...

Okej...vad händer nu? Någon har tryckt på pausknappen i våra liv, och vi avvaktar. Vi håller snudd på andan i väntan på nästa steg. Och jag är så jäkla stark och trygg medan muskelknutorna i min rygg poppar upp en efter en. Å andra sidan är några inflammerade muskelknutor inget att gnälla över. Det kunde ju varit värre, liksom... Jag försöker vara det stöd jag själv skulle vilja ha i samma situation, och förtränger/tänker positivt/förnekar/hoppas.

Under den tid vi levt utan internet har jag kommit på så mycket jag borde blogga om, men just nu är alla andra ämnen försvunna. Inget sådant är viktigt just nu. Det enda som betyder något är hur Mamma har det.
Min lilla älskade Mamma.