Jag var trött och leds imorse, och bara dog lite inombords av att behöva kliva upp så tidigt. Detta löstes på ett bra sätt; Jag gick ut i trädgården, kände daggen mot fötterna, hörde fåglarna och plockade några jordgubbar. Efter det kändes det bättre.
Det är inte bara lockarna och temperamentet som ligger i generna i den här familjen. Sorteringsmanin gör det också. Undrar om det uppskattas om jag går in och korrekturorgsniserar?
Alltså ("Asså"), det är så himla roligt att lägga ut frågor i sin logg på Facebook och få hjälp från finfina vänner! Igår var jag på jakt efter en halterneckklänning och jag fick en massa bra tips från de av mina vänner som råkade vara vakna (och nyktra, om än kanske lindrigt?).
Och nu har jag beställt två klänningar från Daisy Dapper som jag hoppas och tror kommer passa bra. Hurra!
Ibland kommer det över mig och jag minns den där kalla, föraktfulla blicken han hade då han talade om att han inte längre älskade mig. Då han sade att han ville skiljas. Då han sade att han skulle ha barnen varannan vecka. Jag minns hur jag kämpade för att kunna andas, hur huvudet vägrade förstå, hur det enda jag kunde tänka var att jag skulle dö.
I sådana lägen, då jag minns det, tänker jag att jag aldrig någonsin igen tänker ge mig in i ett förhållande. Inget kan vara värt risken att må så igen, och gå igenom det helvetet igen.
Varje gång jag är på Söder känner jag i hela mitt inre hur jag längtar. Jag längtar till Mariatorget, till Zinken, till Hornstull, till Slussen, till Skinnarviksberget, till Mosebacke, till Långholmen, till Tanto, till Medis och till Söder Mälarstrand.
Tänk om farfars lägenhet på Hornsgatan fortfarande funnits kvar. Eller farmors på Wollmar yxkullsgatan. Eller den på Sankt Paulsgatan. Tänk om. Tänk om. Tänk om.
Det är svårt att inte gilla ett jobb där man det första som händer på arbetsdagen är att manhör både storlommen och en råbock.
Då man dessutom hittar beviset på att det blir ett blåbärsår är det bara att kapitulera. Jag längtar efter semester men saker och ting kunde vara värre...
Jag har en vän som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Hon är min hjältinna och min mammaförebild. Hon har ett otroligt gott hjärta, är obrottsligt lojal och en av de varmaste människor jag vet. Hon ger det där lilla extra som går rakt in i mitt hjärta, och hon finns ständigt i mina tankar.
Herregud, vad jag tycker om dig, allra käraste Camilla! Trots att det geografiska avståndet är alldeles för stort finns du alltid nära mig ändå.
Det är lördag kväll och redan nu har jag lite ångest över att helgen snart är slut. Nästa vecka blir jobbig. Vet inte riktigt när jag har min nästa lediga dag, från och med måndag. 22 dagar kvar till jag är på landet.
Tur att jag får klättra på väggarna, bokstavligt talat, imorgon kväll.
Det fanns en tid då jag modellade litegrann på fritiden. En tid då jag faktiskt blev bra på bild. Den tiden är förbi. Hädanefter ska jag akta mig för fotograferna på Dekadance. Förstår inte varför jag hela tiden ser helt utvecklingsstörd ut, men misstänker att det är omöjligt att ta en bra bild på någon som pratar oavbrutet.
Få saker hjälper så bra mot ångest som träning. Okej, barngos och vuxenumgänge funkar också, men ett hårt spinpass... Fantastiskt! Ikväll testkörde jag kommande hösttermins pass och det var nästan magiskt.
Vilken kraft och energi det ger att leda pass och få bra gensvar från deltagarna! Vad skönt det är att få ta ut sig och göra av med en massa energi (trots ännu en lång och fysiskt krävande arbetsdag)!
Jag rider lite på den här endorfinvågen nu, så länge den varar.
Jag avskyr att känna mig som en usel mamma, men det gör jag jur nu. Det är så hemskt att jobba så mycket som jag gör just nu, och inte hinna träffa sina fina finbarn.
