Det otäcka i att se att ens älskade unge är så lik en. Att hon med all säkerhet kommer få det så jävla jobbigt i sitt liv, eftersom hon råkat bli som sin mor. Så mycket tankar, känslor, reaktioner, så lite skydd, så lite skal, så lite förmåga att styra sina reaktioner.
Det tog mig trettiofyra år att komma dit jag är idag, och jag är bara i början av att våga, kunna, orka. Hon har en så lång och jobbig väg att vandra, och jag ber till Gud att hon ska ha bra vänner vid sin sida, vänner som orkar.
Hon är den mest empatiska, kärleksfulla lilla varelse, men med sådant humör, sådana snabba ögonblickliga reaktioner där ilskan exploderar och rinner över helt. Oron jag känner inför detta, och inför hur jag ska kunna hjälpa henne på bästa sätt...
På bilden övar hon sig på björngång, den där lilla stora.
4 kommentarer:
Shit vilken tur jag har.( tror jag )
Jag skrev en så här i efterhand rätt korkad kommentar till din text.
Och det kom jag på just när jag skickade den...alltså för sent.
Men nu verkar det som den flyger runt i bloggosfären och inte har landat hos dig. Och det hoppas jag att den inte gör! Men om den gör det så bortse från den eller ta den med en stor nypa salt.
Mvh
Hmm... Låter lite intressant.
(fast jag kanske ska vara glad att kommentaren inte kom fram)
...ähh så farlig var den nog inte.Men jag hoppas den håller sig borta.
Men om du vill ha korkade kommentarer så kan jag leverera, jag lovar.
Mvh
Skicka en kommentar