Till minne av min morfar

I går dog min morfar. Jag har svårt att sätta ord på det jag känner i sammanhanget. För hans skull är jag glad, för det var vad han önskade och det han längtat efter sedan mormor dog. Samtidigt har det i ännu fler år varit något vi varit beredda på, men ändå inte. Någonstans trodde jag faktiskt nästan att han skulle överleva oss alla... Ont krut, du vet.

Min morfar var en oerhört komplex människa. I sin krafts dagar var han en dominerande, manipulativ despot. En excentrisk, smågalen, titelsjuk girig man. en underhållande, humoristisk, berest man som varit överallt i världen några gånger om. Han tryckte ner de han borde älskat mest, samtidigt som han ändå uppskattade mothugg och inte drog sig för att provocera fram ett gräl. Han älskade att retas och driva sin omgivning till vansinne. Han var snudd på mytoman, vilket gjorde hans historier spännande och underhåöllande, men inte alltid alldeles sanningsenliga. Min morfar var en besserwisser som altid ansåg sig ha rätt, som inte kunde be om förlåtelse och som nog inte hade många uns ödmjukhet i sig. Han hade ett selektivt minne, och ommodifierade händelser så de passade honom bättre.

Ändå... Han var min morfar. Han var min mors far, utan vilken min mamma aldrig funnits, och alltså inte heller jag eller Anna. Han var faktiskt en riktigt fin morfar i åtminstone tolv-tretton år av mitt liv, och en person som jag då tyckte mycket om att umgås med. Utan honom hade vi heller inte haft vårt paradis på jorden att åka till varje sommar. Min morfar brukade berätta om sin uppväxt för mig, om hur han stred i vinterkriget, om hur Finland förlorade Karelen till Sovjet, om sina resor världen över, om hästen han red i kavalleriet, han brukade leka bar med mig (...), sjunga vaggsånger och tala om hur intelligent han tyckte jag var. Jag fick sova i hans rum då jag ville på somrarna, och jag brukade ligga vaken och föundras över hur högt han kunde snarka.

Min morfar var en, minst sagt, färgstark person, både på gott och ont. Det är så jag vill minnas honom, inte som den sorgliga spillra av en människa han var de senaste åren. En olycklig själ som bara väntade på döden i all sin ensamhet. En ensamhet han själv skapat sig under alla år av elakheter.

Jag ber för min morfar, och minns en unik människa. Jag hoppas han fått frid nu, och ska för alltid bevara de fina minnen jag ändå har av honom,i mitt hjärta.

Sov gott och vila i frid, Dr Tapani Heikki Veiko Rytkölä.




Jo, jag kan sätta ord på vad jag känner, förresten. Det känns tomt och jag är ledsen.