Tragik på hög nivå

Normalt sett är jag den typen som gråter ungefär två gånger om året, i runda slängar. Under en graviditet blir det några fler gånger än så... Senast var det då Minna träffade Byggare Bob (jorå, helt sant. Där stod jag som ett miffo rörd, med tårarna rinnandes, eftersom min älskade Unge fick träffa sin stora idol). Dessförinnan var det nedanstående reklam som gjorde mig så beklämd att jag åtminstone blev ordentligt tårögd, dock inte av samma anledning.


Vem fan åker på sånt här? Kan bara vara ensamma människor/åldringar som är två hostningar ifrån döden. Samma typer som bryr sig om det faktum att Bingolotto fått ny programledare, åker till Gran Canaria och klagar på "utlänningarna" och köper vindoveraller på Coop


Bilderna är minst sagt dåliga, men jag har en ursäkt. Våra kameror var urladdade, så jag lånade Annas, och hade ungefär två minuter på mig att föreviga detta tragiska. Innehållet var det viktiga, inte kvalitén.

Byggare Bob

Helgen var ovanligt lyckad. Vi hade Anna här, och dessutom fick Minna träffa sin idol Byggare Bob. Ungen var salig av lycka och pratar fortfarande om det.Minna kramar sin älskade Bob

Minna dansar med sin älskade Bob

Och efter idolträffen var Ungen lite hungrig

Utökat ansvar

Jag är inte bara nervös inför förlossningen, om ni nu trodde det. Jag är fruktansvärt nervös över det faktum att vi snart har ansvar för ytterligare en människa. Jag som inte ens kan komma ihåg att lämna fram premiechecken på Ica Maxi, trots att jag har den i fickan. Och Manfred som inte kan komma ihåg att kasta soporna, trots att de står vid dörren och luktar illa.

Försöker trösta mig med att en barnspykolog sade att syskon är det finaste man kan ge sitt barn. Hoppas Minna kommer tycka det så småningom, i alla fall. Vi får väl kanske börja spara pengar till terapi också åt henne, för säkerhets skull.

Nyspunnen

Det var ju helt underbart! Äntligen tog jag mig samman och körde spinning igen. Det var två veckor sedan senast, tror jag. Börjar bli värsta egokicken av det hela, bara. Alla är sååå imponerade av mig, och jag får sååå mycket beröm för att jag är sååå duktig, sååå tuff och såååå söt. Tänk sedan, då jag inte är gravid, då kommer det ju kännas skittrist när inte alla öser komplimanger över mig. Får tänka ut en plan för att få höra alla de bra sakerna även fortsättningsvis, tror jag.

Annars känner jag mig ungefär som en sprickfärdig finne, redo att klämmas nu. Det är onekligen allt annat än en vacker syn då jag vältrar mig i och ur badkaret/sängen/bilen/valfri plats.

Det gäller att planera...

Vad är poängen?

Jag kan faktiskt inte förstå varför det ska vara så svårt att sova mot slutet av graviditeten. Okej, jag känner ju själv att en stor del av det hela beror på att magen är så jäkla stor att det är svårt att ligga bekvämt. Men då man trots allt hittat en halvskön position, och är fullständigt utmattad efter en lång dag borde man väl ändå kunna sova? Icke. Så varför ska man vara som mest utmattad och intill döden trött då man ska klara av en prestation motsvarande två marathon (eller för en snabbföderska som jag åtminstone en halv mara) och efter det inte kommer få sova två timmar i sträck under det närmaste året? Förklaring, tack.

Älskade flickor

Dagen har räddats av Ungen och Tessan. Mina favvotjejer. En grå skitdag blev till slut riktigt bra.

Bilden är från i Finland i somras. Mi hija es loco.

I natt drömde jag om våra "vänner". Konstigt att man kan sakna någon som sårat en och fått en att må så jävla dåligt under lång tid. Ändå var jag så glad i drömmen, över att äntligen träffa åtminstone den ena av dem igen. Nåja, vad jag borde göra är inte att drömma om dem, utan att glömma dem och gå vidare.

