Mens insana in corpore sano eller When all else fails: Exercise eller Jag rör på mig, därför lever jag
lördag 30 juni 2012
Lyckliga lördag
Solsken, långpromenader, crossfit, lek med barnen, packande, gos och så ett härligt sms på kvällskvisten. Den här lördagen klår gårdagens fredag med hästlängder!
- Posted using BlogPress from my iPhone
2 kommentarer:
Anonym
sa...
Hej! Är en trogen läsare som i just detta inlägg ej kommer avslöja vem jag är. Jag vill härmed tillstå att jag är lite avundsjuk på dig! Du lever ju UTAN man! Säg mig, är inte det helt underbart? Jag, trots att jag lever med en s.k "man" (hahaa, det låter nästan som ett sjukdomstillstånd), kan känna att livet skulle vara så mycket bättre med en kvinna. Min sexuella läggning har hittills vara ganska hetero tror jag, men jag har dock aldrig stängt någon dörr mentalt och ser på kärlek som något som uppstår mellan två människor (eller flera...)...Men återigen; Finns det fördelar, tycker du, att leva UTAN MAN??? Förstår du min kommentar eller tycker du jag verkar helt fläng?
Hej! Det är ju inte lite nyfiken du gör mig, men för all del, jag ska inte rota i vem du är.
Livet och relationer är svårt. Mycket svårt. Jag är grym på att leva ensam, och har så gjort i större delen av mitt liv. Överhuvudtaget är jag rätt kass på förhållanden, och då spelar det nog inte så stor roll om det är en man eller kvinna. Eller...jag vet inte. Det jag vet är att många, däribland jag själv, många gånger tror att gräset är grönare på andra sidan. Självklart är det ju så att alla livssituationer och familjekonstillationer har sina för- och nackdelar. Fast det känns fånigt att påpeka det, för det har du ju så klart redan tänkt på själv.
Jag kan däremot konstatera att jag själv blundade för faktum, och tecken, i alldeles för många år... Första gången jag började komma ut, efter ha dragit på det alldeles för länge, var för femton år sedan, men då vågade jag inte vara helt öppen. Jag kom ut för mina närmaste, och redan där fick jag en del märkliga reaktioner från "vänner", vilket gjorde att jag i min desperata längtan att passa in i något sammanhang någon gång anpassade mig och försökte tänka rakt (hmm...det gör sig så mycket bättre på engelska...)
Då jag, efter några misslyckade förhållandeförsök här och var slutligen träffade X som jag sedan gifte mig med trodde jag verkligen att han var mannen för mig. Jag minns att jag många gånger tänkte på och förvånades över det faktum att jag faktiskt gifte mig med just en man, men han var speciell och jag ville gärna ha barn.
Nu var vi inte menade för varandra, även om jag fortfarande tycker X är en ovanligt bra man/person/far, och jag är idag tacksam att han tog initiativet till skilsmässan. Vi var på tok för olika och ville olika saker, mer om det kan jag inte säga utan att lämna ut X på ett sätt jag inte vill. Det var hur som helst bra att han valde att avsluta, eftersom jag var alldeles för rädd för hur allt skulle bli, och inte hade styrkan att avsluta.
Att bli dumpad är ju hemskt, och den hösten var den värsta någonsin, men ändå... Jag har mitt liv, mina fina barn, mitt hem, min hund, mitt jobb och min tillvaro. Jag är ärlig mot mig själv och har en gång för alla förlikat mig med tanken på att jag faktiskt inte alls är intresserad av män egentligen. Jag gillar människor (för det mesta), men det är kvinnor jag attraheras av emotionellt och fysiskt. För mig är det fullständigt otänkbart att någonsin försöka leva igen med en man, eftersom det verkligen inte är något jag vill. Jag har slutat försöka passa in, anpassa mig, och börjat vara sann emot mig själv eftersom jag behöver det för att må bra.
