Det är så märkligt att då och då komma på sig själv att sörja något som en inte ens vill ha. Något som dog för snart tre år sedan.
Okej, rent konkret: Jag vill inte leva med Xfred, och absolut inte med en man alls, överhuvudtaget. Jag är lyckligare med mig själv nu än då, och jag vet att det är samma sak för Xfred.
Ändå finns sorgen där, som en tagg. Känslan av misslyckande. Vi klarade inte att hålla ihop vår flock, och främst Minnan går och drömmer om att vi ska leva samman igen, allihopa.
Jag vill verkligen inte leva ihop med en man, inte ens den mannen trots hand goda egenskaper, och livet är mycket mycket bättre nu än då, hur kan det då ändå fortfarande göra ont? Ska det vara så för evigt?
Okej, rent konkret: Jag vill inte leva med Xfred, och absolut inte med en man alls, överhuvudtaget. Jag är lyckligare med mig själv nu än då, och jag vet att det är samma sak för Xfred.
Ändå finns sorgen där, som en tagg. Känslan av misslyckande. Vi klarade inte att hålla ihop vår flock, och främst Minnan går och drömmer om att vi ska leva samman igen, allihopa.
Jag vill verkligen inte leva ihop med en man, inte ens den mannen trots hand goda egenskaper, och livet är mycket mycket bättre nu än då, hur kan det då ändå fortfarande göra ont? Ska det vara så för evigt?
1 kommentar:
det e kanske så när man ha barn det gör ont för man tänker på de. kärlek är nåt som kommer och går men bra att ni fick så fina barn de som man kan ger allt den där kärlek. Det är magisk en äventyr, till slut man hitta nån som man kan njuta med sida vid sida det spelar inge roll om det är en tjej eller en man det e bara kärlek, magi det e livet. lust att känna och leva vidare och ser det man har gjort som erfarenhet
Skicka en kommentar