Mitt 2009

Ja, som ni säkert har förståelse för har jag lite svårt att göra en vanlig summering av 2009... Därför sticker jag ut hakan och gör så här i stället:

Saker jag är stolt över 2009
-Mina barn
-Att jag (mestadels) är en bra mamma, på riktigt
-Att jag inte lade mig ner och gav upp då det kändes som mitt liv tog slut
-Att jag efter att chocken lagt sig tog mig samman och satsade på att göra bästa möjliga av alltihop
-Att jag tänker framåt, ordnar upp mitt liv och skapat mig en tillvaro jag verkligen trivs med
-Att jag blivit bättre på att ta hand om mig själv och göra sådant jag mår bra av
-Mina träningsresultat
-Min viktreducering (-13 kg sedan augusti, nu nere på lägre vikt än innan graviditeten med Minna)
-Att jag återupptagit de saker från mitt singelliv som jag tyckte om
-Att jag fått flera nya vänner och vårdat gamla vänskapsrelationer
-Att jag tänker på miljön och försöker ta mitt ansvar (vilket alla borde göra)

Kort sagt, jag är stolt, glad och tacksam över det faktum att jag inte blev liggandes då jag föll, utan istället bet ihop och reste mig upp. Jag står stadigt nu...

Det här med mat

Det är banne mig inte lätt, det där med mat. Jag vill ju väldigt gärna ge mina barn hälsosam god mat, men de är rätt kräsna. Sakta men säkert går det dock att genomföra förändringar, och det glädjer mig.

Köpköttbullar finns inte här hemma, och efter en del gnäll från Minnan från början slukar hon numera mina hemmagjorda. Mycket bra! Hon är dessutom grym på att äta vegetariska alternativ, och faktiskt inte speciellt begiven på kött. Utmärkt! Vikorv är bra på fisk, så det är en god början.

Jag tänker ofta på hur mamma kämpade med mig då jag var liten. Inte bara var jag kräsen, jag var banne mig omöjlig med mat! Hatten av för mamma som inte gav upp. Hon lärde mig mycket om matlagning och en sund kost, och jag hoppas jag kan överföra det till mina barn.

Med stolthet kan jag i varje fall konstatera att jag inte ätit en endaste pizza 2009, och ingen take away/snabbmat i övrigt på tio månader. Heja mig, jag föregår som ett gott exempel inför mina barn. Jag vill inte att de ska äta skit, alltså gör jag inte heller det!

Glad! Trött! Nöjd!

Jag är så glad idag!
Det kändes så bra att vara tillbaka på Dekadance igår, efter så lång tid. Fick återse så många fina, underbara människor och det var så galet lyckat på alla sätt. Ett helt liv har förflutit, men ändå hade tiden på många sätt stått stilla.

Livet tar ibland oerhört märkliga vändningar, och om jag jämför mitt liv nu med för ett år sedan, eller för dendelen ett halvår sedan, är det ganska svindlande hur mycket som hänt. Just nu, just här, mår jag dock väldigt bra, och skulle inte ändra speciellt mycket(om ens något) om jag kunde.

Efter jul

Åh, vilka härliga dagar det varit! Idag också. Vi var ute och njöt av vintern. Minna åkte kälke med Patric, Alvin och Tessan. Anna och jag strosade runt med två småkillar. Jag älskar vinter och snö!

Nu är huset tomt, barnen är hos sin pappa, Doris hos Tessan, och Anna på väg hem.(Mamma åkte igår)

Själv ska jag inte alls sitta hemma och ta det lugnt och se på film, som jag tänkt. Fina, gamla vänner ser till att jag ska ut och roa mig istället. Först förfest hos världens bästa Lisa, sedan Dekadance, dit även Wiktor, Camilla, Henrik och en massa andra fina människor som jag tycker om kommer. Hurra!

Jul, jul strålande jul!

Jag är fullt upptagen med att njuta av julledigheten tillsammans med dem jag älskar mest av allt i hela världen. Dessa dagar skulle inte kunna vara bättre. Därför har jag inte tid att skriva mer just nu. På återseende, vänner!

Jobb?

Nu är intervjun avklarad sedan ett par timmar tillbaka. Det kändes väldigt bra där, så förhoppningsvis får jag berätta om mitt andra nya jobb snart här.

Timmarna efter intervjun till nu har ägnats åt träning, promenerande och lite panik över att det är jul i övermorgon. Istället för att göra köttbullar ikväll klädde barnen och jag granen, lekte och badade ihop och sedan fick jag sedan natta dem i evigheters evigheter. Det innebär att morgondagen måste schemaläggas noga för att jag ska hinna med allt. För jag har verkligen typ allt kvar att göra. Bra planerat där, mamman!

Överlevde!

Kvällen gick bra efter att jag tränat bort demonerna en stund. Endorfiner är skiten! Natten överlevde jag, men det var knappt. Drömde så galet mycket mardrömmar! På morgonen fick jag hem två glada barn, och dagen tillbringades tillsammans med en kär vän och hennes fina pojkar.

Jag är som allra lyckligast då jag är med mina barn. Jag skaffade ju dem för att vara med dem, inte för att lämna bort dem! Nu har jag ju tyvärr inte så mycket val, de har en pappa som vill träffa dem också, så jag måste ju dela med mig emellanåt. Förhoppningsvis blir nästa gång lite enklare.

Nu vet i varje fall pappan att jag inte vill få sms om att de är ledsna och saknar mig...

PS I morgon är intervjun! Vet ni vad det innebär? Tumhållning, tack!

Saknad smärtar

Nu har jag varit ifrån mina barn i tre timmar. Inte så himla länge alltså. Ändå sitter jag här och både gråter och mår illa av saknad efter dem. De ska sova hos sin pappa för första gången i natt, på mitt initiativ. Hur tänkte jag?! Jag vill inte vara utan dem! Hur ska jag kunna sova utan dem? Jag vill bara springa och hämta dem nu! Vill hålla dem i mina armar, pussa dem och aldrig, aldrig släppa dem.

Men jag torkar tårarna, går en promenad med Doris och åker sedan till gymmet för att träna i tre timmar. Efter det är jag förhoppningsvis så trött att jag inte orkar tänka utan istället sover. Måste hålla mig sysselsatt. Imorgon får jag hem dem.

Middag

Under vistelsen i Paris förra våren införskaffades en liten raclettegrill. Åh, jag tycker så mycket om den!

Bitande kallt

Jag njuter av att det är vinter! Jag älskar snö, kyla och vitt! Inom rimliga gränser, så klart. Det får ju inte vara i evighet, men under vintermånaderna är det ju härligt om det är just vinter. Med andra ord får jag mitt lystmäte just nu.

Idag fick jag en sådan där flashback av nostalgi. Solen lyste, snön var gnistrande vit och kylan bet i kinderna. Jag mindes ridturerna med min fina, fina nordsvensk under min barndom/tidiga ungdom i Hälsingeskogarna.

Nåja, promenader med hund och barnvagn fullastad med två rosiga barn är banne mig inte helt fel det heller!


Ett litet ps. Intervjun är på tisdag. Snöovädret igår gjorde att den sköts upp. Så på tisdag hoppas jag att ni håller tummarna!

I morgon är en viktig dag

Jag är visserligen trött, men också en aning uppskruvad inför morgondagen. Först ska jag jobba och sedan vidare på arbetsintervju. Ska bli spännande.

Håll tummarna, tack! Det kan behövas...

En snöig tisdag

Två bra pass idag. Ett bröst och biceps, och ett fantastiskt spinpass. Jag var grym, faktiskt. Är så superpeppad att det nästan är löjligt.

Minna fick vara hemma idag, jag har för mycket magsjukefobi för att låta henne vara på dagis innan jul. Hon fick vara tomte på gymmet istället. Där delade hon glatt ut pepparkaksgrottor och spelade tamburin som en frälsissoldat, men hade ingen lust att sjunga. Vikorv var rödklädd och sjöng, typ...

Snön vräker ner
tidelipom
Allt mer ju mer
tidelipom
Det snöar

Födelsedagskorven

Idag blir min lilla Vikorv ett år. Ett år!

Vi har gått från det här...


...till det här (minus det suddiga)

Grattis min älskade, ljuvlige son! Jag är lycklig och galet stolt som får vara din mor!

Fullspäckade dagar

Senaste dagarna i korthet: Lekslottet med glada barn, promenad med glada barn och en kalv (grand danois), Mummibesök, spinning, receptionsarbete, jobbtips, gympass, vänhäng, solsken (äntligen!), förberedelser, städande, bakande, tårtmakande, kalas och firande av Vikorv, halvgalen Minna, sömnlösa nätter (varför skriker sonen så mycket?), släktbesök och ett underbart, kärt återseende.

Det var längesedan jag kände mig så harmonisk, glad och lycklig som jag gör just nu. Vem kunde ana att jag skulle känna så här så snart? Livet är bra märkligt. Men väldigt bra.


Ja, vi stannar så ikväll. God natt, mina vänner.

