Att älska så hjärtat brister

Idag var en sådan dag då jag umgicks med barnen hela hela tiden. Vi lekte, gosade, promenerade, bakade, åt och hade det fint. Plötsligt, då jag satt där på golvet, med Minna klättrandes på min rygg och busade med Viktor som sprang fram och tillbaka, galet hjulbent och skrattandes var de där. Lyckan. Rädslan. De tycks gå hand i hand. Varje gång jag slås av det faktum att jag är lycklig, och förundras över att man kan älska så starkt, så intensivt, blir jag så fruktansvärt rädd. Tänk om något händer? Tänk om jag förlorar dem? Tänk om jag en dag tänker tillbaka på just den här stunden och känner hur jag går sönder över det faktum att någon av dem inte finns längre?

Det är ibland otäckt och jobbigt att ha en livlig fantasi och att kunna föreställa sig saker. Får alla föräldrar sådana syner och känslor?

Viktor är förresten lik sin syster på många sätt...

Vikorven


Minnan för sisådär en femton månader sedan