Äntligen, äntligen, äntligen! Efter halsont i evigheters evigheter kunde jag idag äntligen få gå på ett av mina favoritspinpass. God damn, vad bra det kändes! Okej, ruscherna börjar bli tuffa nu, känner mig inte så mycket som Road Runner längre, utan snarare som Skalman eller så, men det är okej. Jag är faktiskt i vecka 31 nu, så det är väl helt i sin ordning att inte orka riktigt som annars.
Och jeeezuz, det är tomt hemma utan Chefred. Måste erkänna att det är så, även om jag är sur/ledsen över att han inte är hemma, och därför helst skulle vilja vara dumstolt och låtsas som jag inte bryr mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar