Jag avskyr av hela mitt hjärta då jag låter rädslor styra och begränsa mig. Vad jag verkligen borde, men har så svårt för, är att våga. Att våga chansa, våga kasta mig ut, våga riskera trots att jag inte har någon som säkrar upp mig. Jag vet i huvudet hur det ska vara, och att jag egentligen kan mer än jag tror mig själv om, men jag blir rädd och fryser till.
Det kan funka. Det kan gå vägen. Det kan bli bra. Faller jag är det ändå inte så långt ner till mattan.
Nu skriver jag egentligen om att bouldra, den typ av klättring där min höjdrädsla och skräck för att misslyckas gör sig ordentligt påmind, men det går kanske eventuellt att applicera ovanstående på andra situationer i mitt liv... Tacka vet jag topprep! Visserligen klättrar man så mycket högre, men med säkerhetslinor, repbroms och säkrare slipper man falla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar