La tristessa durera

Ge mig någonting bra. Snälla. Jag behöver framsteg, förändring, förbättring. Snälla.

Jag vill ha dig

Världens bästa låt. Just precis just nu.

Träning vs ångest 1-0

Det är helt oslagbart. Eller i alla fall nästan. Några timmars träning idag och ångesten som annars just nu dyker upp lite då och då är som bortblåst. I alla fall en stund. Åtminstone medan man tränar.

All träning jag ägnat mig åt idag var en lisa för själen. En lisa, I tell you.

I en hård och grym värld...

...är det fint att ha en trygg vän som står vid ens sida.

- Posted using BlogPress from my iPhone

I vår sjuka värld

Se och förfäras av vårt patriarkala samhälle.

Fortsätt titta.

Och missa för bövelen inte detta:

Alltså, kärleken...

Hur kan något som är så enkelt, så självklart, vara så komplicerat? Hur är det möjligt att något som känns så bra och så rätt samtidigt ger upphov till så mycket ångest och vånda?

Jag vet att det är DU, att det är DIG jag ska vara med. Det kan liksom inte vara meningen att det ska vara på något annat sätt.

Love me do

De uttrycker det hela rätt enkelt och okomplicerat, faktiskt.

I wanna go home

I ett parallellt liv lever jag lyckligt i finska skärgården. Där försörjer jag mig på något mystiskt sätt och klarar mig alldeles utmärkt. Jag har mitt mobila bredband och mina hundar, och just nu har vi precis kommit in från en lång promenad i höstrusket. Det blåser, regnar i sidled, men framför öppna spisen är det varmt. I morse doppade jag mig i havet, och sedan värmde jag mig ett kort ögonblick i bastun som varm ljummen från kvällen före. I detta parallella liv skypar jag med vänner och familj ibland, i övrigt träffar jag sällan folk.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Matstrejkande mamman

Jag ger upp! De äter ju inget! Små kräsna otacksamma barn!
Jag:
-Jag vill ha barn som äter maten jag lagar!
Viktor (med huvudet på sned och stor förståelse):
-Jaa, du vill ha sådana där låtsasbarn!

Det är väl ungefär på den nivån det är. Tydligen orealistiskt och helt orimligt att få dem att äta. Listan över mat som mina barn inte äter fylldes ikväll på med soppa på rostade rotsaker och hembakat tunnbröd. Suck.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Men skärp mig, för fan!

Jag avskyr av hela mitt hjärta då jag låter rädslor styra och begränsa mig. Vad jag verkligen borde, men har så svårt för, är att våga. Att våga chansa, våga kasta mig ut, våga riskera trots att jag inte har någon som säkrar upp mig. Jag vet i huvudet hur det ska vara, och att jag egentligen kan mer än jag tror mig själv om, men jag blir rädd och fryser till.

Det kan funka. Det kan gå vägen. Det kan bli bra. Faller jag är det ändå inte så långt ner till mattan.

Nu skriver jag egentligen om att bouldra, den typ av klättring där min höjdrädsla och skräck för att misslyckas gör sig ordentligt påmind, men det går kanske eventuellt att applicera ovanstående på andra situationer i mitt liv... Tacka vet jag topprep! Visserligen klättrar man så mycket högre, men med säkerhetslinor, repbroms och säkrare slipper man falla...

Heja springskorna

De håller än, mina springskor. Jag trodde de tappat lite av sin snabbhet, men ack så jag bedrog mig. Idag var vi ett utmärkt team, och jag lyckades springa ifrån lite av min ångest för en kort stund.

Ångestdag

Idag har jag ångest. Idag är det skitjävlajättejobbigt. Jag är kär i dig, tro inget annat. Jag önskar bara, av hela mitt hjärta, att du inte varit så förbannat allergisk mot hundar, och att du inte dessutom haft astma. Varje gång jag hör hur du börjar få jobbigt med andningen hemma hos mig knyter sig magen. Han är ju så fin, den lille tönthunden.

Vad jag önskar att det var möjligt att drömma om en gemensam framtid för dig, mig , alla barnen och den lille tönten! Jag önskar så att saker och ting varit annorlunda. Jag älskar ju honom också, även om det är på ett annat sätt. Tanken på att aldrig kunna ha hund mer känns så sorglig och så jobbig, även om jag vet att det är så det måste vara om jag ska få leva med dig.

