Screw you, 2008!

Ha, ha! Nu är du snart slut, finito, över, tvärdöd, 2008! Du har verkligen varit sjukdomarnas och bajsets år, men snart slipper vi dig!

Okej, underbare, älskade fin-Viktor föddes ju 2008, men det är banne mig det enda som varit riktigt bra detta år.

Och eftersom detta är sjukdomarnas år är vi sjuka även nu. Fullproppade med framförallt astmamediciner "firar" vi på hemmaplan ikväll. Vi kunde varit hos underbara vänner istället, men vill ju inte riskera att smitta dem också.

Fint, medan jag skrev ovanstående ramlade Minna ur soffan och landade på huvudet. Dra åt h*te, 2008!

Gott nytt år, förresten!

Familjehumor

jättestulen bild
Minna tycks ha anammat min humor. (För inte kan det väl vara så att min humor bara är oerhört barnslig?) Det innebär att stackars Manfred har ytterligare en flicka som skämtar om honom. Då Minna sitter på toaletten vill hon gärna höra böckerna om Max (Annars gillar hon böcker med mer text, men då man sitter på dass krävs ju lite enklare lektyr). Fast på ett annorlunda sätt. Exempelvis Max Potta ska läsas så här:

Titta Pappa

Titta Pappas potta

Pappa vill inte sitta pottan

Dumma pottan!

osv

Hon är rätt skön, den där ungen.

Julklappar

Julen förlöpte ungefär som väntat, och bjöd inte på några större överraskningar, förutom på en punkt. Manfred fick en julklapp från sin mamma. Just det är ju inte så märkligt, men julklappen var en docka. En docka hon gjort själv. En docka föreställandes Manfred. En docka föreställandes Manfred som han såg ut för över femton år sedan. Varför hon gjort denna docka vet vi inte, och hennes förslag att Manfred skulle ha dockan på jobbet avslogs snabbt.

Tja, det här är väl min man, dårå.


Man vad händer här?


Minna förbarmade sig över pappadockan och bjöd honom på mat.


Tyvärr urartade måltiden något.


Minna pratar allvar med pappadockan.

Glädjande saker i sammanhanget är att dockan inte är anatomiskt korrekt (nej, för annars hade det ju varit konstigt...), och att jag nu fått en mycket användbar replik att trakassera min man med...:
-Men gå och lek med din docka som du fått av din mamma!

God Jul

God Jul Alla!

Finbesök

Igår hade vi min älskade Sofie här. Helt underbart. Och för att vara en person som inte är speciellt barnkär måste jag säga att hon är så jäkla underbar med mina ungar. Minna älskade verkligen att hänga med Sofie, och Viktor sov gott hos sin blivande gudmor. Underbar dag!

Användbara bröst

De ger inte bara mat, de är sköna att ha som kudde också. Pappan och lilla storasystern är på stan, och vi ligger här och myser.

Underbara barn!

Få saker är så ljuvliga, så obeskrivligt underbara som en bebis som ammats till sömns. En bebis som tappat taget om bröstet, ligger utslagen med halvöppen mun och lite mjölk som rinner i mungipan. Det är så vackert.

Något annat som är otroligt ljuvligt är en liten storasyster som i sömnen flyttar sig närmare sin skrikande lillebror, lägger armen om honom och pussar honom på huvudet.

Det går inte att sätta ord på den gränslösa, våldsamma kärlek jag känner för mina barn. jag kan försöka sätta ord på det hela, men orden räcker ändå inte till. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

För övrigt är det jul om några dagar, trots att jag inte har något färdigt här. Trots att jag gjort mitt bästa för att förtränga det faktum att det faktiskt är jul väldigt snart.

Bebisdimma

Det är ju inte riktigt lika fridfullt som då Minna var nyfödd. Iförrgår hade vi plötsligt huset fullt med släkt, och även om jag mår bra är jag ändå nyförlöst och har begränsad ork. Dålig nattsömn och blodtrycksfall gör ju sitt till. Och så är det en liten storasyster som ena stunden pussar sin lillebror och vill väl, men som i nästa stund försöker putta honom med foten. Kort sagt: det är lite intensivt nu. Att sitta vid datorn har låg prioritet, så att mobilblogga är ju perfekt.

Viktor

Får jag lov att presentera Viktor Holz. Född 14/12 kl 6.30. 4020 gram tung och 51 cm lång. En stadig gosse, alltså. Lika lång som sin storasyster då hon föddes, men nästan ett helt kilo tyngre! Kan berätta om förlossningen längre fram, men nu måste jag beundra min ljuvliga bebis som ligger och suger på sin tumme. Kan bara säga att förlossningen var perfekt. Det kunde inte ha blivit bättre!

Jag var så pass pigg att vi åkte hem igår, tretton timmar efter förlossningen, och idag var jag ute med Doris i en halvtimme. Det känns rätt bra!

Vi har en vinnare!

Grattis Tora! Pojkfred kom två timmar tidigare än du gissat på. Det funkade liksom utan någon igångsättning, vi var redo. Nu ska vi bara hitta på ett namn också. Ny tävling kanske...?

