Om man å ena sidan längtar efter någon att dela sina tankar med, någon vars famn jag kan krypa in i och söka tröst, någon att besudla på vuxensätt, men å andra sidan blir kallsvettig och hyperventilerar lätt vid tanken på ett förhållande är man kanske inte riktigt redo, eller?
Då jag hör om folk som köper hus tillsammans, eller ännu värre bygger hus ihop, tänker jag att jag aldrig, aldrig ska ge mig in i något liknande. Hur jag en gång i tiden inte bara gifte mig, utan dessutom skaffade två barn med vedebörande, är ju ett mysterium. Trodde jag verkligen på det? Trodde jag att den grejen var för mig? På riktigt?
Jag som inte kan binda upp mig på en helårsprenumeration ens på min morgontidning, trots att jag vet att jag inte vill ha någon annan tidning.
Då jag hör om folk som köper hus tillsammans, eller ännu värre bygger hus ihop, tänker jag att jag aldrig, aldrig ska ge mig in i något liknande. Hur jag en gång i tiden inte bara gifte mig, utan dessutom skaffade två barn med vedebörande, är ju ett mysterium. Trodde jag verkligen på det? Trodde jag att den grejen var för mig? På riktigt?
Jag som inte kan binda upp mig på en helårsprenumeration ens på min morgontidning, trots att jag vet att jag inte vill ha någon annan tidning.
1 kommentar:
Åh, I know.
Man går där och skyddar sin sköra värld mot alla jävlar, och så PANG en dag är det nån underbar jävel som tar sig in.
Jag tror faktiskt jag säga att jag förstår precis hur du menar.
Antingen är man inte redo, eller så är man redo men jävligt rädd för vem som ska komma och tro att man har en massa tid, tankar och kärlek till övers bara så där.
Folk är ju inte kloka! Med somliga är underbara bara man vågar titta över murkanten...
KRAM finMian!
Skicka en kommentar