Mina barn kommer aldrig att tro mig då jag berättar, så jag tar det här istället.
Då jag var barn hade vi två tv-kanaler, inga datorer och telefonen satt fast i väggen med en sladd (nej, den var inte på laddning). Barnprogram visades en gång om dagen, och bestod oftast av dockteater från Tjeckoslovakien (det hette så då) eller dokumentärer om stackars barn i fattiga länder.
Ett nära trettiosekunder långt intro som bestod av en stillbild med lite musik till gjorde oss paralyserade och sjukt förväntansfulla.
Bröderna Dal däremot var lite för actionfyllt för mig och jag freakar fortfarande lite över den surrealistiska känslan jag får.
Mer än så kan jag inte berätta om hur det var att vara barn under tidigt 1980-tal nu, barn. Jag förstår att ni behöver smälta detta något.
2 kommentarer:
Oj oj oj, vilken nostalgikick! :-p
Nästan så jag fällde en tår till introt där *s*
Men usch, bröderna Dal.. dom gillade jag aldrig riktigt!
Jag älskade Bröderna Dal, men så är jag också lite äldre och lite klokare...*ASG*
Skicka en kommentar