Nattvanor

Jag undrar varför den där lilla varelsen som en gång låg i min mage numera gillar att sparka mig i densamma. Undrar varför hon tycker att man ska äta välling på nätterna, klättra runt i sängen, prata och vara varken i största allmänhet. Var är min duktiga dotter som för några veckor sedan sov sött i egen säng natten igenom? Vem är detta lilla nattmonster som kan få mig att gnissla tänder av frustration?

I övrigt tänker jag mest på S. Hennes pappa gick bort i går morse. Det var visserligen väntat, men fortfarande så förbannat sorgligt och onödigt. S är en sådan energikick och glädjespridare att umgås med, och att hon ska behöva uppleva en sådan sorg känns så orättvist.