Bajsstjärna

Viktor spelar och Minna låter sig inspireras till en sång.

Note to self

Låt det inte gå tre veckor mellan gräsklippningarna. Speciellt inte då det regnar massor hela tiden. Speciellt inte då allt du har är en handdriven gräsklippare. Att behöva machete för att gå igenom trädgården är inte okej.

Det var som stuvad spenat efter klippningen, på riktigt. En grön kladdig sörja över hela mig och hela trädgården. Inte okej, alltså. Inte okej.




Idag orkar jag inte vara djup. Idag är jag inte en ledsen tönt, idag är jag stark igen.

Tankar, så där ett år senare

Den som inte orkar med känslor och personligt dravel slutar läsa NU.

Till slut kom jag ut ur köttkvarnen. Rejält naggad i kanterna och med en helt annorlunda tillvaro än tidigare. Inget är sig likt, om man jämför med hur det var för ett år sedan.

Jag har fått vänja mig vid att vara ifrån mina barn alldeles för mycket, något som ör en föutsättning för att jag ska kunna arbeta och försörja oss. Jag arbetar mycket. Jag är väldigt sällan arg eller frustrerad numera, men å andra sidan ledsen eellanåt och ibland väldigt ensam. Från att ha levt under samma tak som fyra andra (inklusive Doris) är jag nu helt ensam väldigt ofta. Det är väldigt tyst här då. Med tysnaden kommer tankarna.

Jag har lärt mig, och accepterat, att som ensamstående är man helt exkluderad från middagsbjudningar med vänner. Luncher och shopping kan fungera, men kvällarna är för familjer och par. Inte för ensamstående. Sådant hade jag hört talas om, men nu vet jag att det är så. För all del, lika barn leka bäst, antar jag.

Hela tiden lär jag mig och försöker anpassa mig till mitt nya liv. Jag saknar att ha någon att dela vardagen med, men jag är så rädd och så bränd och så långt ifrån redo som man bara kan vara. Min psykiska hälsa känns så bräcklig och jag vågar inte riskera den på något sätt.

Det tar tid att lära sig att stå ensam, att tvingas fatta alla beslut ensam och att inte ha en vuxen att dela allt med. Det går bättre och bättre, men smärtan finns där. Som en isklump i hjärtat, en ensamklump i hjärtat.

Barnen mår bra, och det är det viktigaste. Vi föräldrar har lyckats med att vara så pass sams och eniga att de har en stabil grund att stå på, och det är vad som betyder mest. De saknar alltid den ena av oss, den förälder de inte är hos, men de anpassar sig de också. Vikorven vet liksom inte annat, så för honom är det enklare. Minnan pratar ibland om hur det var förut då vi alla bodde ihop. Hon frågade i vintras vem som byggt henne, och blev så själaglad över svaret att jag och hennes pappa gjort det. Älskade barnen.

Att vara oälskad, bortvald, lämnad är fortfarande något som smärtar och känns jobbigt. Jag brottas med känslan att inte duga, att inte vara god nog. Han slutade ju älska mig, alltså var jag inte tillräckligt bra, eller hur? Det är smärtsamt att tänka så, så jag undviker det så gott det går.

Jag känner mig ibland avundsjuk och ledsen, men inte missunnsam, då jag ser andra, hela och någorlunda harmoniska, familjer. Varför får inte jag ha det så? Jag vill också!

Vi skulle ju alltid leva ihop, det var ju därför vi gifte oss! Varför lyckades vi inte? Varför blev det så fel?

Tänk att ett personbevis kan vara så svårt att läsa och kan väcka så mycket tankar och känslor. "Civilstånd: Skild 2010.08.18"

Det känns som jag står utanför och betraktar Världen och Livet, där allt pågår men jag inte deltar. Ibland får jag göra gästspel, men sedan kastas jag ut igen. Där inne Lever, Älskar Finns alla. Här ute är jag. Jag är. Varken mer eller mindre, just nu.