Lördagsnöje

Jaha, vad har ni andra för er en kväll som denna? Själv är jag inne på förlossningen. Kanske inte för att föda barn riktigt ännu, det får vi se, men åtminstone för att en kontroll. Antingen åker vi hem ikväll eller så sätts jag igång i morgon bitti. Mer vet jag inte ännu. Vet inte riktigt ännu vad jag hoppas på, heller... Men håll tummarna för...något.

Ananasanalys

Gissa om det var värt smärtan att äta ananas...? Ser jag mindre gravid ut? Inte mycket, va? Jag är sur.

Känsliga läsare varnas

Påminn mig om att aldrig mer äta ananas, om jag nu skulle överleva detta och inte förblöda. Om jag utsatt mig för detta utan att ungen kommer ut blir jag banne mig bitter. Ananas är en helvetesfrukt, I tell you. Min mun gör ooont. *gnäller*

Nu jäklar!

Nu sitter jag här med typ två kilo jäkla ananas framför mig. Hmm...vad gott det ska bli...*kräks lite i munnen* Men jag orkar inte vara hyresvärdinna åt den här lilla(?) kanonkulan längre. Förvärkarna, sammandragningarna, ryggvärken och det här oerhörda trycket på mitt bäcken tar knäcken på mig. Nu är det nog! Han ska ut, så jag får pussa på honom istället!

Håll tummarna nu, folks, att det funkar!

Ful, fulare...moi

På morgonen då jag vaknar skuttar jag vigt och smidigt ur sängen. Yeah right. I mina drömmar.

Snarare är det väl så att jag stönande och jämrande långsamt, långsamt släpar mig ur sängen. Ser min spegelbild i helfigur, och undrar hur fan jag fått på mig en fatsuit. Oh no, det är min riktiga kropp! Iiiiiiiiih *fasansfulls skrik*

Jag är ingen rolig syn ny, och värre lär det bli då bebisen kommit ut. Då kommer allt hänga och sladdra. Blä.

Nu är det förresten en hel drös som åkt ur tävlingen. Måste kolla vilka som är kvar (såvida ni inte är på hugget och skriver era gissningar på nytt, vilket ju vore både smidigt och klokt)...

Lite leds, kanske?

Ont i ryggen, sammandragningar typ hela tiden, har fått världens dubbelhaka och känner mig bara som Barbamamma. Och inte kommer Anna vinna, heller. Kanske Nobeldagen är bra att föda på? Vill inte behöva vänta till nästa helg!

Söndagspyssel

Idag har vi bakat pepparkakor.

Vissa var mer kreativa än effektiva...

Andra åt mest av degen... (Den personen satte nog i sig motsvarande en deciliter deg på en kvart!)

Och vissa såg till att det faktiskt skulle bli lite kakor att äta...
Underbart mysigt att hänga hela familjen och pyssla ihop.


Nej, det är inte så gult hemma hos oss, men mobilkameran har ibland sina begränsningar.

Tävlingen fortsätter

Jaha, vi kan nu konstatera att Tessan åkt ur tävlingen med huvudet före. Min personliga favorit som vinnare är nu Lilla Mimsan, eftersom det känns lite stressigt med klockslaget som Sofie angivit.

Jag saknar Doris, förresten. Helt galet mycket. Är så van att ha hund, det är verkligen förknippat med livskvalitet för mig. Självklart går Minnas hälsa före, och det är ju därför Doris inte är hemma nu, så vi kan laborera och experimentera och få fram ett någorlunda rättvist resultat för hur vår familj ska se ut framöver. Men jobbigt är det.

Tävlingsdags!

Okej, med hänvisning till kommentarerna till föregående inlägg utlyser jag nu en tävling.

När kommer bebis ut? Närmast rätt datum och klockslag vinner bebisgos och godis.

Jag kommer att vara opartisk, men ändå göra vad jag kan för att det ska bli så snart som möjligt. (Att Manfred är lite stressad över att hinna få klart tidningent, och att mamma tycker jag ska knipa till nästa helg är lite svårt att ta hänsyn tull. De slipper bära på denna kanonkula med allt vad det innebär.)

Hittills har jag ätit TRE ananaser (dock inte på rad), stark mat, gått en massa raska promenader, hoppat upp och ner, och tagit (fått?) en färdknäpp.

Tävla på nu!

Ja, jag har haft en jättesmidig graviditet. Ja, jag har kunnat leva ungefär som annars. Men inte nu längre. Nu är jag tjock, svullen, har ont och är liksom bara oformlig. Det är svårt att vara positiv när man har fingrar som bananer och någon som trycker i bäckenet hela tiden (vilket gör att man inte bara blir kissnödig väldigt plötsligt...). Kom ut, unge!

Jag är redo!

Nu har jag fått träffa Vilmer, lillebror till Alvin. Känslan att hålla i en ny liten underbar bebis... Obeskrivligt härligt! Har även varit på förlossningssamtal nummer två, och kan bara konstatera att nu är jag redo. Nu vill jag ha ut min bebis. Nu vill jag ha min bebis hos mig.

Lycka

Ljuvliga unge. Det här är så underbart. Att få ligga intill ett sovande barn så här, det får allt annat att blekna. Att barnet i fråga luktar fisk efter sin lunch tar faktiskt inte udden av det hela, även om hennes vanliga doft är att föredra.

Är det dags snart? Är det dags snart?