All by myself

Så åkte du, och här är jag kvar ensam. Jag dör en smula inombords och kontrasten mellan nu och för någon timme sedan är knivskarp i mitt hjärta.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tappad sug

Men ååååh, ibland är det bara så fruktansvärt jobbigt! Varför landar jag alltid så hårt då endorfinerna efter träningen klingar av?

Ikväll är inte en bra kväll, och jag känner mig så fruktansvärt ensam. imorgon blir bättre, jag vet det, men sådana här kvällar gör ändå ont, ända in i märgen.

Tattoo me

Nej, nu ligger jag långt efter med tatueringarna jag skulle gjort! Planen var ju att jag i september skulle gjort ovanstående (fast något ommodifierad) och sedan omkring nyår fått till nästa. Det här går ju inte alls bra. Nu måste jag börja spara till mina projekt.

Jag har aldrig

Jag har aldrig förut saknat någon som jag saknar dig då du inte är hos mig. Jag har aldrig älskat någon jag inte är nära släkt med så det känts som hjärtat ska sprängas i kroppen på mig. Jag har aldrig känt sådan stark åtrå till någon att det blir omöjligt att tänka klart. Jag har aldrig varit så stolt över min kärlek. Jag har aldrig längtat så mycket efter att få visa hela världen att jag är den lyckligaste människan på jorden som får älska Dig.



(Jag älskar dig trots att du fällde krokben för mig, bara så du vet.)

För att vi älskar bröst och livet självt

Dream a little dream of me

Kan vi inte bo här? Du och jag och barnen? Rum finns i mängder, sjöutsikt, skog, stor tomt, bastu, egen liten brygga. Allt i fantastiskt sextiotalsstuk, för fantastiska sjuttiotalister.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag vill smiska stålet!

Lustigt, här sitter jag i soffan efter en hyfsat aktiv dag där jag hunnit motionera Rex per cykel, men barnen i cykelkärran, boxats med Gaby och sedan lett mitt spinpass. Jag borde vara tröttare. Jag borde inte sitta här och längta efter ett tungt pass i gymmet. Det är livet med en bokstavskombination, kära vänner. Kan inte vara något annat.

Hmm...selektivt minne?

Sådana saker som huruvida jag redan har en öppnad tomatpure' eller inte är tydligen inte möjligt att minnas. Stört omöjligt att se efter i kylen innan jag öppnar en ny också, tydligen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Kärt besök

Allra käraste Camilla och lilla fina Nella kom hit på spontanbesök från Uppsala. Så efterlängtat, så underbart!

På kvällen en laddning kärlek och styrka från en annan, på annat sätt, mycket kär kvinna.

Nu lägger jag mig mellan två fina barn och känner mig ovanligt lyckligt lottad.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Stark i köttet men

...så galet svag i anden. Jag vill ju vara med dig. Jag vill leva med dig. Vi är för bra tillsammans för att inte få ha varandra.

Luften blir lättare att andas, färgerna klarare, världen vackrare och alla människor lite trevligare då du är hos mig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Den mentala pausknappen

Jag finns här. Jag väntar. Jag längtar. Jag hoppas det inte dröjer alltför länge.

Jag måste göra så här för att överleva.

För att inte tiden bara ska gå.

För att försöka rädda mig själv, en liten bit av mig åtminstone.

För att stå upp för mig själv.

igår var ni närmare trehundra besökare här, under en och samma dag. Surrealistiskt! Fast lite coolt.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Utan dina andetag

Var med mig nu. Jag behöver dig. Stanna hos mig.

Hantera varsamt

Botox är ett slags nervgift, vilket man använder för att passivisera muskler. Funkar det då på hjärtat...? Sådant funderar jag på idag.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Gnällspikande

Skitdag. Idag irriterar
jag mig på:

Människor som hostar/nyser i handen istället för i armvecket. Förbannade smitthärdar!

Människor som pratar alldeles för högt. Mina öron gråter, använd inomhusrösten för bövelen!

Utsugande människor. Sådana som gärna får/tar hjälp, som suger åt sig energi, men som aldrig ger något i gengäld. Mänskliga fästingar!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Att åka berg- och dalbana

Kanske är jag manodepressiv (ja, ja...bipolär, då). Hur kan man annars förklara den känslomässiga berg- och dalbana jag åker nu?

