Bilden är från i Finland i somras. Mi hija es loco.
I natt drömde jag om våra "vänner". Konstigt att man kan sakna någon som sårat en och fått en att må så jävla dåligt under lång tid. Ändå var jag så glad i drömmen, över att äntligen träffa åtminstone den ena av dem igen. Nåja, vad jag borde göra är inte att drömma om dem, utan att glömma dem och gå vidare.
I morgon ska jag ringa min barnmorska angående min allt större förlossningsrädsla.
3 kommentarer:
Åhh PUSS på dig vännen!
Hej "vännen" det är väl det vi kallar oss nu för tiden.
Det händer att jag tittar in i bland på din blogg och idag fick jag se det här (misstänker att det är oss det handlar om).
Jag har tänkt att ringa flera ggr men det är ngt som tar emot varje gång tanken kommer, vad det är vet jag inte kanske ska kalla mej feg vad vet jag.
Jag har då aldrig mött eller varit med om att två vuxna personer är så långsinta och tjuriga som jag vet inte vad, sitter altså mellan två enormt tjuriga hötappar, och undrar vad gör man med dom.
Men en sak är säker hela grejen tar enormt mycket energi av en, men konstigt nog så vissa dagar har man inga tankar alls kanske är ett tecken på att man går vidare helt enkelt.
Så vad gör man, ska man sluta drömma om fred och bara glömma och gå vidare, eller ta den lättaste vägen vad vet jag??!!.
Men jag vill bara säga att jag älskar min sambo mest över allt på planeten jorden och att jag även saknar dej emellanåt och din familj (våra middagar tex). Men det heter väl att "det är aldrig ens fel att två träter" eller vad det nu heter.
Kan väl passa på att meddela att Willson o Phille mår bra, vilket även Minna ser ut att göra.
Jag ska inte bli så mycket mer långrandig men ha en bra dag och vad vet jag "glöm och gå vidare" känns väl så där.....
Mvh Kia
Kia: Jag saknar dig och pojkarna så otroligt mycket. Du anar inte hur mycket.
F har dock sårat mig på ett sätt jag har svårt att sätta ord på. Då allting var kaos och hemskt här, när Manfred plötsligt hamnade på sjukhus (så fick jag världens raraste sms från dig och kände att du gav mig stöd. Tack för det) tyckte F att det var mitt fel, och istället för att prata med mig gick han bakom min rygg. Och det var tydligen inte första gången, eftersom det hade pratats en hel del om mig även andra gånger innan det, då jag inte varit närvarande.
Jag har en hel del egenskaper och "issues" med mig själv som jag inte alls är stolt över, men att få det använt emot sig i ett sådant läge, det gör obeskrivligt ont. Speciellt då det kommer från någon/några som jag tyckt så mycket om och litat på.
Från människor jag bryr mig om, och som påstår göra detsamma om mig förväntar jag mig ärlighet. I min värld går man inte bakom ryggen på sina vänner. I min värld anklagar man inte sina vänner för hemska saker. I min värld är man rädd om sina vänners respektive, om nu den respektive inte riktigt räknas som vän.
Det är en sak att bry sig och visa oro/omtanke. Att fråga hur saker och ting egentligen är. Men att anklaga och peka finger...nej, det är inte rättvist mot någon. Och i en kaotisk, jobbig situation blir det ännu värre.
F försvarade sig med att han blev rädd då Manfred hamnade på sjukhus. Så klart han blev! Och jag som fru, och mor till Manfreds barn var med all säkerhet ännu räddare än vad F var...
Det finns så mycket jag skulle vilja säga (skriva) om det, men jag vill inte hänga ut varken er eller oss mer än vad som redan skett här.
Jag kan bara säga att det inte handlar om att jag är så jävla tjurskallig. Jag är ledsen, uppgiven, sårad och besviken.
Vet inte vad jag tycker du ska göra med den vetskapen, men ville ändå försöka förklara hur jag känner.
Skicka en kommentar