I morgon ska jag ringa min barnmorska angående min allt större förlossningsrädsla.

Kontrollfreak

Det finns de som tycker att jag har för stort kontrollbehov. Att jag borde slappna av mer och låta andra ta mer ansvar. Up yours, säger jag bara. Då jag försöker delegera så går saker och ting alltid fel. Det är tydligen lag på det. Nu senast var det ett födelsedagskort som skulle postas. Jag gav kortet till Manfred, han lovade posta. Jag sade att han inte fick glömma, att det måste vara framme imorgon, han sade att det var lugnt. Jag sade att det var viktigt, han lovade igen.

Så frågade jag ikväll, eftersom jag har kontrollbehov, om han postat kortet. Guess what? Det hade han INTE. Så nu får en kär vän till mig födelsedagskort dagen efter sin födelsedag, hur kul är det? Hon är dessutom en sådan där underbar människa som alltid uppmärksammar viktiga datum, och som utöver det gärna spontanskickar paket innehållandes bra-att-ha-saker och fina saker hon sytt åt Minna. Och nu får hon inte ens ett sketet födelsedagskort från mig på sin födelsedag! Känns så värdelöst.

Och på tal om kontrollbehov, jag ser inte alls framemot förlossningen nu. Fan, jag är skiträdd, okej? Jag kommer inte hinna få bedövning, och det skrämer mig som fan. Jag vet ju hur ont det gjorde förra gången! Ja, det var värt det, och det kommer jag säkert tycka nu också, men jag är ändå jätterädd. Skit också.

Lite hunsad, eller?

Jag (till Doris): -Men vad står du där och glor på, hund?
Manfred (!):-Nej, jag bara stod och funderade på...bla bla bla

Riktigt illa att min man tar åt sig då jag pratar med hunden, och dessutom säger "hund"!

Idag är vi annars flitiga hemmafixare. Minnas rum är nu helt utan strukturtapeter (HURRA, bara fyra rum kvar med detta satans påfund), och snart helt färdigspacklat. Hoppas på att kunna måla/tapetsera senast nästa helg.

Huskurerar mig

Nu har jag inte tränat sedan i tisdags, jag har vilat/sovit massor, tryckt i mig honung, massor med ingefära och grapefrukter. Nu vore det väl fasen om jag inte blir riktigt pigg och superfrisk! Har varken tid eller ork att inte vara frisk.

Japp, jag är en nörd

Förlösande tankar

Eftersom det nu är drygt åtta veckor kvar till jag blir tvåbarnsmorsa, och det gör ju att tankarna på den stundande förlossningen blir allt fler. Det skulle ju vara roligt att få prova någon typ av bedövning den här gången, till exempel.

Själva förlossningen är jag egentligen inte så nervös för, jag klarade det ju förra gången. Det som känns otäckt är just det praktiska runt om (att hinna in i tid, att Manfred ska kunna vara med, att Minna ska få vara med sin Mummi) , och jo faktiskt, det faktum att vi sedan har ännu en människa i vår familj.

För den som undrar hur det känns att föda barn kan jag bara säga: Det gör skitont. Det gör helt galet ont. Känns som att bajsa ut en stol. Tänk dig själv att försöka pressa ut en vattenmelon ur ett hål motsvarande en näsborre i storlek... Det gör vanvettigt ont, men det är under en begränsad tid, det går över. Och det viktigaste; DET ÄR VÄRT DET. Det är värt varenda sekund, och mer därtill.

Übermensch

Visst måste man vara en hälsosam, god, supermänniska om man i alla situationer alltid agerar utifrån vad antingen Jesus eller Blossom Tainton skulle ha gjort? Inte för att jag lyckas med det, men bara tanken, liksom...