Det är ganska värdelöst att gå och vänta. Speciellt då det känns som man har en gigantisk stenbumling i magen, och vet att det egentligen är en liten söt bebis som man längtar efter att träffa. Samtidigt har vi en massa saker som vi borde hinna med innan det är dags.

Tessans väntan är över. Hon fick just en sådan liten söt bebis. En liten Vilmer.

Jag längtar efter vår bebi.

Konstigheter och mirakel

Ja...vad säger man? Folk som ljuger och sviker andra blir till slut ensamma... Hur man kan påstå sig bry sig om någon som man samtidigt behandlar så illa är för mig ett mysterium. Sanningen kommer alltid fram till slut.

Nog om det, det är inte mitt liv det handlar om, även om jag lider med den utsatta.

Älskade Tessan är på förlossningen nu, och ska snart få ut en liten fin bebis. Satt hos henne i morse och pratade/klockade värkar med tårar i ögonen och ett fånleende på läpparna. Nu är jag så pass inspirerad att jag tror jag ska äta lite ananas... Om bebisen är färdigbakad och redo borde det sätta fart på den. Det funkade förra gången, och har funkat för många jag känner.

Vidare rapporter följer...

Jag saknar ord, i stort sett

Jodå, det fanns fortfarande utrymme för att 2008 skulle kunna bli ännu sämre än hittills.

Kom ut snart lilla bebis, nu är vi flera som behöver lite goda nyheter och extra glädje i tillvaron!

Jäkla skitår!

Allvarligt talat, 2008 är ett skitår. Jag är glad att det snart är över. Det faktum att Minna är så jäkla cool, och att vi väntar en till liten älskling som snart kommer ut räddar året från att vara en total katastrof som bör raderas ur minnet. Men i övrigt har det varit alldeles för mycket sjukhusvistelser, sjukdomar, dramatik och tråkigheter. Som en klok kvinna uttryckte det i mail i helgen "Hur mycket skit kan en familj klara av?".

Så kom igen 2009, jag sätter min tilltro till dig! Snart möts vi.

Hundlös

Jaha, Doris är nu på semester hos sin farmor. Jösses, vad tomt det är. Minna ropar också på henne av gammal vana, speciellt då hon "råkar" spilla mat på golvet.

Nu får vi se hur det går med Minnas luftvägar under tiden Doris är på semester. Precis just nu hör jag henne hosta, vilket nästan känns bra. Usch, så hemskt att känna så!

Min tröst just nu är att Doris stormtrivs hos sin farmor, och att hon lever riktigt lyxliv där. Det går ingen som helst nöd på henne, bara på oss här hemma.

Så ledsen

Idag är jag för ledsen för att orka ens försöka skriva något roligt, fyndigt, elakt eller underhållande. Minnas hosta skär som knivar i mig, och Doris ska få åka på semester i någon vecka eller två. Under den tiden får vi se hur luftrörsbesvären artar sig. Känner mig hemsk som någonstans önskar att det inte ska bli bättre. Jag vill verkligen inte att Minna ska bli sjuk av Doris! Och om luftrörsbesvären (tänker inte kalla det för astma) blir bättre under den tiden, hur ska vi då veta om det beror på Doris frånvaro, medicinering eller att infektionen (besvären har hela tiden kommit i samband med förkylningar) börjar ge med sig?

Jag är rödgråten och jävlig, och värre blir det.

Nej, det här är värdelöst. Jag älskar ju mina små flickor! Vi är ju familj och hör ihop, allihopa.

Sicko

Man vet att man är på topp då man börjar dagen med Alvedon, Nezeril, Rinexin, Pulmicort och Ventoline. Lite förkyld, eller? Årets underdrift... Jag fantiserar om att få blåsa rent i bihålorna med tryckluft, alternativt att bara få ha någon som håller sina kalla fingrar hårt mot mitt ansikte, i ett jämnt tryck.

Dagen blev trots detta mycket trevlig, eftersom Minna, Tessan och jag åkte till Skärholmen för att shoppa lite. Att Apoteket var de som förärades med det längsta besöket, och fick en massa pengar från mig är en helt annan sak...

Tråkiga nyheter

Idag fick vi veta att Minna är allergisk mot hundar. Vet ännu inte hur vi ska hantera det, eller vad det innebär, men ledsamt är det. Hon reagerade inte mycket på pricktestet, men en reaktion var det lik förbannat. Det behöver inte innebära att Minna är allergisk mot just Doris, men... Ja, många tankar och känslor just nu. Är så slutkörd efter allt som varit på senare tid, och vill mest gråta. Varför kan livet inte bara vara lite enklare ibland? Och som grädde på moset just nu så har vi återigen inget internet. Läge att byta leverantör, tror jag.

Tjocka preggo!

Nu är jag tjock. Nej, jag är bortom tjock. Jag är enorm, jag är gigantisk, jag är grandios.

Ena stunden säger mina instinkter år mig att skärpa till mig, äta mindre portioner och färre kolhydrater. Nästa stund tänker jag att det inte är bra för barnet om jag ska tänka/agera på det sättet. Tänker att jag må vara tjock, men att jag faktiskt tar igen det sen, och att det blir enklare denna gång än efter förra graviditeten eftersom jag fortfarande håller igång och tränar ganska hårt (även med en icke-preggis mått mätt).

