Jodå, nog är det så. På den ena sidan råder allmänt ointresse och likgiltighet. På den andra sidan håller hela helvetet på att braka loss. Den ena semestern brinner inne. Blev tvungen att tacka nej till en inbjudan, eftersom sextio mil är för långt att åka som ensam vuxen med två barn om man inte kan mellanlanda på halva vägen. Den andra semestern blir i värsta fall väldigt dramatisk och bråkig, i bästa fall bara typ...intressant. Själv försöker jag koncentrera mig på de familjemedlemmar som faktiskt är sådana jag älskar, och glädjas åt att de finns.
2 kommentarer:
En av livets stora utmaningar - att lära sig handskas med dom man är släkt med. Visst är det skönt att ägna sig åt de goda kärleksfulla relationerna istället. Dom är bäst!
Japp, det är dem man ska ägna sig åt, men ibland gör de andra sig påminda lite väl mycket...
Skicka en kommentar