Unga flickor på badhuset

Så där ja, med den rubriken fick jag hit min beskärda del av snuskgubbar. Ledsen att göra er besvikna, men det är inte som ni hoppas. Jag kommer inte lägga ut några opassande bilder. Nej, det hela handlar om hur unga flickor och även vi vuxna kvinnor beter oss mot varandra.

Så här är det; Jag rymmer hemifrån okristligt tidigt tre dagar i veckan. Då tar jag min silvriga cykel ner till stadens badhus och simmar en stund. Mycket skönt. (Så småningom ämnar jag börja styrketräna igen, men det är en annan historia) Då jag simmar färdigt har även SimSällskapets unga flickor tränat färdigt. Det gör att vi först är "tillsammans" i duschen (sluta försöka få det till något snuskigt! Alla har separata duschbås) och sedan i omklädningsrummet. Jag gissar på att dessa flickor är omkring 11-13 år gamla, svårt att säga exakt. Under denna tid har jag tillfälle att lyssna på deras "samtal", eller snarare deras vassa kommentarer.

Jag blir för bövelen mörkrädd! Det är ett sådant hårt klimat flickorna emellan, och survival of the fittest/meanest råder i allra högsta grad. Kommentarer som "Åh en sån tröja hade jag också när den var modern. Fast en blå. Den var skitful!" och "Den där tröjan hade du förra måndagen också" haglar tätt. Man ser verkligen hur orden sårar och sätter sig i offren. Flickorna har även en utpräglad rangordning med rent fascistiska drag. En är den auktoritära ledaren, de andra hennes "underhuggar"/slavar och en fullständigt utstött och smått föraktad. Varje gång undrar jag varifrån detta tragiska beteende kommer. Hur ser pojkars gruppdynamik ut? Är de mer renhåriga (ursäkta det dåliga ordvalet) och reko mot varandra? Varför måste flickor/kvinnor/tanter intrigera och stöta ut? Har vi inte kommit längre? Kommer vi alltid att bete oss så här med varandra? Hur fasen kommer min dotter få det i skolan? Vilken roll kommer hon ha?

Och så kommer tanten i mig fram. Jag vill skälla ut det uppkäftiga, kaxiga, elaka ledartjejen. Jag vill boosta hennes beundrarinnor med så mycket självkänsla att de vågar sätta henne på plats. Jag vill krama den utstötta och tala om att bara hon klarar sig igenom skoltiden så ordnar det sig. Jag vill säga henne att hon vinner i längden. Men jag kniper käft. Jag duschar, tvättar mig, torkar mig, klär mig och cyklar hemåt. Tyst och illa till mods. Vissa saker väcker så mycket jobbiga minnen till liv.