Oavsett vad så är jag riktigt stor nu. Känner mig tung, osmidig och konstant andfådd. Är ändå stolt över att senast igår varit på spinning, idag på en tvåtimmarspromenad, och ha ett styrketräningspass framför mig i morgon.

Inte så illa, trots allt. *nickar förnöjt och tar en kaka*

Avslappnad?

Jag tycker inte det här ser så skönt ut, men vad vet jag? En sak vet jag, och det är att det blir intressant att borsta tänderna ikväll. Vår vanliga tandkräm är slut, och det enda som står till buds är Byggare Bobs tandkräm. Tvivlar starkt på att det kommer kännas så fräscht med fruktsmak.

Skapande geni

Minna har fått fingerfärg. Roligt för henne, och bra terapi för mig... Idag kladdade hon inte ner sig lika mycket som igår. Måste dock beundra hennes kreativitet, hon har hittat en massa nya användningsområden för sin fingerfärg; hårfärg, möbelfärg, ansiktsmask, handcreme, duschcreme...

Precis just nu

Jobbigt
Halsbränna då jag är hungrig
Halsbränna då jag är mätt
Att bebisen tycks anse att mina lungor tar för stor plats, och försöker trycka undan dem
Svårigheterna att ta på mina strumpor
Svårigheterna att hitta en bekväm sovställning
Att känna mig så stor och otymplig
Fingrar som prinskorvar ergo all vätska jag samlat på mig
Att jag ska behöva gå igenom en förlossning
Oron över hur vi ska klara av ett barn till

Skönt
Graviditeten är snart över
Bebisen verkar må bra
Jag orkar fortfarande gå raska långpromenader, styrketräna, köra spinning
Snart har vi ytterligare en gullunge att ösa kärlek på


Vecka 36.

Uttråkad

Jäkla tråkdag! Om det ändå ville sluta regna så Minna och jag kunde vara ute lite. Och till råga på allt kommer Manfred hem sent.

Hittade i alla fall något roligt att läsa. Det piggade upp lite. Det krävs nog en hel del kiss- och bajshumor för att uppskatta det hela...

Regnbågsdjur

Idag är jag också glad. Äntligen får detta faktum lite publicitet. Kanske kan det bidra till att någon homofob skitskalle får sig en tankeställare.

Nedsänkt i vad?

Ibland blir man glad. Ica Maxi visar prov på lite vardagshumor. Och jag uppskattar det.

Änglakören sjunger

Kunde ta igen lite sömn i natt. Det var ljuvligt! Minna sov i sin egen säng till 8:00, flyttade över till oss och sov vidare till 9:30! Älskade, underbara unge! Dessutom sov vi middag tillsammans på eftermiddagen. Jag börjar faktiskt komma ikapp med sömnen. Och Minnas mage börjar, om än långsamt, bli bättre.

Och under veckorna framöver har jag nu klippning, vaxning, pedikyr och manikyr inbokat. Nu ska mamman pysslas om och piffas! Jag har dessutom bokat in pedikyren och manikyren på Skogshöjd Spa, och delat upp det på två tillfällen. Det gör att jag har två tillfällen att utöver behandlingarna få bada bubbelpool, ångbastu och bara sitta vid en bassängkant i rogivande miljö och bara njuta. Hurra! Och det för att jag har så underbara vänner här som vet vad jag behöver. Tack, kära ni! Nu ska jag snart (äntligen) få njuta av min födelsedagspresent!

No rest for the wicked

Natten som var:
00:05 nattar om Minna efter ett bakslag med tillhörande dusch, sängsanering och matande med västkeersättning
00:20 rastar Dors
00:47 knaprar tre gaviscon
00:50 släcker lampan och försöker sova
02:00 väckarklockan ringer. Går upp för att påminna Manfred om att dricka lite västkeersättning och mata Minna med 20 ml
av detsamma
02:15 somnar om
04:30 går upp igen. Samma procedur som vid 02:00
04:45 knaprar två gaviscon och somnar om
06:30 ger Minna ytterligare vätskeersättning

I dag blev Minna utskriven på riktigt från sjukhuset. Hon vill inte äta, och knappt dricka, men det går åt rätt håll, trots allt. Och jag tänker bara vattna henne en gång i natt, om inget oförutsett inträffar.

Lite trött, kanske

Det här är den tröttaste mamman ever. Och inte är hon vacker heller. Hon är däremot en klippa på att ta hand om sin sjuka familj. Om en och en halv timme ska hon upp igen och tvinga i unge och make vätska. Sedan ska hon, efter lite mer sömn, tvätta ungens nerkräkta sängkläder (efter ännu ett bakslag) om det är ledigt i tvättstugan. Kanske ska hon bryta ihop lite också. Hon ska däremot inte föda barn ännu, även om hon har nästintill konstanta sammandragningar.

Sällan blir det som man tänkt

I lördags hade jag tänkt först hänga med Tessan, och sedan laga en god stek och mysa med familjen. Istället var både jag och Minna magsjuka. På söndagen skulle jag åka med Sara och Tessan till Underbara barn-mässan. I stället var Minna sämre, och vi fick så småningom åka till Karolinska.

