Idag har vi haft en fantastisk heldag med vänner på Grönan, och det var underbart att få ha så roligt ihop med barnen.
Just nu vill jag ändå bara gråta, och det enda jag kan tänka på är de saker som inte blev bra idag. Jag tycker synd om Minnan som visserligen fick åka en hel del, men inte Nyckelpigan som hon ville. Jag har dåligt samvete gentemot Vikorv som älskade att köra Veteranbilarna men ändå bara fick göra det en gång. Vikorv som de facto var jättenöjd och tyckte det var skönt att åka hem då vi skulle.
Då jag inte har mina barn hos mig, vem är jag då? En sorglig, patetisk sörja som bara kan se sina egna fel och tillkortakommanden. En tragisk, ensam stackare som aldrig är bra nog, som aldrig räcker till.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar