Jag vill ha Klamydia

HIV är också söt. Kanske lite Röda Hund?

Här kan du shoppa åt mig!

Heja helgen

Lördagen var så himla bra, och innehåll sådant som ett välbesökt spinpass med taggade deltagare, ett tungt gympass som genererade bra träningsvärk, promenader, familjehäng, matlagning med Minnan (hon är en fena med kniven), en mysig middag och sedan en hel del vin.

Söndagen ägnas åt medicinering av barnen och sedan lite tågåkande, innan vi så går på teater. Barnen och deras Mummi är väldigt pepp över detta, jag...inte fullt så mycket, men, för tusan, kultur som kultur... Och kultur är ju kul, tur va?

Tillbaka i sadeln

Igår var jag äntligen åter på ledarcykeln i spinningsalen. Damn, it was good! Efter nästan två veckor utan träning (jag har inte vait sjuk, men ordentligt förkyld...) var det nästan en smula nervöst innan passet. Mot slutet var jag sjöblöt av svett, log så mungiporna möttes i nacken och kände att jag skulle kunnat fortsätta i evigheter.

Imorgon är det dags igen. Hurra! It´s good to be back, i tell you.

Brevfilmen

Hej Bullen
Jag är en kvinna på 32 år som undrar över en grej. För ett tag sedan (några år sedan) hade jag inga problem med att läsa "chicklitt", och kunde fördriva en kväll med att se på dokusåpor/amerikanska komediserier. Jag kunde vara vaken hur mycket som helst utan att se trött ut, och jag fick inte ångest då jag funderade över pensionssparande.

Numera dricker jag kaffe ur små blommiga koppar med fat, jag har klockor som tickar och plingar här hemma, ögonen har fått några konstiga diken under sig, och de tidigare så klara ögonvitorna har antagit en märklig rosa-röd-randig nyans. Dessutom kan jag inte alls titta på nästan något annat än typ Babel och Aktuellt på TV längre, och i litteraturväg är det Joyce Carol Oates och Herta Müller istället för Marian Keyes. Jag lyssnar enbart på P1, och tycker det är jättetoppen med Kulturradion, Kropp och Själ och direktsändningar av riksdagsdebatter.

Kära Bullen, är detta medelåldern? Eller kan det, ve och fasa, vara så att jag blev en riktig tant direkt? Är det ålderdomen, det här?

Säg inte att jag ska prata med mina föräldrar eller någon annan, de skulle aldrig förstå!

/Töntig tant

PS Inte bara lyssnar jag på Kulturradion, jag tycker dessutom att det är uppriktigt spännande att lyssna på mannen som beskriver Hieronymus Boschs tavlor (i radion, man kan alltså inte ens se dem!)! Jag är liksom riktigt illa ute!

Vem är du, vem är jag?

Okej, jag är en sucker för statistik, det är bara att erkänna. Senaste dagarna har jag roat mig med att se på min bloggstatistik, vilket är så himla spännande! Jag har lärt mig följande:

• Ni är omkring hundra personer per dygn som kommer hit
• Senaste månaden är ni drygt åttatusen som varit här
• Ni finns mest i Sverige, men några av er bor i andra länder
• Ni hittar mest hit från andra bloggar och Facebook, men några av er googlar er hit
• De av er som googlar sig hit gör det främst genom att söka på mitt namn och liknande logiska saker, men några av er hittar hit genom att söka på "Skinnflöjt", "Rosa gips" och "ständigt kåt"...

Det är hur roligt som helst, och jag är så nyfiken på vilka ni är som läser detta! Fast du som hittat hit genom att söka på "ständigt kåt" behöver inte svara (där är jag nog mest nyfiken på hur min blogg i så fall dök upp...), det går bra ändå!

Påpekande av det uppenbara

Sverigedemokraterna... Herregud. De skriver i sitt principprogram att inga offentliga anslag ska ges till "de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera". Vad blir då kvar av konsten?

Är det inte meningen att konst ska få betraktaren att tänka till och reagera? Vad blir kvar om man tar bort det? Vad för slags konst är då tillåten, enligt SD? Allvarligt talat, vilken konst/vilka konstverk känner vi till som aldrig chockerat, upprörd, provocerat omvärlden? Känns det inte som om konsten skulle bli extremt dimensionslös, innehållsfattig, platt, tråkig och onödig om den bara är till för att vara vacker?

Fast å andra sidan...det är väl med konsten som med kvinnorna, enligt SD; Den ska finnas där, inte göra något väsen av sig och vara allmänt harmlös. SDs kvinnor ska vara hemma med barnen, inte göra så mycket väsen av sig, och absolut inte vara något så hemskt som feminister...

Jag hoppas så att folk börjar genomskåda Sverigedemokraterna snart! Måtte SD fortsätta tappa masken allt oftare och visa sitt rätta jag, så de dömer ut sig själva än mer.

Kärlek som överskuggar allt annat

Barnen är hemma, mamman är harmonisk igen. Herregud, så jobbigt det är att vara ifrån dem ibland! Nu är de hemma och jag mår bra. Då jag får ligga jämte dem försvinner allt annat, och sådant som annars kan oroa mig blir så futtigt och oviktigt. Finbarna klår alla antidepressiva med hästlängder, jag lovar!

