Jag har funderat på det länge. Länge. Inte vågat. Hur skulle det tas emot? Med ett hånskratt? Med ilska? Med förakt? Med en utsträckt hand?
Jag saknar vänskapen. Jag saknar personen. Jag saknar henne som medmänniska. Jag vet att det aldrig skulle bli vi, och att det bara var en illusion vi båda på något upprätthöll en period för varandra. Men vänskapen. Skratten. Det saknar jag.
Går det att sluta fred? Går det att glömma det gamla och tänka framåt. Går det att åtminstone träffa på varandra utan att det blir märkligt?
Kan det vara fel att göra ett fredsförsök? Kan det bli totalt platt fall? Är jag bara en liten lort om jag inte vågar?
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar