Idag övervann jag mig själv och mina demoner igen.
Jag vill bara förtydliga att det aldrig har varit en självklarhet att jag skulle det. I hela min barndom fanns några oerhört tongivande, dominanta vuxna med alltför stor makt och inflytande, vilka lärde mig att den enda gången jag dög var då jag presterade. Och att bara vara duktig räckte inte, jag måste vara bäst på allt jag gjorde. På riktigt, jag skulle vara bäst. Om jag inte presterade fick jag inte vara med, och saknade eget värde.
Jag brottas med det dagligen. Den känslan att helt sakna eget värde. Känslan av att behöva bekräftelse och vara tvungen att prestera för att överhuvudtaget duga på minsta lilla sätt. Vissa dagar går det bättre, andra sämre.
Idag skulle jag, efter två veckors sjukdom leda mitt pass. Fortfarande på eftermiddagen kändes det otäckt, jobbigt och motigt. Jag ville verkligen inte, eftersom ett visst mått av katastroftänkande tog vid, och jag drabbades av den där värdelöshetskänslan. För att jag ska duga måste jag ju vara bäst, och jag kände mig så långt ifrån bäst idag...
Så kom jag till Friskis. Möttes av leendena, de varma kramarna, kände kroppen göra sid redo för jobb...
Jag ledde passet. Det var lite svajigt i början, uppvärmningen blev halvt improviserad, jag kunde inte lägga på riktigt lika mycket vikt som vanligt och rösten skar sig vid något tillfälle. Men jag gjorde det. Och det var tillräckligt bra. Inte bäst, inte fantastiskt, men tillräckligt. Vi svettades, vi kämpade, och vi hade roligt tillsammans, jag och mina motionärer.
Nu kan jag inte sluta le. Det var skönt att komma tillbaka. Varje steg är ett stort steg för mig.
- Posted using BlogPress from my iPhone
