Jag är helt kraftlös just nu, och känner det som om min kropp motarbetar mig. Det gick så långt att jag till och med var hemma från jobbet idag. Ville liksom bara rulla ihop mig till en boll, lägga mig under ett bord och dö litelitegrann. Efter några timmars sömn kändes det fortfarande inte bättre, men efter några värktabletter tog det sig.
Två telefonsamtal senare känner jag mig faktiskt nästan som en människa, trots allt. Första samtalet handlade om att efter ett möte på måndag så är allt, precis allt, som har med skilsmässan att göra helt färdigt och klart. Jag kan inte nog påpeka hur skönt det ska bli, och vilken lättnad det innebär. Samtal nummer två var från en väldigt fin och empatisk människa som värmde mitt hjärta genom att vara en medmänniska då jag behövde det som bäst. Sånt ger kraft.
Nu orkar jag nog bita ihop lite.
3 kommentarer:
Ibland behöver man bara vara med sig själv..å du gjorde helt rätt..känner med då jag själv är helt kraftlös också..kram du fina
Att jobba är ju gruva, stress är gruva, vinter är gruva.
Man måste tvinga sig till pysslet, om man vill så kan man gråta en skvätt till kaffet. Sen går man in på youtube och söker på tex, fat kid on moped. Sen mår man prima!
Historical bike crash är också fin, notera snutens rådiga handlande!
Toril: Kram!
Stellan: Äh, jag gillar ju mitt jobb, men jag gillar det där med att gråta lite till kaffet. Och youtubetipsen ska jag kolla upp. :-)
Skicka en kommentar