Mitt 2009

Ja, som ni säkert har förståelse för har jag lite svårt att göra en vanlig summering av 2009... Därför sticker jag ut hakan och gör så här i stället:

Saker jag är stolt över 2009
-Mina barn
-Att jag (mestadels) är en bra mamma, på riktigt
-Att jag inte lade mig ner och gav upp då det kändes som mitt liv tog slut
-Att jag efter att chocken lagt sig tog mig samman och satsade på att göra bästa möjliga av alltihop
-Att jag tänker framåt, ordnar upp mitt liv och skapat mig en tillvaro jag verkligen trivs med
-Att jag blivit bättre på att ta hand om mig själv och göra sådant jag mår bra av
-Mina träningsresultat
-Min viktreducering (-13 kg sedan augusti, nu nere på lägre vikt än innan graviditeten med Minna)
-Att jag återupptagit de saker från mitt singelliv som jag tyckte om
-Att jag fått flera nya vänner och vårdat gamla vänskapsrelationer
-Att jag tänker på miljön och försöker ta mitt ansvar (vilket alla borde göra)

Kort sagt, jag är stolt, glad och tacksam över det faktum att jag inte blev liggandes då jag föll, utan istället bet ihop och reste mig upp. Jag står stadigt nu...

Det här med mat

Det är banne mig inte lätt, det där med mat. Jag vill ju väldigt gärna ge mina barn hälsosam god mat, men de är rätt kräsna. Sakta men säkert går det dock att genomföra förändringar, och det glädjer mig.

Köpköttbullar finns inte här hemma, och efter en del gnäll från Minnan från början slukar hon numera mina hemmagjorda. Mycket bra! Hon är dessutom grym på att äta vegetariska alternativ, och faktiskt inte speciellt begiven på kött. Utmärkt! Vikorv är bra på fisk, så det är en god början.

Jag tänker ofta på hur mamma kämpade med mig då jag var liten. Inte bara var jag kräsen, jag var banne mig omöjlig med mat! Hatten av för mamma som inte gav upp. Hon lärde mig mycket om matlagning och en sund kost, och jag hoppas jag kan överföra det till mina barn.

Med stolthet kan jag i varje fall konstatera att jag inte ätit en endaste pizza 2009, och ingen take away/snabbmat i övrigt på tio månader. Heja mig, jag föregår som ett gott exempel inför mina barn. Jag vill inte att de ska äta skit, alltså gör jag inte heller det!

Glad! Trött! Nöjd!

Jag är så glad idag!
Det kändes så bra att vara tillbaka på Dekadance igår, efter så lång tid. Fick återse så många fina, underbara människor och det var så galet lyckat på alla sätt. Ett helt liv har förflutit, men ändå hade tiden på många sätt stått stilla.

Livet tar ibland oerhört märkliga vändningar, och om jag jämför mitt liv nu med för ett år sedan, eller för dendelen ett halvår sedan, är det ganska svindlande hur mycket som hänt. Just nu, just här, mår jag dock väldigt bra, och skulle inte ändra speciellt mycket(om ens något) om jag kunde.

Efter jul

Åh, vilka härliga dagar det varit! Idag också. Vi var ute och njöt av vintern. Minna åkte kälke med Patric, Alvin och Tessan. Anna och jag strosade runt med två småkillar. Jag älskar vinter och snö!

Nu är huset tomt, barnen är hos sin pappa, Doris hos Tessan, och Anna på väg hem.(Mamma åkte igår)

Själv ska jag inte alls sitta hemma och ta det lugnt och se på film, som jag tänkt. Fina, gamla vänner ser till att jag ska ut och roa mig istället. Först förfest hos världens bästa Lisa, sedan Dekadance, dit även Wiktor, Camilla, Henrik och en massa andra fina människor som jag tycker om kommer. Hurra!

Jul, jul strålande jul!

Jag är fullt upptagen med att njuta av julledigheten tillsammans med dem jag älskar mest av allt i hela världen. Dessa dagar skulle inte kunna vara bättre. Därför har jag inte tid att skriva mer just nu. På återseende, vänner!

Jobb?

Nu är intervjun avklarad sedan ett par timmar tillbaka. Det kändes väldigt bra där, så förhoppningsvis får jag berätta om mitt andra nya jobb snart här.

Timmarna efter intervjun till nu har ägnats åt träning, promenerande och lite panik över att det är jul i övermorgon. Istället för att göra köttbullar ikväll klädde barnen och jag granen, lekte och badade ihop och sedan fick jag sedan natta dem i evigheters evigheter. Det innebär att morgondagen måste schemaläggas noga för att jag ska hinna med allt. För jag har verkligen typ allt kvar att göra. Bra planerat där, mamman!

Överlevde!

Kvällen gick bra efter att jag tränat bort demonerna en stund. Endorfiner är skiten! Natten överlevde jag, men det var knappt. Drömde så galet mycket mardrömmar! På morgonen fick jag hem två glada barn, och dagen tillbringades tillsammans med en kär vän och hennes fina pojkar.

Jag är som allra lyckligast då jag är med mina barn. Jag skaffade ju dem för att vara med dem, inte för att lämna bort dem! Nu har jag ju tyvärr inte så mycket val, de har en pappa som vill träffa dem också, så jag måste ju dela med mig emellanåt. Förhoppningsvis blir nästa gång lite enklare.

Nu vet i varje fall pappan att jag inte vill få sms om att de är ledsna och saknar mig...

PS I morgon är intervjun! Vet ni vad det innebär? Tumhållning, tack!