Minna blev inlagd på natten, efter ett otal timmar på akuten med det allra mest otrevliga en rejäl maginfluensa har att erbjuda. Manfred fick åka hem och sova. Sond sattes, och så småningom kunde Minna somna. Själv hade jag inte så lätt att komma till ro efter all anspänning och allt vakande, och fick drygt två timmars sömn.
Minna var lite sugen på corn flakes innan första utskrivningen med tillhöraned baklsag

På söndagen kom mamma och Manfred, de hämtade hem oss då Minna blev utskriven. Vi kom hem, det kändes underbart, ända till Minna blev sämre igen. Jag skulle just till att lägga mig och vila med henne, då det liksom brakade loss på alla sätt...

Till slut insåg vi att det bara var att åka tillbaka till Karolinska. Vid halv ett inatt blev Minna sedan inskriven igen, en timme senare kom vi till avdelningen, sonden sattes (kan fortfarande inte tänka på det utan att bli tårögd. Minna var hysterisk, minst sagt, och de jäkla klåparna fick inte dit sonden förrän efter tio minuters slagsmål, tårarna sprutade på mig, Manfred och Minna). Denna natt fick jag tre timmars sömn, men Minna sov lite mer av ren utmattning/chock. I dag fick vi åka hem på permission, och då vi väl kommit hem blev Manfred dålig. Så klart. Dettta är ju en never ending story, tycks det.

Minna är i varje fall på bättringsvägen, även om det går långsamt.

Mitt i all sörja gick min mobil varm, med underbara, fina sms från härliga stöttande vänner och släktingar. Tack!

Nu ska den här mamman snart släpa sig i säng. Jag är...lite trött efter att ha halkat ordentligt efter med både sömn och mat senaste dagarna. Imorgon fortsätter vi med vätskeersättning, vitt bröd och mild välling.

Tragik på hög nivå

Normalt sett är jag den typen som gråter ungefär två gånger om året, i runda slängar. Under en graviditet blir det några fler gånger än så... Senast var det då Minna träffade Byggare Bob (jorå, helt sant. Där stod jag som ett miffo rörd, med tårarna rinnandes, eftersom min älskade Unge fick träffa sin stora idol). Dessförinnan var det nedanstående reklam som gjorde mig så beklämd att jag åtminstone blev ordentligt tårögd, dock inte av samma anledning.


Vem fan åker på sånt här? Kan bara vara ensamma människor/åldringar som är två hostningar ifrån döden. Samma typer som bryr sig om det faktum att Bingolotto fått ny programledare, åker till Gran Canaria och klagar på "utlänningarna" och köper vindoveraller på Coop


Bilderna är minst sagt dåliga, men jag har en ursäkt. Våra kameror var urladdade, så jag lånade Annas, och hade ungefär två minuter på mig att föreviga detta tragiska. Innehållet var det viktiga, inte kvalitén.

Byggare Bob

Helgen var ovanligt lyckad. Vi hade Anna här, och dessutom fick Minna träffa sin idol Byggare Bob. Ungen var salig av lycka och pratar fortfarande om det.Minna kramar sin älskade Bob

Minna dansar med sin älskade Bob

Och efter idolträffen var Ungen lite hungrig

Utökat ansvar

Jag är inte bara nervös inför förlossningen, om ni nu trodde det. Jag är fruktansvärt nervös över det faktum att vi snart har ansvar för ytterligare en människa. Jag som inte ens kan komma ihåg att lämna fram premiechecken på Ica Maxi, trots att jag har den i fickan. Och Manfred som inte kan komma ihåg att kasta soporna, trots att de står vid dörren och luktar illa.

Försöker trösta mig med att en barnspykolog sade att syskon är det finaste man kan ge sitt barn. Hoppas Minna kommer tycka det så småningom, i alla fall. Vi får väl kanske börja spara pengar till terapi också åt henne, för säkerhets skull.

Nyspunnen

Det var ju helt underbart! Äntligen tog jag mig samman och körde spinning igen. Det var två veckor sedan senast, tror jag. Börjar bli värsta egokicken av det hela, bara. Alla är sååå imponerade av mig, och jag får sååå mycket beröm för att jag är sååå duktig, sååå tuff och såååå söt. Tänk sedan, då jag inte är gravid, då kommer det ju kännas skittrist när inte alla öser komplimanger över mig. Får tänka ut en plan för att få höra alla de bra sakerna även fortsättningsvis, tror jag.

Annars känner jag mig ungefär som en sprickfärdig finne, redo att klämmas nu. Det är onekligen allt annat än en vacker syn då jag vältrar mig i och ur badkaret/sängen/bilen/valfri plats.

Det gäller att planera...

Vad är poängen?

Jag kan faktiskt inte förstå varför det ska vara så svårt att sova mot slutet av graviditeten. Okej, jag känner ju själv att en stor del av det hela beror på att magen är så jäkla stor att det är svårt att ligga bekvämt. Men då man trots allt hittat en halvskön position, och är fullständigt utmattad efter en lång dag borde man väl ändå kunna sova? Icke. Så varför ska man vara som mest utmattad och intill döden trött då man ska klara av en prestation motsvarande två marathon (eller för en snabbföderska som jag åtminstone en halv mara) och efter det inte kommer få sova två timmar i sträck under det närmaste året? Förklaring, tack.

Älskade flickor

Dagen har räddats av Ungen och Tessan. Mina favvotjejer. En grå skitdag blev till slut riktigt bra.

Bilden är från i Finland i somras. Mi hija es loco.

