Jag minns henne. Hon som var den första jag älskade. Hon som lämnade. Hon som bara en dag hade flyttat. Hon som lämnade så djupa spår i min själ. Hon som fanns där, så långt borta. Hon som de tyckte var olämplig för mig. Henne som jag inte fick träffa. Henne som jag längtade mig sjuk efter.
Jag tyckte hon var så vacker. Jag dyrkade henne, så som man bara kan dyrka och älska någon då man är väldigt ung, så där villkorslöst. Jag saknade henne. Jag såg upp till henne så. Jag ville ha henne och ville vara henne. Jag nästan dog utan henne. Nästan.
Tiden gick och hjärtat blev hårdare. Tiden går och hjärtat hårdnar.
Men just ikväll, ikväll minns jag henne.
1 kommentar:
Det här vill man höra mer om. Eller läsa mera om. I novellform? Faktiskt Mian - en novell!
*kramar om tills hjärtat mjuknar lite igen*
Skicka en kommentar