Kom ihåglista:

• Plocka av däcken på bilen mellan varven, även om det är allrounddäck
• Då muskelkraft inte räcker för att få bort hjulet är en skitstor kofot en god idé
• Att köra med blanknötta däck vid blixthalka och snö är en dålig idé
• Kolla upp det där som liksom dunkar framtill under bilen ibland, vid tillfälle
• Klappa dig själv på axeln då du, trots att det krävdes galet mycket våld och muskelstyrka, bytt klart däcken

Så hur gör man, då?

Åh, jag kan inte ens skriva ett vettigt inlägg ikväll! Så mycket jag vill skriva, så mycket jag skulle vilja få ur mig, så mycket i mitt huvud. Men. Jag kan inte sätta ord på det. Förlåt. Det var inte sant. Jag ljög. Visst kan jag sätta ord på det. Men jag ska inte. För kanske läser du och missförstår. Kanske läser du och... nej, jag kan inte skriva mer nu.

Hur gör man? Hur samlar man mod till att ta reda på saker man kanske inte ens vill veta?

Uppdatering 23.10 kl 06:09: Man gör det bara ändå. Sedan väntar man.

Smek min själ

Jag känner mig trött och sliten ikväll. Tankarna går på högvarv och det är återigen en sådan kväll då jag känner mig allmänt skör. Är det för mycket begärt att tillvaron ska kännas lite trygg och stabil? Jag låter Ellas röst smeka min själ, och drömmer återigen om den där scenen jag vill stå på, på den där nattklubben någonstans långt borta för länge sedan.

En liten båt

Jag tror att jag möjligen kan ha lagt upp denna tidigare, men det kan inte hjälpas. Låten är för bra för att inte läggas upp igen.

Och apropå att lägga så har jag på jobbet idag idag reparerat och lagt tak. Hur coolt är inte det? Galet coolt om du frågar mig.

Bajskaka

Jag är i kiss- och bajsåldern, det är bara att inse att det inte går över i mitt fall. Just nu har jag svårt att sluta skratta åt min älskade systers senaste bakverk (sic!), som för ovanlighetens skull inte ser helt aptitligt ut.

Feber

Jag vill stå på en scen på en rökig klubb i NY, iförd en åtsmitande klänning och sjunga! Jag borde faktiskt få göra det, borde jag inte?

Just do it

Klicka här och skapa en egen länk som stödjer Rosa Bandet. Tack Tora för påminnelsen om att man även ska klicka på sin egen länk...

Gemenskap

I natt är vi fyra personer i sängen. Jag ska njuta av trängseln varje sekund!

Tankar för dagen

Splittrad, mångsidig, omväxlande eller bara skruvad, det är frågan. Kanske bäst att inte fundera på det.

Förutfattade meningar

Hur vore det om undertecknad försökte vara lite, lite mera sansad emellanåt? Om undertecknad inte per automatik trodde att saker hon hoppas på ska gå åt skogen? Om undertecknad kanske till och med skulle våga lita lite mer på sin förmåga och sig själv, så där ibland? Det vore annorlunda och rebelliskt, minsann.

Note to self: Mindre oro, mer softness.

Hit med antirynkkrämen!

För många år sedan (ungefär hundra) var det en rolig sak att folk tyckte jag såg mycket äldre ut än jag var. Några år senare började jag tänka att det snart skulle sluta vara roligt, och hoppades på att så småningom få se lika gammal ut som jag faktiskt var.

Länge har det retat mig lite att ingen ser chockad ut då jag säger att jag har två barn, att ingen utbrister: "Va? Du måste ha fått barn tidigt!", men jag har stoiskt funnit mig i mitt öde, minsann.

Idag blev jag dock en smula knäckt då en tjej sade till mig: "Jaha, är vi lika gamla? Jag som trodde du var 35-36!" Då jag råkade skrika lite hysteriskt som svar förklarade hon det hela med att jag ju är så lång... Jamen dåså.

Möjligen, möjligen pratade jag två oktaver högre än normalt resten av det samtalet...

Så, hit med antirynkkrämerna, för bövelen! Jag vill någon gång se ut att vara så gammal som jag är!

Skottsäker

Nej, jag är inte det minsta skottsäker.

Läskiga lördag

Under devisen Face Your Fears ger jag mig in i denna lördagskväll... Med skräckblandad förtjusning, liksom.

Empati, kärlek, medmänsklighet

För mig handlar det om empati och medmänsklighet. Varje gång jag tar del av debatten om invandring, flyktingpolitik, anhöriginvandring och allt som hör därtill tänker jag på empati och att försöka sätta sig in i en annan människas situation.

Om jag levde i ett land där jag riskerade att bli dödad för mina åsikters skull, där jag riskerade att min son skulle torteras till döds och min dotter våldtas, där min mamma och min syster riskerade att lemlästas eller bara helt enkelt försvinna, skulle jag då tveka att försöka fly med dem till ett tryggare land? Knappast. I vissa fall finns inget val, det handlar om att ha ett ansvar.

