Igår pratade jag med Minnan i telefon på förmiddagen, och hon började storgråta efter mig. Jag går sönder då, och får sådan ångest över vad det kan tänkas göra för permanenta skador i hennes själ att alltid behöva längta efter en av sina föräldrar.
På kvällen kom ett sms med rapport om hur det haft det på Skansen, från Pappfred, och läget kändes avsevärt mycket bättre.
Efter att ha haft Tessan här igår, och umgåtts till sent på natten har jag nu fått ihop så pass mycket själslig styrka att jag tycker livet känns helt okej igen.
Fortfarande längtar jag härifrån, och jag längtar mig tokig efter barnen, men jag känner mig ändå som mitt vanliga starka jag.
I kväll ska jag klättra på väggarna.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar