Jag går mot köket och hör inte hennes små trippande steg bakom mig, ivriga och förväntansfulla. Jag kommer hem och öppnar dörren och möts inte av en flängande, skuttande, studsande överlycklig varelse. Går och lägger mig och säger inte god natt till henne, klappar henne inte. Vaknar under natten och noterar att jag inte hör hennes små snarkningar och sömngnyenden. På morgonen då jag vaknar hör jag inte en djup suck från ett litet liv som vill sova mer, och inte heller krafsanden, och fnysningar från någon som gör sin morgontoalett framåt tidig förmiddag. Jag har ingen egentlig anledning att gå ut på promenad, men gör det ändå, och jag letar efter levergodis i fickorna trots att jag inte behöver.
Gamla vanor som man tycker mycket om är svåra att bryta.
Mitt hem är så tomt, och min tillvaro en hel del fattigare utan Doris. Att en sådan liten varelse kan betyda så mycket och göra så stor skillnad.
2 kommentarer:
Så vackert och vemodigt beskrivet! Känner med dig. KRAM!
Vad jobbigt. Ett husdjur ger så otroligt mycket! Så olika personligheter de kan ha och små egenheter som man älskar hos dem. Själv har jag aldrig haft en egen katt (bara bott ihop med några) och saknar det, nån gång ska jag skaffa en och få uppleva allt sånt där mysigt igen.
Skicka en kommentar