Teknikens under

Ja, jag är jätteteknisk. Dessutom är jag oerhört road av tekniska prylar. Jag blir väldigt glad och förväntansfull då det är dags att inviga en ny teknisk sak. Däremot är jag lite petig i det avseendet att jag inte gillar att felsöka och försöka få tekiska under att fungera. Jag gillar heller inte då det känns som jag gjort ett nedbyte från en tekikpryl till en annan... Komma till saken? Okej. Så här är det, jag har skaffat en Sony Ericsson Aino i veckan. Att surfa med en var inte så roligt som med den förra mobilen, och jag fattar inte hur jag ska komma igång och blogga med den. Har jag tappat min tekniska ådra, eller vad är det frågan om? Måste reda ut det här, för så här kan vi ju inte ha det!

Trivsamma tillvaro

Det är en märklig, men underbar känsla. Tänk att längta efter en annan människa, i vars sällskap man trivs så oerhört bra. Att se framemot nästa möte och bli glad av personens blotta uppenbarelse. Som förälskelse, men ändå inte. Vilken fantastisk kvinna jag haft turen att få göra bekantskap med! Hela jag blir glad av hennes närvaro.

Dessutom konstaterar jag med förvåning att min självkänsla och mitt självförtroende är bättre än någonsin trots att jag för inte så länge sedan blev lämnad. Jag håller på att skapa mig ett liv och en tillvaro som jag inte bara trivs med utan faktiskt känner mig stolt över. Det är en hel del kvar, men jag jobbar på det och det går åt rätt håll.

Tvi tvi tvi!

Har ni någonsin begått misstaget att borsta tänderna och sedan äta en apelsin? Om inte så har ni inte missat något, minst sagt. Det smakar vedervärdigt!

Igår kväll åt jag en apelsin ( bara lite, men ändå för mycket)som hade den smaken i sig själv, redan från början. och nu blir jag inte av med den eländiga smaken! Det smakar helt galet illa, och har gjort så hela dagen. Oavsett hur mycket jag borstar tänderna och tungan så är smaken där. Vad jag än äter eller dricker så är smaken där, fast då starkare.

Blä!

Hur länge ska eländet sitta i, och kommer jag nu får en ihållande apelsinfobi? Alla coola fobier har latiska namn, någon som i så fall kan namnge min?

Hur gör man?!

Har ikväll fått natta om barnen sju gånger inom loppet av två timmar! Sju gånger! Viktor tre gånger och Minna fyra. Den senare var till råga på allt vaken nästan en timme sista gången. Jag har alltså inte hunnit ens en bråkdel av det jag tänkt ikväll. Frustrerande? Ja, en liten bit. (Ha överseende med bilden, det är ju nästan omöjligt att ta en bild som jag ligger just nu)

Middagskul

Att äta middag med mina barn är ett äventyr. Inte ett äventyr i samma kaliber som att bestiga K2, men ändå ett äventyr. Roligaste denna middag var i varje fall Vikorvs parmesanslukande och Minnas proklamerande att hon är Jussi Björling. Middagskul, helt enkelt.

Självständighetsdagen

Idag är det en speciell dag. Idag är det Finlands självständighetsdag. Idag är en sådan där dag då jag känner mig extra stolt över mitt finska påbrå.





Om någon mot förmodan inte skulle förstå varför jag känner som jag gör kan det vara läge för vederbörande att plugga lite historia.

Stuntungen

Minna hade kunnat misstas för att vara en reinkarnation av Evil Knievel om det inte vore för det enkla faktum att han gick ur tiden efter hennes födelse. Nåja, kanske siktar hon på en liknande karriär. Bäst att uppgradera försäkringen i så fall.

Skälet till min trötthet

Inte för att gnälla men nog är det väl väldigt typiskt? Typiskt att Viktor nu varit vaken i en timme, när vi har sovmorgon. Typiskt att han i natt varit vaken och stökat av och till i tre timmar så jag inte fått sova. Idag är jag Trötta Tröttsson.

Hur är det möjligt?

Då vi har sovmorgon vaknar Viktor alltid tidigt. Väldigt tidigt ibland. Imorse, liksom vid flera andra tillfällen, passar han däremot på att sova länge, trots att jag klivit upp. I morgon lär han vakna vid halv sex för att kompensera. Tur för honom att han är så söt!

Ett problem nästan borta

På det andra jobbet jag sökt hittills fick jag napp. I dag provjobbade jag, och mot slutet av passet fick jag höra de underbara orden, jag fick den ljuvliga frågan:
-När kan du börja?

HURRA!!!





Enda obra är att det inte är heltid, så jag behöver fixa ett jobb till, men nu är jag tillbaka på banan. Heja mig!