Jag fick en fråga från en gammal vän och var tvungen att stanna upp. Tänka. Känna. Andas. Som jag uppskattade frågan. Omtanken. Vad jag inte kan känna efter alltför noga. Orkar inte riktigt ta itu med Sorgen som bor där inuti. Ständigt som en tagg. Denna sorg som alltid funnits där, djupt inne. På ett djupare, men ändå fullt hanterbart, sätt de senaste åren. Dock närvarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar