Ångestdag

Med en dag som inleddes med panikstressande kan det inte kännas annat än jävligt. Jag känner mig så låg just nu, och just idag har jag inte orkat hålla garden uppe för att hålla tankarna borta.

Jag tänker på hur jag knappt minn något av Vikorvs bebistid, inte den tiden då han närmade sig sin ettårsdag, eftersom allt bara gick ut på att överleva. Jag är arg och känner mig snuvad på en fin tid, och vet inte vad jag ska svara då han frågar om hur han pratade och liknande. Det känns viktigt att minnas, men jag kan inte.

Jag tänker på hur rädd jag är att mina barn ska hamna i det utanförskap jag alltid själv upplevt. Att de ska bli utanför, andrahandsvänner, bortglömda. Då Minnan gråter på kvällen och berättar vad de vänner hon älskar mest sagt och gjort skär det i mitt hjärta. Då Minnan drabbas av prestationsångest och inte tycker att hon duger blir jag livrädd. Måtte hon inte bli som jag! Hur gör en sina barn starka och tjockhudade?

Jag tänker på hur maktlös, liten och ensam jag känner mig och vill gråta. Fast...vad hjälper gråt? Vad hjälper dessa tankar? Vad blir bättre?

Så jag stänger av. Stänger ner för ikväll. I morgon är en ny dag, och då är det bara fjorton dagar tills vi får åka bort från allt detta.