Åkte norröver (läs Uppsala) med barnen i fredags, och på vägen dit passade bilen på att lägga av. Kul! Bra timing! Efter en lite lagom ångestfylld helg (beroende på bil, inte på sällskapet) åkte jag tåg hem med barn, vandrarryggsäck och hund. Intressant upplevelse... Men de skötte sig exemplariskt, inte minst vid tågbytet då Doris fick sitta i Minnas knä i vagnen eftersom det var så förbannat mycket folk på Centralen och vi hade ont om tid. Då vi väl var hemma kändes det väldigt skönt att ha klarat av det med...
Mår egentligen ganska okej, just nu. Kämpar emot min känsla av misslyckande och värdelöshet, men det hör väl till. Det gör ont att inte längre vara älskad av den person som var den som en gång i tiden fick mig att tro på kärleken på riktigt.
En bra sak i sammanhanget är att jag närmar mig målvikt, vad nu det är, med stormsteg. Sedan allt brakade loss för snart fyra veckor sedan har jag gått ner fem kilo. Så kan det ju få fortsätta ett tag till.
1 kommentar:
Vilket "äventyr"! Låter måttligt roande.
Ja det brukar väl heta att det inte finns något ont som inte har något gott med sig ;) sen gäller det bara att hålla vikten när man börjar landa i tillvaron igen :P
Skicka en kommentar