Sällan blir det som man tänkt

I lördags hade jag tänkt först hänga med Tessan, och sedan laga en god stek och mysa med familjen. Istället var både jag och Minna magsjuka. På söndagen skulle jag åka med Sara och Tessan till Underbara barn-mässan. I stället var Minna sämre, och vi fick så småningom åka till Karolinska.

Minna blev inlagd på natten, efter ett otal timmar på akuten med det allra mest otrevliga en rejäl maginfluensa har att erbjuda. Manfred fick åka hem och sova. Sond sattes, och så småningom kunde Minna somna. Själv hade jag inte så lätt att komma till ro efter all anspänning och allt vakande, och fick drygt två timmars sömn.
Minna var lite sugen på corn flakes innan första utskrivningen med tillhöraned baklsag

På söndagen kom mamma och Manfred, de hämtade hem oss då Minna blev utskriven. Vi kom hem, det kändes underbart, ända till Minna blev sämre igen. Jag skulle just till att lägga mig och vila med henne, då det liksom brakade loss på alla sätt...

Till slut insåg vi att det bara var att åka tillbaka till Karolinska. Vid halv ett inatt blev Minna sedan inskriven igen, en timme senare kom vi till avdelningen, sonden sattes (kan fortfarande inte tänka på det utan att bli tårögd. Minna var hysterisk, minst sagt, och de jäkla klåparna fick inte dit sonden förrän efter tio minuters slagsmål, tårarna sprutade på mig, Manfred och Minna). Denna natt fick jag tre timmars sömn, men Minna sov lite mer av ren utmattning/chock. I dag fick vi åka hem på permission, och då vi väl kommit hem blev Manfred dålig. Så klart. Dettta är ju en never ending story, tycks det.

Minna är i varje fall på bättringsvägen, även om det går långsamt.

Mitt i all sörja gick min mobil varm, med underbara, fina sms från härliga stöttande vänner och släktingar. Tack!

Nu ska den här mamman snart släpa sig i säng. Jag är...lite trött efter att ha halkat ordentligt efter med både sömn och mat senaste dagarna. Imorgon fortsätter vi med vätskeersättning, vitt bröd och mild välling.