Det finns tillfällen då det är svårare än annars att vara ensamstående. Att stå ensam. Idag saknar jag verkligen någon i vars famn jag kan krypa in och söka tröst. Någon att få vara bräcklig, ledsen och svag hos. Men jag har ingen sådan.
Så jag har lagat en sagolik fiskgratäng med miljoner kräftstjärtar till mig och barnen. Så jag har gått en långpromenad och kämpat med att köra vagnen i snömodden. Så jag har varit på familjejympan och lekt med barnen där. Så jag har badat med barnen. Så jag har nattat barnen.
Och nu sitter jag här. Ensam. Ensam sittandes. Ensam stående. Ensamstående.
Jag tänker på sista gången min morfar var på landet. Minns hur gränslöst sorgligt det var att vet att det var sista gången. Att se att han visste det var sista gången. Att se hur han långsamt, långsamt gick ner till bastun. Långsamt, men ändå så rak i ryggen. Jag minns hur han en sista gång doppade sig i havet, men knappt tog sig uppför bryggstegen igen. Hur han sedan satt på pallen på bryggan. Rak och stolt, sorgsen och ensam, vemodig och vetandes att det var sista gången.
6 kommentarer:
kram vännen.
Jag vet att det inte är samma sak, men du ska inte behöva stå ensam. Du har vänner som gärna står bredvid dig.
för man kan ju inte vara stark jämt...
Livet är tuff då man är ensam..eller i alla fall känner sig ensam..jag kan känna mig ensam i en folksamling eller i en grupp...det är märkligt det där med ensamhet...
var rädd om dig!
*kärlek*
Tack, fina.
Enastående... tycker jag är ett bättre uttryck ;) jag står "ena"... allena... men är fantastisk... dvs ENASTÅENDE!!!
ah sa vemodigt....vemodigt och malande skrivet....
Känner igen känslan. och vad fint om din morfar.
Skicka en kommentar