Separationsångest in absurdum

Det är en smula (okej, en hel limpa) löjligt att jag får separationsångest av att jag ska byta säng. Den gamla har hängt med i alldeles för många år, ger mig sjukt ont i ryggen och ska i morgon bytas ut mot en ny. Ändå börjar jag tänka på de senaste tolv åren, då jag haft denna säng. Framförallt tänker jag på att barnen varit bebisar, sprillans nya bebisar, i denna säng.

Trots att jag vet att den tiden för alltid är förbi känns det ändå så vemodigt att göra sig av med sängen. Som om bebistiden rycks ännu längre ifrån mig på så sätt.