I natt drömde jag om våra "vänner". Konstigt att man kan sakna någon som sårat en och fått en att må så jävla dåligt under lång tid. Ändå var jag så glad i drömmen, över att äntligen träffa åtminstone den ena av dem igen. Nåja, vad jag borde göra är inte att drömma om dem, utan att glömma dem och gå vidare.

I morgon ska jag ringa min barnmorska angående min allt större förlossningsrädsla.

Kontrollfreak

Det finns de som tycker att jag har för stort kontrollbehov. Att jag borde slappna av mer och låta andra ta mer ansvar. Up yours, säger jag bara. Då jag försöker delegera så går saker och ting alltid fel. Det är tydligen lag på det. Nu senast var det ett födelsedagskort som skulle postas. Jag gav kortet till Manfred, han lovade posta. Jag sade att han inte fick glömma, att det måste vara framme imorgon, han sade att det var lugnt. Jag sade att det var viktigt, han lovade igen.

Så frågade jag ikväll, eftersom jag har kontrollbehov, om han postat kortet. Guess what? Det hade han INTE. Så nu får en kär vän till mig födelsedagskort dagen efter sin födelsedag, hur kul är det? Hon är dessutom en sådan där underbar människa som alltid uppmärksammar viktiga datum, och som utöver det gärna spontanskickar paket innehållandes bra-att-ha-saker och fina saker hon sytt åt Minna. Och nu får hon inte ens ett sketet födelsedagskort från mig på sin födelsedag! Känns så värdelöst.

Och på tal om kontrollbehov, jag ser inte alls framemot förlossningen nu. Fan, jag är skiträdd, okej? Jag kommer inte hinna få bedövning, och det skrämer mig som fan. Jag vet ju hur ont det gjorde förra gången! Ja, det var värt det, och det kommer jag säkert tycka nu också, men jag är ändå jätterädd. Skit också.

Lite hunsad, eller?

Jag (till Doris): -Men vad står du där och glor på, hund?
Manfred (!):-Nej, jag bara stod och funderade på...bla bla bla

Riktigt illa att min man tar åt sig då jag pratar med hunden, och dessutom säger "hund"!

Idag är vi annars flitiga hemmafixare. Minnas rum är nu helt utan strukturtapeter (HURRA, bara fyra rum kvar med detta satans påfund), och snart helt färdigspacklat. Hoppas på att kunna måla/tapetsera senast nästa helg.

Huskurerar mig

Nu har jag inte tränat sedan i tisdags, jag har vilat/sovit massor, tryckt i mig honung, massor med ingefära och grapefrukter. Nu vore det väl fasen om jag inte blir riktigt pigg och superfrisk! Har varken tid eller ork att inte vara frisk.

Japp, jag är en nörd

Förlösande tankar

Eftersom det nu är drygt åtta veckor kvar till jag blir tvåbarnsmorsa, och det gör ju att tankarna på den stundande förlossningen blir allt fler. Det skulle ju vara roligt att få prova någon typ av bedövning den här gången, till exempel.

Själva förlossningen är jag egentligen inte så nervös för, jag klarade det ju förra gången. Det som känns otäckt är just det praktiska runt om (att hinna in i tid, att Manfred ska kunna vara med, att Minna ska få vara med sin Mummi) , och jo faktiskt, det faktum att vi sedan har ännu en människa i vår familj.

För den som undrar hur det känns att föda barn kan jag bara säga: Det gör skitont. Det gör helt galet ont. Känns som att bajsa ut en stol. Tänk dig själv att försöka pressa ut en vattenmelon ur ett hål motsvarande en näsborre i storlek... Det gör vanvettigt ont, men det är under en begränsad tid, det går över. Och det viktigaste; DET ÄR VÄRT DET. Det är värt varenda sekund, och mer därtill.

Übermensch

Visst måste man vara en hälsosam, god, supermänniska om man i alla situationer alltid agerar utifrån vad antingen Jesus eller Blossom Tainton skulle ha gjort? Inte för att jag lyckas med det, men bara tanken, liksom...

Ljudeffekter

Frågar man Minna hur pappa låter då han sover gör hon snarkljud. Och nej, jag har faktiskt inte lärt henne det, utan upptäckte det av en slump då vi läste en bok om en gris... Jag härmade hur grisen låter, och Minna utbrast glatt: -Pappa!

Då någon i hennes omgivning, inte jag, för jag gör aldrig sånt, fiser ljudligt säger hon också lika glatt: -Pappa!

Förutom ikväll, då hade den där jäkla lilla Ungen mage att påstå att den som fiser ljudligt är undertecknad! Jag gjorde nämligen pruttljud (med munnen, så klart!) och frågade vem låter så, varpå Minna svarade mamma. Okej, just då var det ju det, men jag har en stark känsla att det inte var så hon menade...

Tack, tack, mamma!

Älskade ungen! Idag har det inte varit så mycket "Nej", men desto mer "tack, tack, mamma". Gulligaste söta pussungen! Hon är min lilla papegoja som härmar i stort sett allt jag säger och gör efter bästa förmåga. Det gäller att tänka sig för...

Lappsjuka

Börjar se ett slut på denna vecka. Det känns skönt. I morgon kväll kommer Manfred hem. Det har varit en ganska ensam vecka, vilket inte bara beror på att han är borta. Telefonen har banne mig varit ovanligt tyst också. Så jäkla tråkigt.

