Trött

Nu är jag leds på att vara gravid! Och rackarungen i min mage verkar inte göra sig någon brådska att komma ut. Kanske är det som Malin gissade att min kropp ställt in sig på elefantgraviditet. Den har ju hur som helst ställt in sig på att se ut som en elefants, så...

Hormonerna är sjövilda, jag började gråta i morse då bestickskorgen i diskstället välte... *suckar*

I dag ska jag träffa Malin, det blir ju hur trevligt som helst. Vi har inte setts sen hon var uppe på bröllopet, så det är på tiden. Saknar henne, så jag ser verkligen framemot att träffa henne.

I övrigt är jag bara leds! Vill ha ut ungen nu! Och ändå, fortfarande så rädd för hur det blir sen, då inget någonsin blir sig likt igen...

Gammal bild på mig och Manfred, innan jag fick hamsterkinder...