Tankar för dagen

Splittrad, mångsidig, omväxlande eller bara skruvad, det är frågan. Kanske bäst att inte fundera på det.

Förutfattade meningar

Hur vore det om undertecknad försökte vara lite, lite mera sansad emellanåt? Om undertecknad inte per automatik trodde att saker hon hoppas på ska gå åt skogen? Om undertecknad kanske till och med skulle våga lita lite mer på sin förmåga och sig själv, så där ibland? Det vore annorlunda och rebelliskt, minsann.

Note to self: Mindre oro, mer softness.

Hit med antirynkkrämen!

För många år sedan (ungefär hundra) var det en rolig sak att folk tyckte jag såg mycket äldre ut än jag var. Några år senare började jag tänka att det snart skulle sluta vara roligt, och hoppades på att så småningom få se lika gammal ut som jag faktiskt var.

Länge har det retat mig lite att ingen ser chockad ut då jag säger att jag har två barn, att ingen utbrister: "Va? Du måste ha fått barn tidigt!", men jag har stoiskt funnit mig i mitt öde, minsann.

Idag blev jag dock en smula knäckt då en tjej sade till mig: "Jaha, är vi lika gamla? Jag som trodde du var 35-36!" Då jag råkade skrika lite hysteriskt som svar förklarade hon det hela med att jag ju är så lång... Jamen dåså.

Möjligen, möjligen pratade jag två oktaver högre än normalt resten av det samtalet...

Så, hit med antirynkkrämerna, för bövelen! Jag vill någon gång se ut att vara så gammal som jag är!

Skottsäker

Nej, jag är inte det minsta skottsäker.

Läskiga lördag

Under devisen Face Your Fears ger jag mig in i denna lördagskväll... Med skräckblandad förtjusning, liksom.

Empati, kärlek, medmänsklighet

För mig handlar det om empati och medmänsklighet. Varje gång jag tar del av debatten om invandring, flyktingpolitik, anhöriginvandring och allt som hör därtill tänker jag på empati och att försöka sätta sig in i en annan människas situation.

Om jag levde i ett land där jag riskerade att bli dödad för mina åsikters skull, där jag riskerade att min son skulle torteras till döds och min dotter våldtas, där min mamma och min syster riskerade att lemlästas eller bara helt enkelt försvinna, skulle jag då tveka att försöka fly med dem till ett tryggare land? Knappast. I vissa fall finns inget val, det handlar om att ha ett ansvar.

Om jag blev "insläppt" i det nya landet och inte min familj, skulle jag då kämpa för att få hit dem? Garanterat. Jag skulle inte kunna se mig i spegeln, inte kunna gå rakryggad mer, om jag lyckats fly men inte fått med mig dem jag älskar och lever för.

Skulle jag umgås med mina vänner och släktingar i det nya landet, och vilja bo nära dem? Självklart! Alla människor behöver känna gemenskap och trygghet.

Jag är inte fullständigt dum i huvudet, jag inser att det finns en mängd praktiska och ekonomiska skäl till att vi inte kan ta emot alla som vill komma hit, men om det bara fanns en liten gnutta mer medmänsklighet , förståelse och kärlek i stelbenta myndigheters och inskränkta svenssons resonemang skulle världen kanske bli en lite bättre plats.

Det är för lite kärlek i världen.

Det är sådant jag funderar på ikväll.

Den sjunde oktober

Lilla älskade Minnan ljög på förskolan idag. Vid matbordet berättade hon för sin favoritfröken att: "Vet du, nu bor mamma och pappa tillsammans igen." Hon fick då frågan om hon var glad för det och svarade med salig röst att "Jaaaa, det är jag."

Älskade stackars barn.

Hur bra vi än försöker göra allt, så önskar hon ändå att vi ska leva tillsammans som en familj. Lilla livet, mitt hjärta blöder för hennes skull. Hur det än är tvingas hon alltid vara utan en av sina föräldrar, alltid sakna någon av oss. Hon tvingas känna saknad varje dag.

Jag undrar hur Viktor kommer känna då han blir lite äldre.

Älskade finaste små barnen.

Idag är det fyra år sedan jag gifte mig med deras pappa. Tänk så jag trodde på oss då. Tänk så det kan bli.