Förresten, Doris är ganska söt ändå... Vi låg på soffan tillsammans igår, hon skedade mig och andades mig i nacken. Det var riktigt mysigt! Och hon slickade inte sig själv på säkert två timmar!

Löpsk hynda

Doris löper. Tror jag, för i ärlighetens namn syns det inte, om ni förstår vad jag menar, utan att jag ska bli snuskigt övertydlig. Men jag blir galen på henne! Hon ska vara nära, nära hela tiden, hon bäddar ner sig bland mina kuddar, fast hon inte får, och hon följer efter mig överallt. Doris är gosig är ganska lugnl i vanliga fall, men nu är hon som en parodi på sig själv. Och jag blir så trött på henne!

Nästa hund blir en hane, så är det bara. Fast hanar blir väldigt jobbiga då det är löptikar ute... Hmm...tål att funderas på.

Nej.

Minnas favoritord är för närvarande "Nej". Och jösses vad hon nöter på det hela tiden.
-Minna, behöver du gå på pottan?
-Nej.
-Är du hungrig?
-Nej.
-Vad vill du göra?
-Nej.

Och så vidare i all oändlighet. Hennes temperament ska vi inte tala om. Undrar just var hon kan ha fått sitt humör och sin envishet ifrån... Det är i sanning ett mysterium. Oh ja.

Matematik

i går var jag hos barnmorskan. Det var lite intressant. Jag har nu drygt nio veckor kvar till nedkomst (nedsläpp...?), och har hittills gått upp omkring tolv kilo. Då jag väntade Minna började jag på en lägre utgångsvikt, men hade vid samma tidpunkt gått upp tjugo kilo, och vägde därför fem kilo mer än nu. Om jag ändå, mot förmodan och mot min vilja, skulle gå upp så jag blev lika tung som då Minna föddes skulle jag under dessa veckor "behöva" gå upp 19 kilo ytterligare. Och, med risk för att låta ohyggligt övermodig, jag tror inte det kommer att hända! Känner mig ganska segerviss och tror faktiskt inte alls att det blir så illa denna gång.

Hoppas, hoppas, hoppas bara jag i några veckor till kan träna som nu.

Och ja, jag var verkligen ENORM förra gången. Jag är stor nu, men då var jag GIGANTISK.

Bröllopsdag

Idag är det två år sedan vi blev man och hustru. Vi firar det jättemycket. Manfred genom att vara på mässan i Köln, och jag genom att röja upp här hemma, typ.

Då vi firar tioårsdagen ska vi banne mig fira på ett romantiskt sätt, men fram till dess... Jag är i alla fall glad att Manfred faktiskt, mot all min förmodan, kom ihåg vad det var för dag och skickade sms. Visserligen från Hennings mobil, eftersom hans egen var kvar på hotellet och inte med på mässan, men dock!

Hur som helst, att jag gifte mig med Manfred är en av de saker jag är mest stolt över att ha gjort. Jag är glad och stolt över att ha fått en så bra man.

Fast det vore ju roligare om han var här hemma hos mig nu.


PS.Manfred inte bara skickade sms utan ringde faktiskt också ikväll! Jodå, man får vara glad för de små guldkornen i tillvaron!

Nytränad!

Äntligen, äntligen, äntligen! Efter halsont i evigheters evigheter kunde jag idag äntligen få gå på ett av mina favoritspinpass. God damn, vad bra det kändes! Okej, ruscherna börjar bli tuffa nu, känner mig inte så mycket som Road Runner längre, utan snarare som Skalman eller så, men det är okej. Jag är faktiskt i vecka 31 nu, så det är väl helt i sin ordning att inte orka riktigt som annars.

Och jeeezuz, det är tomt hemma utan Chefred. Måste erkänna att det är så, även om jag är sur/ledsen över att han inte är hemma, och därför helst skulle vilja vara dumstolt och låtsas som jag inte bryr mig.

Husligt värre

Får nog vara nöjd med helgens aktiviteter, trots en hel del ändrade planer. Nu har vi äntligen fått upp gardiner även i kök och vardagsrum, fått ner tapeterna i Minnas rum, fått upp ännu en taklampa, städat och framförallt bakat. I massor.

Planen var annars att verandataket skulle blivit reparerat, gräset klippt och svamp plockad vid det här laget. Dagens till synes oändliga regnande gjorde att vi fick omstrukturera lite. Så därför fick Minna och Manfred leka med Alvin och Patric medan jag och Tessan bakade (läs boande). Dagen har resulterat i tre laddningar havreflarn, en laddning sirapskakor (ska baka mer i morgon) och två satser hallongrottor (förlåt Tessan, jag menar ollongrottor). Planen är att jag under veckan ska fylla på med kanelbullar och kladdkakor i portionsformar. Och inte en enda kaka har jag smakat på (att jag sedan snudd på åt min vikt i kakdeg är en HELT annan sak), det ni!

Men mest är jag lite deppig just nu. I morgon åker Manfred till Köln och sedan kommer han inte hem förrän nästa söndag. Värdelöst.

