Så himla poppis som jag är nu har jag banne mig aldrig varit tidigare. I grundskolan var jag, om inte mobbad hela tiden, så åtminstone en som stod utanför gemenskapen. Nu är det annorlunda... Hälften av familjen följer mig var jag går, vill ständigt vara nära mig och är som plåster på mig. Den ena av dessa gråter och skriker då jag lämnar rummet.
Känns bra att vara så populär och behövd, fast kanske en aning opraktiskt emellanåt.
Och nej, det är, tro det eller ej, inte Manfred som gråter och skriker då jag lämnar rummet. DET hade varit jobbigt!
3 kommentarer:
Åhh har du oxå ett gråtande barn efter dig..N är en riktig mammagris! Kan vara riktigt J*a jobbigt ibland..Iaf när man inte ens får gå på toa ensam!
Om det inte är Manfred, är det då JAG som skriker och gråter?
Så kan det ju naturligtvis vara. Hmm..vill du prata om det?
Skicka en kommentar