Yeah dude, I rock!

Jag klarade det! Inte bara det att jag överlevde, jag gickdessutom en timslång promenad med Minna efteråt, och lagade mat och hade middagsgäster! Jag är faktiskt vansinnigt stolt! Jag spinnade som tusan hela passet och inte förrän sista halvtimmen-tjugo minuterna började det bli motigt. Då hörde jag å andra sidan hur musklerna i ljumskarna vrålade och bad om nåd.

De andra som också marathonspinnade är sådana där jätteseriösa motionärer som typ cyklar Vättern Runt, springer Stockholm Marathon och liknande jobbigheter. Själv har jag, som vissa vet, rökt halva mitt liv (japp, jag var verkligen snuskig), aldrig tränat (förutom de senaste fem åren), aldrig sprungit en löprunda på riktigt, aldrig haft någon kondition att tala om överhuvudtaget. Därför är det en enorm grej för mig att jag faktiskt anmälde mig till detta alls, och att jag sedan genomförde det och det dessutom utan att må dåligt! Ja, jag är stolt som attan! God natt.