram!