Idag sågs vi för första gången på nästan fyra år. Det borde ha varit känslosamt, fint, rörande eller åtminstone vemodigt. Det enda vemod jag kände var efteråt. och det tillsammans med tomhet och en stark känsla av "Jaha?".
Varför tycker vissa människor att de kan säga vad som helst till en? Hur kommer det sig att de inte bryr sig en sekund om huruvida de sårar eller inte?
Inte ens mina barn, som gillar de flesta, var imponerade. Jag frågade Minna om hon tyckt om huvudpersonen av besökarna.
-Nej.
-Varför inte?
-Hon var avundsjuk.
-Var hon? Okej. Tyckte du om hennes kompis?
-Ja. Men inte henne.
Minna läser människor som ingen annan. Själv tyckte jag det kändes rätt okej fram till någon timme efter att de åkt, men Minna bedömde alltihop snabbare.
I övrigt har helgen innehållit riktigt kära återseenden av härliga vänner, bekanta, ridskolebesök, en massa mys med barnen, andmatning och hojmässa. All and all en bra helg, således.
Och bäst av allt:
-Mamma, jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar