Jag vill inte få nervsammanbrott över att det är stökigt, vara stressad över att aldrig få sova, gråta av desperation över att inte bli förstådd, aldrig hinna med att bara vara!
Så känner jag en varm liten kropp mot mig, ser på min sovande, underbare son...och då inser jag att jo, trots allt är det så här jag vill ha det. I stort sett.