Och därför bör man inte äta djur

Äckligt, äckligt, äckligt! Vi köpte färdigpasta ffån ett take away-ställe i stan. jag hade inte riktigt inspiration att laga mat, och skulle sedan iväg och hämta Ungens nya säng, så Manfred fick handla med sig mat på vägen. Läxan jag lärt mig ikväll:

1) Man ska inte äta djur, speciellt inte om de är nermalda som de är i maten (med svål och ben/brosk)
2) man ska inte köpa färdiglagad mat för att man är lat. Då riskerar man att bli illamående istället för att bli mätt
3) Blääääää

Tråkdag

Usch vad trist det är när det börjar närma sig hemkommartid för Manfred, och jag vet att han inte kommer hem alls idag. Normalt blir jag lite rastlös och börjar vänta som en annan hund vid 18.00, men idag kändes eftermiddagen och kvällen oändligt lång. Inte gjorde hällregnandet saken bättre heller, kunde ju inte hänga i lekparken med Minna.

Nu är jag i vecka 30, förresten. Och den där lilla pojken i min mage är helt galet vild. Han klår nog banne mig Minna med hästlängder. Det bådar ju gott... Ibland tror jag att han ska lyckas sparka av ett revben för mig. Inte en odelat angenäm upplevelse, måste jag säga. Nåja, denna graviditet är fortfarande så mycket smidigare än förra gången, även om jag alltmer börjar känna mig som ett slagskepp.

Solo

Så har då maken åkt till Tyskland. Nu är det en ny HD som ska provköras. Han var rar nog att lämna lite korrläsning åt mig... Det är kärlek det.

Jag är med i en tävling. Oj, vad jag skulle vilja vinna!

Fast i tävlingar vinner jag bara om det är vinst varje gång, så det är ingen större chans. Nåja, jag har i varje fall lyckats hitta en fin säng som jag ska hämta åt Minna på torsdag. Och så ska jag få klippa mig på torsdag. Och på torsdag kommer Manfred hem. Torsdag är bra.

Vad som inte är bra är min hals. Känns som ett öppet sår i halsen. Och Minna hostar och snorar igen. Så värdelöst.

Mentala kalhyggen

Jag är så leds på inskränkta, fördomsfulla idioter! Utan att gå in på det hela alltför djupt kan jag bara konstatera att min Sofie sammanfattar min frustration riktigt bra här.

Är folk inte smartare idag än att de skyller samhällsproblem och vissa personers bristande moral/empati på religion och/eller etnicitet? Hur kan en människa enligt vissa vara mindre värd för att han/hon kommer från "fel" land, har "fel " religion eller "fel" sexualitet? Har vi inte kommit längre än så?

Vad är det för fel på folk som har sådana otäcka värderingar? Har de fått för lite kärlek? Är de identitetssvaga och lättlurade? Är de onda psykopater? Hur får man dem att vakna upp?

Hemlängtan

Uppsala är hemma. Det går inte att komma ifrån. Hur bra jag än må trivas här, längtar jag hem till Uppsala.

Jag saknar att ha nära till mina syskon, jag saknar Sofie, jag saknar Camilla, jag saknar Fyrisån, Hammarskog, Stora Torget, forsränningen, Café Ofvandahls och ja...resten, helt enkelt.

Lite fanatisk, eller?

Jag råkade visst fastna lite... Traderas auktioner gjorde susen. Saken är den att jag i somras köpte ett begagnat dockskåp åt Ungen (som hon inte kan leka med på länge eftersom hon bara är 18 månader, jag vet), och nu ropade jag hem lite möbler till detsamma.


Eftersom dockskåpet har världens -70-talsstuk känns det rätt att fylla på med möbler från samma tid. Minna kommer antagligen avsky alltihop, och vilja ha nya, moderna, fräscha saker då hon är stor nog. Tja, då får hon väl önska sig ett eget dockskåp och låta sin mamma behålla detta då!

Mot Uppsala

Hurra! Pappa med fru är i Milano över helgen, så vi passar på att åka till Uppsala och träffa alla mina syskon.

Och så har jag börjat riva bort ugly, ugly strukturtapeter idag. Ett rum påbörjat, fyra kvar... Hur fasen resonerar man då man sätter upp strukturtapeter i vartenda rum? Det slår verkligen rekord i gräslighet!

Hemmafixningsdags

Inhandlat ikväll:
Spackel+skrapor
Maskeringstejp+täckpapp
Vitfärg+penslar
Väggfärg med nyans
Roller
Taperter+klister
Latexfogmassa

Nu är det bara tid och barnvakt som saknas för att vi ska kunna börja med vårt välbehövliga piff av hemmet.

Kakbit!

Jag är gravid i vecka 29, om jag inte missminner mig helt, och jösses vad smidigt det är denna gång! Jag orkar träna som vanligt, även om jag inte alls tränar magmusklerna, och går minst en timmes rask promenad varje dag. Har ingen halsbränna och bara lite, lite ont i ligamenten någon enstaka gång. Det enda jag i så fall kan klaga på är att det nu börjar bli lite svårt att hitta en skön sovställning eftersom magen är i vägen, men det känns inte speciellt jobbigt.

Kanske känns det helt annorlunda om några veckor, men just nu mår jag oförskämt bra och förstår precis kvinnor som tjatar om att de ääälskar att vara gravida!

Och så känns det så himla häftigt att faktiskt ha en liten människa boendes i sig. En liten människa som sparkar otroligt våldsamt och försöker borra sig ut bredvid naveln, alltid på samma ställe.


stulen bild