Min rädsla för Södermannen och inbrottstjuvar är en smula irrationell, inser jag. Jag är människan som vid ett flertal tillfällen, i mitt då temporärt hundlösa liv, sovit med nycklarna i ytterdörren, sovrumsdörren stängd och öronproppar i öronen. Meeeen...vem sade att rädslor är rationella?
Nu har jag vid två tillfällen fått er propaganda i min brevlåda, mot min vilja. På min brevlåda står uttryckligen "Ingen reklam och inga gratistidningar tack", så det är rätt märkligt att ni ändå lämnar tidningen till mig.
Då jag tycker uppriktigt illa om er "politik" och allt ni står för, vill jag å det bestämdaste be er att hädanefter hoppa över min brevlåda då ni sprider ert smutsiga budskap.
Tack. /M
(Jag skrev under med namn och adress, men här på bloggen behöver inte de uppgifterna stå, tycker jag)
De svarade:
Kära Maria,
Att du fått två exemplar av samma nummer är för att det råkade gå ut ett feltryck till ett fåtal områden innan och eftersom Posten gjort fel, så delade de vid ett senare tillfälle ut den korrekta tidningen.
Det går tyvärr inte att avsäga sig Kvartalsrapporten. Varför så är fallet framgår av denna information:
Likt en tjackpundare som ständigt jagar sin fix jagar jag endorfiner. Idag har det varit en lyckad jakt. Jag känner frid i både kropp och själ för tillfället.
Blomman på bilden har inget med texten att göra, men behhövde vara med ändå.
Jag hade rätt. De hade fel. Efter många telefonsamtal och mycket vånda ringde Skatteverket upp och bad om ursäkt. Visserligen får jag mina pengar först i augusti, men jag tänker att det är okej att ha en statlig myndighet som sin egen spargris.
Jag deklarerade på nätet, och hade ingen koll på grejen med milersättning förrän dagen efter då jag pratde med en kollega. Jag fick besked av Skatteverket på telefon att det bara var att logga in på nytt och ändra i deklarationen så skulle det vara löst.
Hela tiden har jag glatt mig åt att det skulle blir lite mer i plånboken omkring midsommar, och at jag då skulle få kunna lägga undan lite pengar till kommande projekt.
Idag kom pengarna. 1095 kr. Inga jävla milersättningspengar så långt ögat kan nå. Bara de som förbannade Skatteverket själva räknat ut från början. WTF?
Jag mår inte bättre. Idag är jag skör som kristall. Hög feber är ingen tålamodsförhöjare, direkt.
Tre febriga människor under samma tak är banne mig tre för många. Då två av dem dessutom skriker och typ slåss hela tiden blir den tredje lätt knäckt och lite...negativ, kan vi säga.
Jag tror mitt verandahäng igår får ses som rätt lyckat. Det gick i varje fall åt mycket rom, blev sent och jag tycker grannarna har blängt en del idag. Vi blev typ hälften så många som vi skulle varit, men med facit på hand var det alldeles lagom.
Idag har dagen ägnats åt sådant såsom hundpromenader, såpbubbleblåsande, cykelturande med finbarn i cykelkärra, grillande och middag på verandan, familjebadande och sagoläsande. Bra skit, helt enkelt.
Jag höll på att rensa ur urvuxna kläder ur barnens garderober då Minnan frågade vad jag gjorde. Jag berättade att jag samlade kläder och gamla leksaker som vi ska ge till fattiga barn.
-Mamma, har du tagit någon docka, då?
-Nej, ingen fara, det har jag inte.
-Mamma, jag vill att fattiga barnen ska få dockor också. De behöver dockor.
Och simsalabim hade hon hittat två dockor som hon, på riktigt, ville ge till fattiga barn. Hon gör mig stolt, rörd och trygg i förvissningen om att hon har empati så det räcker och blir över.
Jag körde lite extra hårt i gymmet idag, innan jag satte mig på spincykeln. Det funkade bra. Halva spinpasset var position ett fruktansvärt jobbig, eftersom triceps och deltoiderna bara hoppade och vibrerade efter gympasset. Lätt distraherande, men bra ändå.
Rabatterna är prydliga, gräset klippt, verandan trivsam, hunden trött och tvätten upphängd. Jo, jag har varit effektiv idag.