Ljudeffekter

Frågar man Minna hur pappa låter då han sover gör hon snarkljud. Och nej, jag har faktiskt inte lärt henne det, utan upptäckte det av en slump då vi läste en bok om en gris... Jag härmade hur grisen låter, och Minna utbrast glatt: -Pappa!

Då någon i hennes omgivning, inte jag, för jag gör aldrig sånt, fiser ljudligt säger hon också lika glatt: -Pappa!

Förutom ikväll, då hade den där jäkla lilla Ungen mage att påstå att den som fiser ljudligt är undertecknad! Jag gjorde nämligen pruttljud (med munnen, så klart!) och frågade vem låter så, varpå Minna svarade mamma. Okej, just då var det ju det, men jag har en stark känsla att det inte var så hon menade...

Tack, tack, mamma!

Älskade ungen! Idag har det inte varit så mycket "Nej", men desto mer "tack, tack, mamma". Gulligaste söta pussungen! Hon är min lilla papegoja som härmar i stort sett allt jag säger och gör efter bästa förmåga. Det gäller att tänka sig för...

Lappsjuka

Börjar se ett slut på denna vecka. Det känns skönt. I morgon kväll kommer Manfred hem. Det har varit en ganska ensam vecka, vilket inte bara beror på att han är borta. Telefonen har banne mig varit ovanligt tyst också. Så jäkla tråkigt.

Förresten, Doris är ganska söt ändå... Vi låg på soffan tillsammans igår, hon skedade mig och andades mig i nacken. Det var riktigt mysigt! Och hon slickade inte sig själv på säkert två timmar!

Löpsk hynda

Doris löper. Tror jag, för i ärlighetens namn syns det inte, om ni förstår vad jag menar, utan att jag ska bli snuskigt övertydlig. Men jag blir galen på henne! Hon ska vara nära, nära hela tiden, hon bäddar ner sig bland mina kuddar, fast hon inte får, och hon följer efter mig överallt. Doris är gosig är ganska lugnl i vanliga fall, men nu är hon som en parodi på sig själv. Och jag blir så trött på henne!

Nästa hund blir en hane, så är det bara. Fast hanar blir väldigt jobbiga då det är löptikar ute... Hmm...tål att funderas på.

Nej.

Minnas favoritord är för närvarande "Nej". Och jösses vad hon nöter på det hela tiden.
-Minna, behöver du gå på pottan?
-Nej.
-Är du hungrig?
-Nej.
-Vad vill du göra?
-Nej.

Och så vidare i all oändlighet. Hennes temperament ska vi inte tala om. Undrar just var hon kan ha fått sitt humör och sin envishet ifrån... Det är i sanning ett mysterium. Oh ja.

Matematik

i går var jag hos barnmorskan. Det var lite intressant. Jag har nu drygt nio veckor kvar till nedkomst (nedsläpp...?), och har hittills gått upp omkring tolv kilo. Då jag väntade Minna började jag på en lägre utgångsvikt, men hade vid samma tidpunkt gått upp tjugo kilo, och vägde därför fem kilo mer än nu. Om jag ändå, mot förmodan och mot min vilja, skulle gå upp så jag blev lika tung som då Minna föddes skulle jag under dessa veckor "behöva" gå upp 19 kilo ytterligare. Och, med risk för att låta ohyggligt övermodig, jag tror inte det kommer att hända! Känner mig ganska segerviss och tror faktiskt inte alls att det blir så illa denna gång.

Hoppas, hoppas, hoppas bara jag i några veckor till kan träna som nu.

Och ja, jag var verkligen ENORM förra gången. Jag är stor nu, men då var jag GIGANTISK.

Bröllopsdag

Idag är det två år sedan vi blev man och hustru. Vi firar det jättemycket. Manfred genom att vara på mässan i Köln, och jag genom att röja upp här hemma, typ.

