Att avsluta ett äktenskap

Igår pratade jag och min blivande exman. Det är jättesorgligt att vi inte ska fortsätta vara gifta med varandra, men det känns skönt att vi är eniga om att det är det bästa. Jag är ledsen att vi inte klarade av att rädda det sjunkande skeppet som var vårt äktenskap i tid, men nu när förlisningen är ett faktum känns det ändå...bra. Bra så till vida att vi inte är osams, att vi har ett gemensamt intresse i att göra allt så smidigt och enkelt för alla inblandade, och att barnen inte ska lida i onödan.

Den som trodde att jag skulle skriva elaka saker om Manfred känner mig nog inte tillräckligt. Manfred är, och kommer alltid vara den man jag valde att gifta mig och skaffa barn med, den man jag litade på och drömde om att åldras med. Han var den som gav mig kärlek och trygghet då jag behövde det, och som jag trivdes med att ha vid min sida. Nu är en epok över, vi är inte längre rätt för varandra, men han är fortfarande mina barns far och jag kommer alltid ha många fina minnen av vårt gemensamma liv. (Tja, om jag inte går och blir tokdement förstås. Då kanske jag undrar vem den där gubben på bilderna egentligen är)

Jag är fylld av tillförsikt om att allt kommer ordna sig till det bästa, och att livet kommer att bli bra även framöver. Vägen dit kommer garanterat vara jobbig emellanåt, men något annat vore ju knappast att vänta.