Jag gillar topparna bäst, även om looparna är nog så spännande. De där tvära backarna neråt gillas dock inte.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Varför krångla till det?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Till min vackra

Det är magiskt med dig. Helt magiskt.

Hur kan det kännas så mycket, och hur kan du vara så underbar? Hur kan det vara så vackert med dig? Du är ljuvlig.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kontraster

Igår var mitt hem fullt av människor jag älskar. Det var stojigt, stimmigt, stökigt och härligt.

Ikväll är jag ensam. Det är tyst, ödsligt och ensamt. Jag gillade igår bättre.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kärlek, faktiskt

Idag är det fem år sedan jag och Xfred gifte oss. Sjukt. Det är som ett helt annat liv. Vi båda har det bättre nu. Jag är lyckligare, mer harmonisk, starkare, mer kompetent, snyggare och klokare.


Att jag dessutom råkar vara galet kär i världens mest fantastiska kvinna förgyller tillvaron ytterligare.

It's a win!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ode till ett immunförsvar (om jag hade något)

Kära immunförsvar. Jag vet att jag testar dig hårt, att jag inte tar hand om dig, och att jag i största allmänhet ger dig ett alldeles för svårt arbete. Jag ber dig dock, försök vara stark, försök kämpa!

Det är verkligen inte läge att inte orka, inte läge att ge upp. Snälla, försök!

Jag ska försöka bli bättre på att vårda dig. Äta regelbundet, sova mera och allt vad du mer kan begära. Tack.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Riktigt spinnande

Efter en felberäkning av tid gjorde jag ännu en kreativ entré på mitt eget spinpass. Jag fick ösa ur allt ur min väska (inklusive blöjor, nappar, träningskort, tuggummi, nycklar osv) för att hitta min ipod. Inget nytt i det, det är vardagsmat för mina motionärer.

Strax efter det upptäcker jag att spinskorna blivit kvar hemma. Aj då, liksom.

Efter att ha provat föregående ledares skor och insett att storlek 45 är en smula för stort till och med för mig började det kännas som panikläge.

nu har jag lite liljefötter istället efter att ha pressat i mina storfötter med långtår i skor som var en-två storlekar för små, men det var det så jävla värt. Det blev ett fantastiskt bra, hårt och svettigt pass och goddamn vad jag behövde de där endorfinerna! Heja mig!

Att vara ute

Jag är tillbaka i den lilla röda traktorn och får jobba utomhus. Ord kan inte beskriva hur bra det känns.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Postkodvaddå?

Varför skickar MF Postkodlotteriet mail till mig? Är jag i det åldersspannet nu att jag borde ägna mig åt sådant? Borde jag se Så ska det låta också och köpa biljetter till Rhapsody in rock? Fan, jag ålderskrisar mer än vanligt om det ska vara på det sättet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Svettisdagarna 2011 del1

Jag är anmäld till årets träningshändelse. Det var på Svettisdagarna förra året jag träffade den underbara människa jag nu har turen att få vara lyckligt kär i. Jag ser framemot SD11 som jag redan nu vet kommer innehålla galna mängder träning, mat, mingel och skratt.

Förra året var fantastiskt och jag räknar kallt med att det blir det detta år med. I år tänker jag dessutom se till att få dela hotellrum med den där underbara människan, vilket jag misslyckades med förra året.

Käraste du

Just nu, sedan du skickade den till mig, är detta min älsklingslåt.

Tänk om

Tänk om du ångrar dig. Tänk om du kommer på att du vill ha det såsom du hittills haft det. Tänk om du bestämmer dig för att jag inte är rätt. Tänk om du bestämmer dig för att stanna hela maskineriet som satt igång. Tänk om du kommer på att du behöver vara ensam. Tänk om...

Nej, tänk inte om, är du snäll.

Lördagen från helvetet

Tio timmars arbetsdag bestående av kaos, strul, fixande och samordnande. Korta pauser à två minuter per gång innehållandes intervallätning av frukost och lunch, och kanske till och med en kort kisspaus.

Jag är trött nu. Sliten.


- Posted using BlogPress from my iPhone