...åh, vad jag känner mig som en apa! Eller något. Kanske var jag en apa i tidigare liv. I varje fall kändes hela grejen med klättringen så naturlig, självklar och gav sådan mersmak.
Jag skulle ha varit på Karbin och klättrat idag igen. Hela kroppen längtade efter utmaningen, och jag såg så framemot det. Men någonstans under eftermiddagen kände jag hur energin liksom rann iväg, och de där fina, spännande väggarna får vänta till en annan dag, helt enkelt.
Visst gör det ont när knoppar brister, och nog tusan blir man trött av väntan på det! Välkommen vår, men jösses vad du är utmattande!
Jag skulle ha varit på Karbin och klättrat idag igen. Hela kroppen längtade efter utmaningen, och jag såg så framemot det. Men någonstans under eftermiddagen kände jag hur energin liksom rann iväg, och de där fina, spännande väggarna får vänta till en annan dag, helt enkelt.
Visst gör det ont när knoppar brister, och nog tusan blir man trött av väntan på det! Välkommen vår, men jösses vad du är utmattande!
2 kommentarer:
Visst blir man trött på våren! Men varför?
Ja, man borde ju få MER energi av ljuset och allt det där tjafset, men det funkar tydligen inte så. Märkligt.
Skicka en kommentar