Så är det

Livet är märkligt ibland, och att det är tur att jag fått öva en hel del tidigare, så att jag var riktigt rustad inför denna prövningarnas prövning. Nu är saker och ting som de är, och jag inser att jag ta mig fan är urstark, mitt i allt. Mina barn ska inte behöva lida i onödan, och därför är jag tvungen att vara klok och stark. Och vet ni? Det fungerar! Ja, jag är ledsen. Ja, jag är arg. Ja, jag är besviken och ja, jag klarar mig!

Nu är jag en av alla dessa ensamstående mammor, och jag ska banne mig vara en sådan jäkla supermamma till mina barn som jag bara kan! Nu är jag tvungen att kämpa ännu hårdare här hemma på alla sätt, men i längden vet jag att det gynnar mig och mina barns sammanhållning och sammansvetsning. Dessutom är det ju tur i oturen att jag även fått en hel del övning tidigare i att vara solo med barnen. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna ha trott, när allt kommer omkring.

Vissa dagar är och kommer vara tuffare, men just nu känner jag mig stark. Jag inser hur många fantastiska människor jag har runt mig, från alla håll har vänner, bekanta och familj slutit upp vid min sida och givit mig extra styrka. Det är så oändligt värdefullt, och det är vad som hjälper mig att orka ännu bättre.

Sörjer. Försöker vänja mig vid tanken. Brottas med ångest. Önskar att hoppet ville dö.


Det är en märkligt surrealstisk känsla då en av ens värsta mardrömmar besannas.

måste överleva måste vara stark måste andas måste vara stark måste trösta olyckliga barn måste ta hand om allt måste sluta älska måste vara måste klara

...

köttkvarnen har tuggat på mig hela dagen


gång på gång har jag malts igenom den

jag är finfördelad nu





tårarna vill inte sluta rinna











nej, det har inget med varken filmen eller festen igår att göra. Ibland är livet värre än så

det där ljudet av ens liv som slås i spillror


hur beskriver man det?


varför blir det aldrig tyst?

Kulturhöst!

Okej, nu har jag hittat några glädjeämnen för hösten, och det känns bra. Förutom mina fina, fina vänner och gymmet ska jag se till att vi kommer iväg på Sjöhistoriska museets utställning om Titanic. Dessutom har Stadsteatern en hel del bra premiärer att se framemot. Och på måndag släpps biljetterna till Depeche Modes spelning i januari. Det är sådana saker som gör att jag gillar hösten och vintern, trots allt.

Just nu är jag gräsänka, eftersom Manfred är på Festen med stort F. Utan barnvakt kändes det lika bra att stanna hemma med våra vildar, så jag tar tillfället i akt och ser ikväll Lukas Moodyssons Mammut. Trist att missa en rolig fest, men soft att se en film (även om det garanterat slutar med att jag somnar efter halva).

Näää, jag vill tillbaka!

Ja, jag är kass på att uppdatera. Mest beror det på att jag nog behöver en invänjningsperiod till det här med tekniken efter semestern. Har till exempel fortfarande inte sett på tv, trots att det var sex veckor sedan senast. (Fast det är inte så konstigt, jag är faktiskt väldigt ointresserad av tv överhuvudtaget. Seriöst, det räcker med att läsa tv-tablån för att bli avskräckt och starkt fundera på det här med tillgång och efterfrågan...) Fast det beror också, till stor del på det faktum att jag surar över att inte vara kvar på landet. Har inte laddat över bilderna från kameran till datorn, tänkte göra det men blev så sjuk av saknad då jag tittade på dem i displayen. Hela mitt väsen värker av saknad.

Febrilt letar jag efter fördelar med att vara tillbaka. En lista? Okej.
-Vänner
-Gymmet

Så. Det var allt.


Jag är som lyckligast då jag får knata runt i gummistövlar och morgonrock, eftersom det är min morgon- och kvällsoutfit på landet. Nope, funkar inte att gå runt så här. Av flera andledningar.

För att göra en lång historia kort

Eftersom jag var fullt upptagen med att för första gången i mitt liv känna mig sjösjuk i natt är jag nu lite trött. Och yr. Stormar brukar sitta i ett par dagar för mig. Så jag fattar mig så kort jag kan (eftersom jag är jag blir det inte så kort som det borde):

Semestern. Hårdfakta.
Väder: Mestadels utmärkt
Vattentemperatur: Omkring 20 grader hela tiden, som kallast 16 och som varmast 23 (och då snackar vi ändå
yttre skärgården)
Sysselsättning: Springa efter barn, hänga med släkt och familj, laga mat och äta gott, plocka blåbär (20 liter,
bara från tomten), äta mängder med blåbär, plocka hallon och äta, plocka kantareller (7 liter,
mest från tomten), simma, spela sällskapsspel, läsa
Osysselsättning: Sitta vid dator, se på TV, prata i telefon (okej, då Precious T ringde gjorde jag undantag :-)),
andas förorenad luft
Minna: Helt blöjfri sedan strax före avresa, sjunger ständigt, galen i slipärtor, broccoli, blåbär, hallon,
smultron, jordgubbar, lax, morötter och karelska piroger. "Se på mig, Mummi. Jag är ingen baabis."
Viktor: Tre tänder, rundare, vildare. Äter sin egen vikt i mat varje dag. "Dadadadadada!"
Manfred: Många tänder, inte rundare (tror jag), inte vildare. Dövare (jodå, det går visst att böja ordet Döv). Väldigt glömsk (återkommer om det). "Va? Jag hör inte! Jag glömde"
Jag: Brunare, förhoppningsvis inte rundare och inte alls helt glad över att vara åter i "civilisationen" (glad åt
att återse vissa efterlängtade människor dock). Slagit mitt tidigare rekord i armhävningar ("riktiga", ja. finns det ett annat sätt?). Nöjd och något närmare harmoni än innan. "Jag måste bara plocka lite blåbär först"

Nu: Fyra sopsäckar med tvätt, ett hem i kaos, ett huvud som fortfarande lever kvar i gårnattens storm på havet, en kropp som ligger före en timme och väldigt mycket att göra...

Minulla on Suomin ikävä! (med viss reservation för fel kasusform)


Ber om ursäkt för den ytterst oöverskådliga och röriga texten ovan. Kom i håg att jag är lite ovan med tocken där moderniteter som datorer och sånt just nu. Har fullt sjå med att träffa rätt på tangenterna då jag skriver! Att skriva taggar tar en kvart just nu...