Då vi firar tioårsdagen ska vi banne mig fira på ett romantiskt sätt, men fram till dess... Jag är i alla fall glad att Manfred faktiskt, mot all min förmodan, kom ihåg vad det var för dag och skickade sms. Visserligen från Hennings mobil, eftersom hans egen var kvar på hotellet och inte med på mässan, men dock!

Hur som helst, att jag gifte mig med Manfred är en av de saker jag är mest stolt över att ha gjort. Jag är glad och stolt över att ha fått en så bra man.

Fast det vore ju roligare om han var här hemma hos mig nu.


PS.Manfred inte bara skickade sms utan ringde faktiskt också ikväll! Jodå, man får vara glad för de små guldkornen i tillvaron!

Nytränad!

Äntligen, äntligen, äntligen! Efter halsont i evigheters evigheter kunde jag idag äntligen få gå på ett av mina favoritspinpass. God damn, vad bra det kändes! Okej, ruscherna börjar bli tuffa nu, känner mig inte så mycket som Road Runner längre, utan snarare som Skalman eller så, men det är okej. Jag är faktiskt i vecka 31 nu, så det är väl helt i sin ordning att inte orka riktigt som annars.

Och jeeezuz, det är tomt hemma utan Chefred. Måste erkänna att det är så, även om jag är sur/ledsen över att han inte är hemma, och därför helst skulle vilja vara dumstolt och låtsas som jag inte bryr mig.

Husligt värre

Får nog vara nöjd med helgens aktiviteter, trots en hel del ändrade planer. Nu har vi äntligen fått upp gardiner även i kök och vardagsrum, fått ner tapeterna i Minnas rum, fått upp ännu en taklampa, städat och framförallt bakat. I massor.

Planen var annars att verandataket skulle blivit reparerat, gräset klippt och svamp plockad vid det här laget. Dagens till synes oändliga regnande gjorde att vi fick omstrukturera lite. Så därför fick Minna och Manfred leka med Alvin och Patric medan jag och Tessan bakade (läs boande). Dagen har resulterat i tre laddningar havreflarn, en laddning sirapskakor (ska baka mer i morgon) och två satser hallongrottor (förlåt Tessan, jag menar ollongrottor). Planen är att jag under veckan ska fylla på med kanelbullar och kladdkakor i portionsformar. Och inte en enda kaka har jag smakat på (att jag sedan snudd på åt min vikt i kakdeg är en HELT annan sak), det ni!

Men mest är jag lite deppig just nu. I morgon åker Manfred till Köln och sedan kommer han inte hem förrän nästa söndag. Värdelöst.

Och därför bör man inte äta djur

Äckligt, äckligt, äckligt! Vi köpte färdigpasta ffån ett take away-ställe i stan. jag hade inte riktigt inspiration att laga mat, och skulle sedan iväg och hämta Ungens nya säng, så Manfred fick handla med sig mat på vägen. Läxan jag lärt mig ikväll:

1) Man ska inte äta djur, speciellt inte om de är nermalda som de är i maten (med svål och ben/brosk)
2) man ska inte köpa färdiglagad mat för att man är lat. Då riskerar man att bli illamående istället för att bli mätt
3) Blääääää

Tråkdag

Usch vad trist det är när det börjar närma sig hemkommartid för Manfred, och jag vet att han inte kommer hem alls idag. Normalt blir jag lite rastlös och börjar vänta som en annan hund vid 18.00, men idag kändes eftermiddagen och kvällen oändligt lång. Inte gjorde hällregnandet saken bättre heller, kunde ju inte hänga i lekparken med Minna.

Nu är jag i vecka 30, förresten. Och den där lilla pojken i min mage är helt galet vild. Han klår nog banne mig Minna med hästlängder. Det bådar ju gott... Ibland tror jag att han ska lyckas sparka av ett revben för mig. Inte en odelat angenäm upplevelse, måste jag säga. Nåja, denna graviditet är fortfarande så mycket smidigare än förra gången, även om jag alltmer börjar känna mig som ett slagskepp.