Kanske var detta inte alls svaret Anonym ville ha, och kanske blev detta bara en vanlig "komma ut-story". Har jag helt missat poängen får du gärna skriva igen och fråga om, och i så fall beklagar jag ovanstående svamlande.
2 kommentarer:
Hej! Är en trogen läsare som i just detta inlägg ej kommer avslöja vem jag är. Jag vill härmed tillstå att jag är lite avundsjuk på dig! Du lever ju UTAN man! Säg mig, är inte det helt underbart? Jag, trots att jag lever med en s.k "man" (hahaa, det låter nästan som ett sjukdomstillstånd), kan känna att livet skulle vara så mycket bättre med en kvinna. Min sexuella läggning har hittills vara ganska hetero tror jag, men jag har dock aldrig stängt någon dörr mentalt och ser på kärlek som något som uppstår mellan två människor (eller flera...)...Men återigen; Finns det fördelar, tycker du, att leva UTAN MAN??? Förstår du min kommentar eller tycker du jag verkar helt fläng?
:)
Hej! Det är ju inte lite nyfiken du gör mig, men för all del, jag ska inte rota i vem du är.
Livet och relationer är svårt. Mycket svårt. Jag är grym på att leva ensam, och har så gjort i större delen av mitt liv. Överhuvudtaget är jag rätt kass på förhållanden, och då spelar det nog inte så stor roll om det är en man eller kvinna. Eller...jag vet inte. Det jag vet är att många, däribland jag själv, många gånger tror att gräset är grönare på andra sidan. Självklart är det ju så att alla livssituationer och familjekonstillationer har sina för- och nackdelar. Fast det känns fånigt att påpeka det, för det har du ju så klart redan tänkt på själv.
Jag kan däremot konstatera att jag själv blundade för faktum, och tecken, i alldeles för många år... Första gången jag började komma ut, efter ha dragit på det alldeles för länge, var för femton år sedan, men då vågade jag inte vara helt öppen. Jag kom ut för mina närmaste, och redan där fick jag en del märkliga reaktioner från "vänner", vilket gjorde att jag i min desperata längtan att passa in i något sammanhang någon gång anpassade mig och försökte tänka rakt (hmm...det gör sig så mycket bättre på engelska...)
Då jag, efter några misslyckade förhållandeförsök här och var slutligen träffade X som jag sedan gifte mig med trodde jag verkligen att han var mannen för mig. Jag minns att jag många gånger tänkte på och förvånades över det faktum att jag faktiskt gifte mig med just en man, men han var speciell och jag ville gärna ha barn.
Nu var vi inte menade för varandra, även om jag fortfarande tycker X är en ovanligt bra man/person/far, och jag är idag tacksam att han tog initiativet till skilsmässan. Vi var på tok för olika och ville olika saker, mer om det kan jag inte säga utan att lämna ut X på ett sätt jag inte vill. Det var hur som helst bra att han valde att avsluta, eftersom jag var alldeles för rädd för hur allt skulle bli, och inte hade styrkan att avsluta.
Att bli dumpad är ju hemskt, och den hösten var den värsta någonsin, men ändå... Jag har mitt liv, mina fina barn, mitt hem, min hund, mitt jobb och min tillvaro. Jag är ärlig mot mig själv och har en gång för alla förlikat mig med tanken på att jag faktiskt inte alls är intresserad av män egentligen. Jag gillar människor (för det mesta), men det är kvinnor jag attraheras av emotionellt och fysiskt. För mig är det fullständigt otänkbart att någonsin försöka leva igen med en man, eftersom det verkligen inte är något jag vill. Jag har slutat försöka passa in, anpassa mig, och börjat vara sann emot mig själv eftersom jag behöver det för att må bra.
Kanske var detta inte alls svaret Anonym ville ha, och kanske blev detta bara en vanlig "komma ut-story". Har jag helt missat poängen får du gärna skriva igen och fråga om, och i så fall beklagar jag ovanstående svamlande.
Skicka en kommentar