Jag har just sett en
dokumentär som jag länge velat se, och som jag läst en hel del om. Och nu då här i efterhand kan jag bara konstatera att jag är glad att både jag och Manfred är i stort sett helnykterister. Aldrig kommer våra barn behöva tycka det är obehagligt att vi dricker så ofta och mycket, blir annorlunda, fyllegrälar, blir flamsiga och beter oss allmänt märkligt på grund av alkohol. Själv minns jag med fasa berusade vuxna från min barndom. Jag minns andras föräldrar som på fester råsöp, minns kräftskivor då folk ramlade under bordet eller bara hur dumt fulla människor betedde sig överhuvudtaget.
Själv har jag absolut inte spottat i glaset tidigare, snarare var jag ganska fel ute en tid. Då jag och Manfred träffades minskade jag min alkoholkonsumtion avsevärt, inte för att han på något sätt krävde det, utan för att det kändes naturligt. Idag dricker jag typ ett halvt glas vin en gång i månaden, och är nöjd med det. Jag behöver inte alkohol för att ha roligt, vill inte att mina barn ska vänja sig med att se mig med glaset i hand, alkohol och träning hör inte direkt ihop och...tja, jag har liksom inget behov av det.
Det är så jäkla skönt att dagen efter en "afton" av något slag vakna upp och känna sig pigg och fräsch. Att slippa vara seg, bakis och trött en hel dag...Underbart!
Jag förundras lite över att spriten fortfarande är så förbannat viktig vid alla högtider, som att det blir mindre festligt utan spriten? Hänger det inte på en själv, sällskapet och stämningen?
Nu närmar sig semestern med stormsteg, och visst fasen kommer jag avnjuta något glas vin på klipporna i solnedgången. Grejen är väl just att det kommer vara precis det,
något glas vin.
Så småningom kanske jag kommer vilja gå på klubbar emellanåt igen, och kanske kommer jag då bli berusad, men jag ska banne mig aldrig dricka annat än extremt måttligt i mina barns närvaro!
Ja, ja...bara lite tankar så här efter midsommarhelgen och rapporter om alkoholrelaterade brott/olyckor.
Jag är förresten lite stolt över dagens motion... Titta i höger kolumn lite längre ner på sidan.
Mest stolt är jag över det faktum att jag vågade utmana mig själv och faktiskt testa Cykeln på Väggen, eftersom man på den inte bara cyklar uppochner utan även ganska högt upp i luften. Jag är ganska höjdrädd, så det var inte alldeles självklart att jag skulle göra det... Och efteråt var jag nöjd, men lite skakig.
Självfallet däremot var alldeles lagom pirrigt och högt. 12 meter, och så satt man helt upprätt, fastspänd.
Dagen har tillbringats på Torekällberget, som sig bör. Stora och jag åkte hästochvagn tre gånger. Så kan det bli med en fanatisk tvååring. Hon har väl det där med hästar i blodet, antar jag. Hon skrek i varje fall hjärtskärande så tårarna sprutade då hon var tvungen att skiljas från de ljuvliga nordsvenskarna. Kan inte klandra henne, utan snarare var det väl så att jag fick behärska mig för att inte göra detsamma. Lilla sov sig igenom alltihop, inklusive den praktfulla hagel-/regnskuren som följde efter det hela. 
Vill ha.