Om jag blev "insläppt" i det nya landet och inte min familj, skulle jag då kämpa för att få hit dem? Garanterat. Jag skulle inte kunna se mig i spegeln, inte kunna gå rakryggad mer, om jag lyckats fly men inte fått med mig dem jag älskar och lever för.

Skulle jag umgås med mina vänner och släktingar i det nya landet, och vilja bo nära dem? Självklart! Alla människor behöver känna gemenskap och trygghet.

Jag är inte fullständigt dum i huvudet, jag inser att det finns en mängd praktiska och ekonomiska skäl till att vi inte kan ta emot alla som vill komma hit, men om det bara fanns en liten gnutta mer medmänsklighet , förståelse och kärlek i stelbenta myndigheters och inskränkta svenssons resonemang skulle världen kanske bli en lite bättre plats.

Det är för lite kärlek i världen.

Det är sådant jag funderar på ikväll.

Den sjunde oktober

Lilla älskade Minnan ljög på förskolan idag. Vid matbordet berättade hon för sin favoritfröken att: "Vet du, nu bor mamma och pappa tillsammans igen." Hon fick då frågan om hon var glad för det och svarade med salig röst att "Jaaaa, det är jag."

Älskade stackars barn.

Hur bra vi än försöker göra allt, så önskar hon ändå att vi ska leva tillsammans som en familj. Lilla livet, mitt hjärta blöder för hennes skull. Hur det än är tvingas hon alltid vara utan en av sina föräldrar, alltid sakna någon av oss. Hon tvingas känna saknad varje dag.

Jag undrar hur Viktor kommer känna då han blir lite äldre.

Älskade finaste små barnen.

Idag är det fyra år sedan jag gifte mig med deras pappa. Tänk så jag trodde på oss då. Tänk så det kan bli.

Skitmamma

Förlåt barnen. Idag känner jag mig som en kass mamma. Förlåt att jag tappar humöret då ni skriker, förlåt att jag fått nervsammanbrott några gånger idag. Jag älskar er över allt annat på jorden, och önskar mig stora feta hörselkåpor och extra tålamod i julklapp.

Mystiska Minnan

Hur kan hon veta de saker hon vet? Ibland är det som hon läser mina tankar. Ganska ofta faktiskt.

De två senaste exemplen: Jag läser i tidningen om en sång och strax därefter går Minnan runt och sjunger på samma sång. Jag läste alltså inte högt. Nu på morgonen skulle Minnan ta på sig sina nya strumpor och utbrister: -Mäh! Är det torsdag idag?! På strumporna står det "Thursday", vilket jag inte upplyst henne om.

Mystiska, lilla, kloka Minnan.

Middagsstök

I min lilla familj har vi en speciell rutin, minsann. Varje måltid avslutas med att jag kryper runt på alla fyra under bordet med en våtservett och plockar upp matrester. Jag älskar mina barn över allt annat på jorden, men just den lilla rutinen skulle jag faktiskt kunna vara utan.

Jag har lekt med tanken att vi ska äta i badkaret (det är ju stort nog), på verandan året om eller att jag helt enkelt ska ta en högtrycksslang och spola av köket med efter varje måltid, men inget känns som en riktig universallösning.

Får väl fundera vidare, helt enkelt.

Good evening, winelovers

"Nu ére boxtajm!"

Sunksöndag

Herregud, hur resonerade jag då jag drack min egen vikt i sprit igår? Någonstans blev det väldigt galet med proportionerna, vilket resulterade i The Hangover From Hell. Men det var värt det.

Jag har ett uppdämt nöjesbehov, men efter igår är det stillat för en period igen.

Summering av lördagkvällen: drinkar, vin, prat, skratt, M/S Vindhem, vin, drinkar, dans, skratt, Underbara bar, dans, drinkar och dans, dans, dans.

Jo, det var klart värt det, även om jag skäms något över att ha festat som en annan 19-åring.

Superlördag

Japp, det är superlördag, förstår ni! Jag har lett spinpass, gymmat, fått sällskap i efterföljande bad av två fina nakna barn. Snart ska vi åka upp i den där jäkla heliumballongen igen (trots att jag är så förbannat höjdädd)och sedan bär det av på festligheter med friskisvänmnerna. Superlördag, således!

Finbarna

Mina barn och jag är ganska lika på många sätt. Vikorven gillar mat, och att äta. Precis som sin mor. Minnan planerar saker in i minsta detalj då andan faller på:
-Okej mamma, vi gör så här: Du får natta Viktor och Mummi nattar mig. Okej? Och jag har de här pyjamasbyxorna på mig, men de här pyjamasbyxorna med mig också om jag tappar bort de jag har på mig, då jag sover.

Better safe than sorry, liksom.

I det fallet är Vikorven av något enklare natur. Han lägger sig tillrätta i sängen och säger:
-Kappa umpan, mamma!
Jag klappar rumpan. Han somnar. Ingen planeringsmani, direkt. Med andra ord är han mer som sin far på det planet. Vilket jag lämnar helt öppet för fria tolkningar