Jobb, jobb och jobb

Det är tur att jag trivs på jobbet, för i dessa dagar är jag bara hemma och vänder, tycks det som. I natt inte ens det. Efter ett tolvtimmarspass, och med ett tiotimmarspass framför mig imorgon tyckte jag att det var lika bra att stanna kvar här över natten.

Hemma är ett rörigt ställe, med meterhöga tistlar på framsidan och rena djungeln på baksidan. Jag som brukade ha det ganska snyggt i mina rabatter... Tur att det snart är vinter!

Min mamma

Min mamma är världens bästa, hon. Nu har jag haft förmånen att hänga med henne några dagar igen, och kan bara tala om för er som inte har turen att känna henne att hon är bäst.

Min mamma är en vardagshjälte som besegrat en massa demoner och hinder. Min mamma är en omtänksam, kärleksfull och pålitlig människa som lär mig skilja mellan rätt och fel. Hon är en människa jag utan vidare anförtror det allra käraste jag har till, och det medan jag är helt trygg i förvissningen om att hon klarar av det utmärkt.

Min mamma driver mig ibland till vansinne, men jag saknar henne alltid då hon inte är i närheten.

Mina barn har den bästa mummin, och jag den bästa mamman. Mummimamman, vi älskar dig! Tack för att du finns!

On the road

Jag tar med min lilla mamma i en lastbil och åker på en roadtrip österut. Ses om några dagar.

En stilla undran

När ska jag lära mig att först leta fram glasögonen och sedan ta ur linserna? Det är helt galet jobbigt att leta runt i hela huset med synskärpa som en mullvad.

Det vore ju överkurs att lägga glasögonen på samma ställe varje gång då jag ska sätta i linserna. Känns liksom som mer hardcore äventyr att få leta på måfå.

Nörderi

Jag är ganska stolt över att jag på många sätt är en nörd. En nördig tant, till och med. Jag njuter av att dricka mitt morgonkaffe ur fina koppar med fat, jag tycker folk överlag är ohyfsade nuförtiden, att vanlig hederlig snällhet är sorgligt ocreddigt, att köpekakor borde bannlysas och att det mesta blir godare med riktigt smör.

Jag är dock en ganska modern tant, vill jag påstå. Därför är jag glad att kunna tipsa om att man på Sveriges Radio kan ladda ner programmet Sommar till ipoden och lyssna igen och igen och igen! Jag har nu nördat ordentligt och laddat hem program från förra sommaren och denna. Om någon som läser detta också vill nörda lite och behöver lyssningstips, så säg till för all del!

Smustig och arg...

...och besudlad och antastad och banne mig kränkt, känner jag mig! Förbannade mentala kalhyggen till Nationaldemokrater (Bah! "Demokrater"! Vilket hån!) som kommer och sprider sin dynga till propaganda i min brevlåda!Lämna mig ifred, jag vill inte ens ta i era smutsiga papper som ni vidrört med era äckliga händer och knåpat ihop med era förvridna sinnen!

Detsamma gäller er, förbannade Sverigedemokraterna!

Ledsen att jag svär, men sånt här gör mig en smula upprörd...

Förresten ska jag reclaima den orange färgen, den tillhör inte fucking ND!

Lilla rappa unge

Min lilla speta satte på sig sin gamla klänning idag. En klänning i storlek 62, det vill säga en klänning lagom för en sexmånadersbebis. Numera äter hon riktigt bra, men det är tydligen helt ömöjligt att lyckas få henne att lägga på sig alls. Var hennes smalgener kommer ifrån är ett mysterium.

Morgondagens projekt blir att övertyga henne om att inte ha på sig denna klänning på förskolan. Min kommentar att man såg hennes snippa eftersom klänningen var så kort föll platt till marken då hon svarade: -Men det är faktiskt trevligt att visa snippan, mamma. Vet du inte det?

Vad svarar man, liksom?

Hur tänkte jag

Jag gör ofta små anteckningar i mobilen, då jag behöver komma ihåg saker. Speciellt på kvällarna då jag ska sova kommer en massa kreativa, kloka, insiktsfulla tankar (tro det eller ej) och då kan det ju vara roligt att minnas dem även dagen efter,

Som regel räcker det med korta stödord för att minnas.

Inte alltid.

Undrar vad jag tänkte då jag skrev "bebis som sparkapital"?

Svamphjärna

På morgonen är min hjärna som en tvättsvamp som suger åt sig saker. Inte helt behändigt alla gånger. I morse vaknade jag och kom att tänka på en riktigt dålig låt. Naturligtvis sög svamphjärnan fast i låteländet och spelade upp den i mitt huvud gång på gång. Typiskt!

Som tur är har jag dock även oerhört dåligt minne på morgonen, så gissa vad? Jag glömde låten efter en stund! Hurra! Dålgt minne kan verkligen vara en välsignelse ibland.

Endorfinhög

Jag är nu diplomerad spinledare. Det gick alldeles utmärkt, och det känns fantastiskt.

Nästa mål är att gå från Medel 75 till Intensiv. Flytta fram gränserna...

Uppfuckade människa

Skit, skit, skit.

Fan.

Men okej, bit ihop. Bit ihop! Idag finns inte utrymme för att vara ledsen och må dåligt. Idag är det full fokus som gäller. Skärp mig nu.

Lite medicin för en trasig mage, lite medicin för en trasig själ och så bit ihop!

Ikväll är det diplomering. Fokusera!

Stackars barn

I kväll pratade jag länge, länge med en kär vän efter ett underbart jympapass med en annan kär vän. Vi pratade om då vi växte upp och hur dte var. Herregud. Stackars barn. Jag blir så ledsen, så ledsen för den lilla flickan som jag en gång var. Vilken helvete hon gick igenom. Så fruktansvärt hon hade det. Kära Gode Gud, måtte mina barn aldrig någonsin behöva ha det så som jag hade det under så många år!

Allt jag gått igenom som barn har förvisso gjort mig ganska stark, men samtidigt inser jag varför jag är så fruktansvärt skadad och på många sätt så förstörd.

Måtte jag kunna skydda mina barn från de helveten jag en gång gick igenom.

Dags att ladda batterierna

Min själ är trött, mitt huvud är trött och min kropp är trött.

Diplomeringspasset på tisdag är fullbokat, med tre reservplatser bokade. Det är bra, och det ger mig tillräckligt med energi för att göra kväll och förbereda mig inför ännu en arbetsdag i morgon.

Jag lär ju lära mig någon gång

Att jag inte lär mig. Att jag blir besviken gång på gång. Förstår inte att det ska vara så svårt för mig att begripa och att inte bry mig. Ja, det är garanterat personligt, och jag måste lära mig att komma på det innan. Min hud måste blir tjockare och jag mer otillgänglig. Saker är verkligen inte så som de en gång var och jag måste se till att alltid ha det i åtanke.

Mitt hem; ett dårhus

*kameran zoomar in* En helt vanlig torsdagskväll någonstans i ett radhusområde. Mamman försöker laga mat medan dottern släpar fram alla husets gunghästar till köket. Sonen sitter och håller fast sig i mammans ben och slickar henne i knävecket.

En stund senare är dottern naken och sitter under under köksbordet och sjunger. Sonen har gått in i badrummet och har hunnit sörpla i sig en hel del vatten ur toaletten med hjälp av en sked.

Mamman bryter ihop en smula. *kameran zoomar ut igen till lugn stråkmusik*

Heja mig!

Jag var blyga, skygga Knubbis som alltid satt på cykeln längst bak och var lite rädd för de andra på spinningen. Nu sitter jag längst fram på ledarcykeln, kan dölja mig blyghet och är bara lite rädd för de andra spinnarna. Det tar sig.

Det är helt fantastiskt vilken kick det är att få andra att svettas och flåsa, att se hur alla pressar sig till det ytttersta för att orka med. Att få höra efteråt hur jobbigt och bra passet var... det är nästan lika härligt som att få beröm för sina barn!

På tisdag har jag diplomering. Känner mig sjukt peppad, taggad och lite lagom nervös.

Kawaii

Står här vid datorn och suktar efter My Melody-prylar. Kanske är jag inte trettiotvå, utan fem år gammal.